Hej, min älskling. Vad gör du?
Minns du när vi träffades? Vi smet från festen hos Johan och Linda och satt nere hos mig och pratade. Det var så lätt att prata med dig. Du fick låna en bok, mest för att jag ville se till att du hade en anledning att träffa mig igen. Tydligen tyckte du likadant, för du läste den aldrig.
Jag föll för dig där. Jag föll för din värme och din glädje. Jag föll för dina underbara ögon. Jag föll för ditt allt och in i dina armar. Jag trodde att det skulle vara för evigt.
Minns du när vi gifte oss? Du köpte tre klänningar, bara för att vara säker på att du skulle trivas med en av dem, och att allt skulle bli perfekt. Jag vet inte varför vi oroade oss egentligen. Vi hade varandra. Och vi hade ett perfekt bröllop.
Du och jag hade ett fantastiskt liv tillsammans. Vi fick ständigt höra om hur perfekta vi var för varandra. Hur vi hade kärleken som andra önskade sig. Och det var sant. Du var min älskling. Du hade mitt hjärta sedan jag träffade dig. Och du tog till dig mina barn som om de var dina egna.
Vi byggde ett hem tillsammans. Avskalat, precis som du ville ha det. Det var du som bestämde hur det skulle se ut och jag gick villigt med på det. För ärligt talat, inredningsbesluten jag tog blev för det mesta inte speciellt bra.
Och även om ditt älskade Norrland alltid fanns i ditt hjärta, så var ditt hem här med oss. Det finns platser man kan bo på, och det finns platser man kan leva på. Men ett hem är mer än så. Ett hem är känslorna som sitter i väggarna. Mina känslor för dig. Och dina känslor för mig. Våra känslor för Eric, Evelina och Matilda. Det rådde ingen brist på kärlek innanför våra väggar.
Du tog alltid saker på allvar, oavsett vad det handlade om. Varje nyårsmiddag innebar matlagning två dagar i förväg och ett ständigt bollande med recept. Helst skulle vi hinna prova alla rätter minst en gång innan vi kunde bjuda på dem. Och den hälsoresa som vi gjorde tillsammans under det senaste året hade aldrig hänt om inte du hade startat den. För när du gjorde något så var det inte halvvägs. Det var hundra procent eller inte alls.
Jag upplevde mer under de få åren vi fick tillsammans än under resten av mitt liv. Resor till Europas huvudstäder som vi tänkte avverka en i taget. Paris. Rom. London. Fast egentligen ville vi bara återvända till Paris.
Eller konserterna vi gick på. Iron Maiden. Nightwish. AC/DC. Alla hundratals band på Sweden Rock. Fler än jag kan räkna upp. För du var min rockbrud. I skinnjacka, tajta jeans och bandtshirt. Men det gamla rockarmottot stämde in för bra på dig. Lev snabbt och dö ung. För du levde och och njöt av livet. Och du var för ung för att lämna det.
För vi hade fler upplevelser framför oss. Fler resor och fler konserter. Men var du än befinner dig nu, så vet jag att du kan rocka vidare. Och för att vara på den säkra sidan så skickar vi Lemmy och Bowie med dig.
Du hade ett nytt jobb, något som du hade sett fram emot i flera månader, och du var så nöjd när du äntligen fick påbörja det nu efter årsskiftet. Du hade hälsan, och du var glad och mådde underbart. Små krämpor – som vi drar på oss över tid och sedan lever med – var som bortblåsta. Du hade kärleken, och vi fick älska varandra fram till ditt sista andetag. För det sista du gjorde innan du lämnade den här världen var att ligga i mina armar.
Och det är så jag kommer minnas dig. Min underbara älskling i mina armar.
För du var lycklig, och du gjorde något som få människor får chansen att göra. Du gick ut på topp!
Jag var din Aengeln sedan vi träffades. Jag antar att nu är du min ängel.
Min Ann-Louise. Min älskling.
Jag älskar dig!