Inget lokalt

2012-05-06 av Aengeln

För många är mobilen den absolut viktigaste ägodelen. Den innehåller hela livet, allt från kalender och kontakter till inköpslistor och fotografier. Man bryr sig exempelvis inte om att memorera telefonnummer till sina vänner, eftersom man ändå har dem i mobilen.

Men när något händer då? Om mobilen blir stulen eller går sönder? Det är inte sällan som jag ser inlägg från mina vänner på Facebook som är något i stil med ”Kan du messa mig ditt mobilnummer. Min kontaktlista är borta.” Det har funnits möjlighet att göra backup på mobilerna under lång tid, men det är ju sådant som man inte tar sig sig tid att göra. Eller?

Men det finns massor med tjänster som kan användas för att underlätta och göra en mindre beroende av en specifik enhet. Att synka kontaktlistan och kalender – tidigare med Outlook/Exchange och numera med Google Apps – har varit en självklarhet för mig i över tio år, men alla är ju inte nördar. Det, i kombination med ett par andra tjänster, innebär att jag kan bli av med min mobil utan att tappa någon information. Det jag använder är:

• Google Apps (eller Gmail) – Håller mail, kalender och kontaktinformation
• Dropbox – Främst för att synka foton och filmer direkt från telefonen
• Google+ – Också för att automatiskt synka foton och filmer
• Evernote – Fantastiskt system för anteckningar som synkar med molnet

När jag bytte dator senast, så funderade jag på om det var möjligt att komma dit även med datorn. Det hade ju varit helt fantastiskt att kunna sätta sig vid en ny dator, installera de tjänster som behövs, och sedan vara igång. Faktum är att det visade sig att jag kunde komma ganska lång med tjänsterna ovan, men det är fortfarande ett problem med riktigt stora filer, såsom videoprojekt. Det går visserligen att använda Dropbox även för dem, men priset för utrymmet går upp ganska fort, och om man inte har en riktigt snabb uppkoppling – vilket jag inte har – så är det inte helt optimalt.

Nej, mina två NAS får leva kvar ett tag till, men förhoppningsvis ligger det inte alltför långt in i framtiden att de specifika enheterna vi använder inte spelar så stor roll. Mac eller PC? Platta eller mobil? Din data finns i molnet. Det är bara att koppla upp sig.

Mail: Weekend i Sollefteå

2012-05-04 av Aengeln

Från: Aengeln
Till: Kollegorna
Ämne: Semester

Tjenix!

I morgon efter lunch åker jag på semester. Jag och min älskade hustru kommer att besöka hennes syster i mörkaste Norrland. I vanlig ordning har jag beväpnat mig för att kunna kämpa mot brunbjörnar, sabeltandade tigrar och yetis. Ni behöver inte vara oroliga, det är något som jag är van vid vid det här laget. Det är dock inte något jag kan rekommendera de räddhågade. Det kräver styrka, mod och en stor påk. Eller nunchakus. Det kan aldrig bli fel med nunchakus.

(En intressant fotnot är att stavningskontrollen i Chrome känner igen ordet ”nunchakus”, men inte ”sabeltandade”. Eller ”stavningskontrollen”)

För er som aldrig varit i Norrland, så kan jag berätta att det består av skog. Norrlänningarna själva hävdar ofta att det finns mycket mer än bara skog i Norrland, men det är så glest mellan människorna där uppe att man hinner glömma av det medan man tar sig från en person till nästa. Men jag är ändå benägen att hålla med. Det finns lite mer än bara skog. Det finns snö också. Ibland finns det så mycket snö att man inte ser skogen. Min hustru påstod att det var vår där uppe nu. Sedan sa hon att det skulle snöa på fredag. Det är våren i Norrland. Snön vräker inte ner då. Det bara snöar. På skogen. Därför jag har även varit förutseende och inte bytt till sommardäck än.

Det finns dock andra problem. Den enda operatör som fått upp några master alls norr om Gävle är Telia. Rykten säger att ingen av hjältarna ur teamet som satte upp masterna överlevde expeditionen, men de fick trots allt jobbet gjort. Förr oss som fortfarande vill vallfärda till dessa ogästvänliga trakter finns det inte så många alternativ om vi vill bibehålla någon som helst kontakt med omvärlden.

I min jakt efter ett kontantkort hos Telia ställdes jag dock inför ett ödesdigert val. Telefoni eller data? Jag hade kunnat få båda delarna, men jag är snål också. Valet var dock inte så svårt, och jag valde ett dataabonnemang. Det betyder att under fredagen och helgen så går jag att nå via mail, Facebook, Google+, min blogg, Twitter, Pinterest, kommentarsfälten på diverse dagstidningar och till och från Skype. Om inte Telia hinner stänga ner möjligheterna att köra Skype på 3G.

Däremot kommer jag inte att vara tillgänglig på telefon. Men telefoni är ganska överskattat jämfört med datatrafik.

–Aengeln

Så jag köpte en iMac…

2012-05-01 av Aengeln

Jag har alltid varit en PC-användare. Jag har använt, installeat, rekommenderat och utvecklat för Windows.  Windows har alltid fungerat alldeles utmärkt för mig, och jag hade inte ens några direkta problem med Vista, trots allt gnäll som OS:et fick.

Sedan har vi Mac. Jag minns att på 80-talet så körde jag Space Invaders på en Apple-dator. Jag har ingen aning om vilken modell, men på den tiden var det en dator. Jag var kanske tio år och mina intressen låg hos trotjänaren C64.

Men efter min egen övergång till PC i tolvårsåldern, så blev Mac:en en fiende. Kanske inte direkt, men under åren som följde. Och det var ett tacksamt mål. Jag hade få egentliga kontakter med Mac själv tills jag landade på högskolan, men det gjorde det ju inte svårare att kritisera. Efter att faktiskt ha tvingats använda en Mac i datasalen under en period så insåg jag att min kritik inte var missriktad.

Åren gick. Diskussionerna gick vilda. OSX släpptes. Och jag började bli gammal. Att trolla med Mac-fanatikerna på allvar kändes inte värt ansträngningen längre. När min kollega frågade mig om han fick skaffa en Mac till jobbet istället för en PC, så sa jag ok. Varför inte?

Mitt jobb innebär en hel del resor, och jag har tagit mig igenom ett par datorer. När det var dags att byta för någon månad sedan, så letade jag med ljus och lyckta efter något som var lätt och smidigt, och som dessutom tåldes att släpas runt på. Efter många sömnlösa nätter, så insåg jag att Macbook Air var svår att slå på den fronten och jag tog steget.

Den första veckan var en mardröm. Att få skräpet att ens vilja prata med Active Directory visade sig vara en omöjlighet, även om det i teorin ska fungera alldeles utmärkt. Vännen Google informerade mig om att jag inte var ensam om det problemet. Turligt nog jobbar vi mycket med molntjänster, och AD var inte strikt nödvändig. Jag fick klara mig utan.

Nästa problem var fönsterhantering. På Windows hade jag sedan länge gått ifrån att jobba med fullskärmsapplikationer, så det var inte någon direkt omställning, men Aero Snap är ett helt fantastiskt sätt att jobba med fönster, och jag saknar det. Jag har blivit tipsad om tredjepartsapplikationer som kan hjälpa till med fönsterhanteringen, men ska det verkligen vara nödvändigt?

Sedan har vi det där med tangentkombinationer. Har Apple ens hört talas om Home och End? Det är tangenter som jag använder ständigt och jämt, och även om mitt trofasta Logitech jobbar bra ihop med Mac:en, så fungerar inte tangenterna som de borde. Delete är en annan sådan där fantastiskt tangent som Apple tyckts ha glömt bort.

Men det mest går och lösa. Sakta men säkert har jag börjat lära mig att Fornminne i mångt och mycket ersätter Ctrl. Av någon anledning så finns det fortfarande en Ctrl på tangentbordet, så den där mystiska tangenten har inte tagit över alla funktioner, men tydligen gå den dock att använda till det mesta. Jag lär mig. Och det går bra att lära om. Tills det blir helg.

För hemma hade jag ju en PC. Och när jag satte mig vid den, så tog ryggmärgen över igen, och allt var frid och fröjd. Till och med Home och End fanns där de skulle. Och sedan blev det måndag, då hela förmiddagen gick åt till att försöka lära om tangenterna. Igen. Och igen. Och igen.

Så jag köpte en iMac. Och jag är ganska nöjd med den.

Damn it…

Dag ett på Webbdagarna

2012-03-22 av Aengeln

Sitter i brorsans lägenhet i Årsta och försöker samla tankarna lite efter dag ett på Webbdagarna. Det har sagts mer smarta saker av intressanta föreläsare än jag kan komma ihåg, men en del personer stod ut mer än andra.

Jeff Jarvis, författare till What would Google do?, pratade om vad som är privat och vad som är offentligt. Jag har tidigare berört ämnet, och det är något som ligger mig varmt om hjärtat. Det är naturligtvis inte så att man måste dela med sig om allt man gör, men man kan aldrig dela med sig för mycket. Däremot kan andra lyssna mer än de kanske skulle ha gjort.

Anina, modell och entreprenör som förmodligen hade mer energi än alla 1200 deltagarna tillsammans. Hon berättade om hur hon slagit sig fram för att nå sina mål, men framför allt var det spännande och höra om utvecklingen i Kina där hon har en del av sitt företag. Ytterst trevlig person också.

Johan Ronnestam lyckade knäcka hela publiken med hur vi förstör hela vår ekonomi genom att skicka alla våra pengar till IT-företag i USA. Turligt nog fanns det en hel del svenska innovatörer också som stod beredda att ta upp kampen.

IDG har gjort ett bra jobb med att sätta ihop eventet, även om wifi:t var lite skakigt. Det var en väldigt tydlig nedgång i hastigheten så fort talarna drog igång och hela publiken… inklusive jag… började twittra. Men det var väl egentligen väntat.

Ser fram mot morgondagen, speciellt Darja Isakssons segment om internet of things och naturligtvis Jocke Jardenberg.

Allt om jag

2012-03-06 av Aengeln

De flesta av oss har olika sidor, olika jag, som vi visar upp i olika sammanhang. Man kanske har ett professionellt jag som vaknar till liv då man kliver in på kontoret, och som slumrar till efter kl 17 på eftermiddagen. Det professionella jaget kan skilja sig ganska dramatiskt från det jag som går på fest hos grannen på lördagkvällen, och ingen av dem har så mycket gemensamt med det mjuka jaget som läser godnattsagan för barnen.

De flesta har dock ännu ett jag, och det är det digitala jaget. Det är det jag som dina vänner ser när de öppnar Facebook, och som debatterar hämningslöst i tidningarnas kommentarsfält. Det är det jaget som talar om för de som känner ditt professionella jag vad du egentligen gjorde under helgen, och det ger dina framtida arbetsgivare en ganska bra uppfattning om hurdan du egentligen är.

Men det digitala jaget har inte alltid varit på det här viset. En gång i tiden var det en mask som man kunde gömma sig bakom, och få visste vilka som dolde sig bakom alla de där nick:en på forumen. Det medförde också att hämningarna släppte, och det digitala jaget kunde ge uttryck för åsikter som man kanske inte ens stod för bara för att det var ett enkelt sätt att provocera. Don’t feed the trolls!

Anonyma forum finns fortfarande i hög utsträckning, men de sociala medierna har gjort att det digitala jaget har fått ett ansikte. Det digitala ansiktet är dessutom ett som dina övriga jag måste kunna stå för. Sociala medier tvingar oss på gott och ont – och jag tror innerligt på att det är övervägande gott – att bli mer ärliga. Inte bara mot varandra, men också mot oss själva. Det är fortfarande fritt att försöka ljuga ihop en profil och att populera den med falska bilder, men samtidigt tappar man syftet med det sociala. De som för en givande diskussion med det professionella jaget på kontoret vill kunna följa upp den på nätet, och de som känner jaget som festade med dem i lördags vill kunna skicka en inbjudan till nästa helg.

Ingen vill tro att det digitala jaget skiljer sig från de övriga jagen, vilket gör att vi inte kan upprätthålla fasader i samma utsträckning som tidigare. Om de olika jagen inte är överrens så faller fasaderna, och de faller åt alla håll. Det är något som tvingar oss att rannsaka oss själva. Det digitala jaget blir den som måste stå för vad alla andra jag ger sig in på och tvärtom. Det går fortfarande att välja att hålla inne med information som man inte vill ska följa med något av ens olika jag, men det man lämnar ut följer med dem alla och det är sällan man själv kan kontrollera all information. De som tillbringade en helg på planeringskonferens med ett jag kommer att berätta om vad det digitala jaget gjorde där. De som var på hockeymatch med ett jag kommer att berätta vem det digitala jaget hejade på, eftersom de förväntar sig att det digitala jaget är precis samma person som de är vana att umgås med. Det digitala jaget blir ytan som vi måste visa upp för alla andra. Därför blir det också den mest ärliga representationen av oss själva.

Eller är det bara en dåligt underbyggd förhoppning från min sida?