Redan tidigt på morgonen efter Lasjes dödsdag skickade Tedlik ut löpare till byarna söder om Nedälv. Gainea var glest befolkat, och den närmaste byn låg flera dagsmarscher bort. Med tanke på trollaktiviteterna var löparna dessutom tvungna att färdas avsevärt mycket mer försiktigt än normalt, vilket skulle dra ut på tiden ytterligare.

Tedlik höjde dessutom säkerheten kring Nedälv. De vakter som normalt patrullerade byns gränser ensamma grupperades istället ihop tre och tre, och de som samlade mat i skogen fick också möjlighet till beväpnad eskort. Ingen tilläts att passera barriären utan överseende, men trots de olägenheter som åtgärderna orsakade, så var det ingen som protesterade.

Lasjes död hade ironiskt nog ökat Nedälvs möjligheter att försvara sig mot inkräktare. Även om byn hade förlorat en välrespekterad medborgare och en omtyckt vän, så hade firandet av dödsdagen haft en positiv effekt på gemenskapen i Nedälv. Det gjorde att de energier som flödade genom byn hade blivit starkare och mer homogena. Det var dessa energier som gjorde det möjligt för barriären runt byn att fungera, och resultatet var att den blev kraftigare än någonsin.

Flera av vakterna var erfarna krigare, särskilt de som hade tvingats fly till Nedälv efter att deras egna hembyar fallit. De hade fått använda sina färdigheter i strid mot troll, och i vissa fall mot styrkor från byar som i ren desperation försökt mätta sina invånare på bekostnad av andras. Flyktingarna hade i många fall redan avisats från andra byar med hänvisning till matransonerna, men på Ins initiativ hade de välkomnats när de kom till Nedälv. Hennes motiv hade varit humanitära, men det hade också hjälpt Nedälv att bygga upp en respektabel vaktstyrka.

Men även de bästa av dem bleknade i jämförelse med An. Han var en virvelvind med svärdet i hand, och kombinerade kraft med kontroll på ett sätt som ingen annan kunde mäta sig med. Det var en enorm tillgång som Tedlik inte var sen att utnyttja.  Vakterna delades in i tre skift. Ett skift som patrullerade byn, och ett andra som vilade. Det tredje skiftet fick An ta hand om, och han satte upp ett omfattande träningsprogram för dem.

In höll sig mestadels undan från de andra. Hon hade tagit Lasjes död hårdare än vad hon trodde att hon skulle göra. Även om hon var förberedd på att den skulle komma så påminde det henne om att livet runt omkring henne var ändligt. Under sex hundra år hade hennes älskare, älskarinnor och vänner tagits ifrån henne, och även om det sällan hade varit före deras tid, så ändrade det inte på att de nu var borta. Det faktum att hon själv var odödlig, innebar också att hon alltid skulle få se de runt omkring henne dö.

Hon försökte trösta sig med att alla hon mötte förmodligen hade ett litet fragment av de avlidnas själar inom sig. De hade återvänt till Un efter döden och sedan blivit en del av nästa liv som hon skapat. Det var ingen tröst när In tänkte tillbaka på de vänner hon hade förlorat, men det fyllde henne ändå med en eufori när hon tillät sig själv att känna livet som pulserade runt omkring henne.

Men samtidigt som In älskade livet, så kunde hon ibland vara avundsjuk på de ghulim som hon levde med. Hon undrade hur det kändes att ha små korn av andra inom sig. Ingen hade dött innan hon hade skapats. Uns själ hade varit ren då, och därför hade Ins själ hade blivit likadan. Ren och oförstörd, men också tom. Kunde de som kommit efter henne höra de avlidnas tankar? Och om de hörde dem, kunde de då skilja dem från sina egna tankar? Det var en nyfikenhet som hon förmodligen aldrig skulle kunna stilla.

In var dessutom besviken över hur Tedlik och An uppenbarligen förberedde sig för strid när deras mål skulle vara att förhandla, men hon kunde heller inte argumentera mot vikten av att vara förberedd på det värsta. Som hon såg det hade de dock redan gett upp tanken på förhandling. De byggde en armé. De planerade att gå vägen som Luziel hade föreslagit och utrota trollen. In drog sig inte för att försvara sig själv eller andra, men hon sökte inte ut strider på det sätt som hon misstänkte att An gjorde. Å andra sidan hade hon heller inga större förhoppningar om att förhandlingar med trollen skulle ge något resultat.

Tre veckor passerade utan att något hände. Löparna som Tedlik hade skickat hade fortfarande inte kommit tillbaka, men de såg heller inte några tecken på troll. Ytterligare ett par flyktingar hade tagit sig till Nedälv och de hade nästan omedelbart slutit sig till den nybildade armén. Deras byar hade liksom så många andra attackerats av troll, men ingen av dem hade någon annan information som var av nytta.

In låg på sin sovplats i hyddan och stirrade upp mot taket. Lasje hade tydligen haft tid att förbättra deras gemensamma hem under hennes frånvaro. Sprickorna i väggarna som tidigare hade släppt in glimtar av solljus var tätade, och taket var omlagt med nya löv.

Någon knackade, men In ignorerade det. Hon antog att det var antingen An eller Tedlik, och hon hade ingen lust att umgås med dem just nu. Det knackade igen.

”In?”, sa en mjuk röst.

In satte sig hastigt upp och vände sig mot figuren som stod i dörröppningen. Det var Iai. Hennes klädsel var sliten och smutsig, som om hon hade fått åla fram på marken. Hennes ögon hade mörka ringar och hon såg trött ut, men hennes hållning var rak och stolt. In reste sig upp, tog två steg över hyddans golv och omfamnade henne.

”Iai”, sa hon. ”När kom du tillbaka?”

”Nu.”

”Vad hände? Mår du bra?”

”Jag mår bra”, sa Iai och grimaserade. ”Jag skulle behöva sitta ner.”

Hon väntade inte på Ins svar, utan gick bort och satte sig på bädden. In slog sig ner med benen i kors på golvet bredvid henne, och tittade på Iai.

”Trollen tog människorna till en plats som inte ligger långt från Imsjön. Känner du till bergen som ligger några dagar österut från sjön?”

”Darfast”, nickade In. ”Jag hörde att någon kallade dem så.”

”Det stämmer. Jag har aldrig gått in närheten av dem förrän nu. Men det är inte bara berg där. Någon… trollen, antar jag, har byggt en enorm… byggnad är förmodligen det bästa ordet. Det är en fästning, byggd in i berget. Dess murar sträcker sig hundratals meter upp längs berget, och framsidan tar upp hela sidan av berget. Den har svarta torn med spiror som sträcker sig högre än de högsta bergstopparna, och portar som är femtio meter höga.”

”Det kan inte stämma”, sa In och rynkade på pannan. ”Jag har sett berget för inte så länge sedan. En sådan jättelik konstruktion hade någon lagt märke till. Dessutom är trollen inte mycket till byggare.”

”Vi trodde inte att de kunde hantera magi heller”, påpekade Iai, ”men det visade sig att vi hade fel. Vi kanske har fel nu också. Och om jag säger att fästningen finns där, så är det så.”

In tystnade och såg betänkligt på Iai. Det var visserligen inte många som rörde sig den vägen, men någon borde ha lagt märke till en enorm fästning som tog upp större delen av berget. Men det fanns heller ingen anledning för Iai att ljuga. In nickade.

”Jag följde efter dem förbi sjön”, sa Iai. ”De gick samma väg som vi hade kommit och gick sedan vidare österut. De stannade för läger ytterligare två gånger, men efter att vi konfronterat dem var de mycket mer försiktiga, och jag kunde inte komma i närheten av dem.”

”Och fångarna?”, frågade In.

”De fick vatten, men aldrig någon mat vad jag såg. När vi närmade oss Darfast vek de av ifrån vägen, och gick i riktning mot berget. Och det fanns ett berg där. Ingen fästning, inga torn, bara ett berg. Skogen blev tunnare ju närmare bergen vi kom. Och sedan fanns fästningen bara där.”

”Den bara fanns där”, sa in skeptiskt. ”Som om att den var osynlig?”

”Nej, ” sa Iai och skakade på huvudet. ”Jag har sett försök till osynlighet. Det fungerar med små föremål, men även då kan man se att någonting inte stämmer. Det här var något annat. Berget fanns där, men det var som om jag plötsligt såg det med andra ögon. Något som jag först trodde var en spricka i klipporna var plötsligt ett fönster. Bergstoppar visade sig vara torn. Klippor blev till portar. Bergsväggar blev murarna. Fästningen var inte osynlig, den fanns där hela tiden. Men jag kunde verkligen bara se berg.”

”Och det är dit trollen tog sina fångar?”, skrattade In uppgivet. ”En jättelik fästning som ingen kan se. Det kommer ju inte direkt göra förhandlingarna lättare.”

”Nej”, sa Iai. ”Jag skulle inte tro det.”

”An har redan gett upp tanken på förhandlingar. Han har inte sagt det, men han och Tedlik förbereder ett fullskaligt anfall.”

”Ja. An är en krigare i själen, det är svårt att ändra på.”

In skrattade till.

”Betyder det att Un har en krigarsjäl? Vi har alla samma själ.”

”Vi kommer från samma själ”, rättade Iai. ”Men jag kan inte tro att det är så enkelt som att det bestämmer vad vi blir. Vi får en själ, och den formar oss kanske. Men samtidigt som den formar oss, som formar vi den genom våra liv. Oavsett vad den var från början, så har An format en krigarsjäl under flera hundra år.”

”Det värsta är att jag inte är säker på att han har fel. Trollen är brutala och elaka, och det är också själar som formats under flera hundra år. Varför skulle vi kunna ändra på dem? Luziel kanske har rätt. Det kanske är lika bra att utrota dem. Eller att vilket fall att attackera dem hårt och visa att de kommer möta motstånd om de försöker igen.”

”Jag vet inte om våld är en lösning på något. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Det är ditt beslut som är avgörande, och jag rättar mig efter det. Ännu viktigare är att alla andra kommer att göra det. Nedälvs invånare. Tedlik. Även An kommer att böja sig för din vilja.”

”Varför tror du det? Det är An som faktiskt gör något. Han har en armé. Vad har jag?”

”Skaparens ansikte”, svarade Iai lugnt. ”Un har skapat världen åt oss. Hon har gett oss liv, och hon har gett oss dem vi älskar. Allt vi har är en gåva från Un, och det betyder något. Uns ansikte var det första som de flesta av oss såg, och DET betyder något. Du har skaparens ansikte, och om du talar om vad som ska ske, så kommer alla att acceptera det.”

”Det förutsätter att jag vet vad vi ska göra”, sa In.

”Du vet vad du vill göra. Nu ska du bara berätta för oss andra.”

Deras samtal avbröts plötsligt av ett tumult utanför. Folk skrek och ropade upphetsat, men varken In eller Iai kunde uppfatta vad det handlade om. In reste sig upp och sprang ut, tätt följd av Iai. De blev nästan omkullsprungna av en man som rusade förbi dem, och de två furim följde efter. De var långt ifrån ensamma, men de flesta såg ut att veta lika lite som In och Iai om vad som försiggick, och hängav sig istället åt flockmentaliteten.

En folkmassa hade samlats vid torgplatsen, och stod så tätt inpå varandra att det var fullständigt omöjligt att se vad alla ropade om. In gick bestämt fram till folkmassan och började tränga sig igenom. Hon kom ut i en ring, bestående av Nedälvs invånare, och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en utmärglad och smutsig kvinna.

Hennes nakna kropp var täckt av damm, och något som var misstänkt likt blod hade torkat på hennes bröst, lår och armar. Håret var så smutsigt att det var svårt att bedöma färgen på det, och det hängde testar framför hennes ansikte. Där innanför dolde sig ett par insjunkna, klarblå ögon. Hon fick syn på In, och ett maniskt grin spred sig över hennes läppar.

”Un?”, sa In försiktigt.

Un sa ingenting. Hon fortsatte stirra intensivt på In en stund, och lät sedan ögonen rulla uppåt tills bara ögonvitan syntes. Ett ljud som skulle kunna ha varit ett försök till ett skratt letade sig ut mellan Uns hopbitna tänder. Det var ett ljud utan känslor, och helt utan melodi. Un vände ansikte mot himlen och började rulla med huvudet fram och tillbaka.

In tittade omkring sig. Alla tillrop och diskussioner hade tystnat, men ingen tittade på Un längre. Vartenda ansikte var vänt mot In. Deras skapare hade anlänt, och uppförde sig som… In kunde inte ens sätta ord på vad Un höll på med, men det var utan tvekan oroande. Och människorna som hade samlats för att möta Un vände sig nu istället till In för att få veta vad som skulle hända härnäst. Hon hade ingen aning, men det var inte det som folk behövde höra nu.

”Fortsätt med vad ni höll på med”, sa In högt och tydligt. ”Vi är fortfarande långt ifrån säkra från trollen, och jag ser flera personer här som jag vet borde patrullera byns gränser.”

Alla stirrade på henne, men ingen gjorde någon ansats till att röra sig ur fläcken. In spände blicken i dem och höjde rösten ytterligare.

”Sätt fart!”, röt hon.

Folkmassan skingrades, dock aningen motvilligt, och många kastade undrande blickar tillbaka på dem. Un hade slutat skratta och stod nu tyst och stilla och stirrade mot ingenting. Iai och An kom fram till dem.

”Vad är det som händer?”, frågade An.

”Inte här”, sa In. ”Vi måste få in henne. Någonting är väldigt fel.”

In tog Un under armen och började leda henne mot sin hydda. Uns rörelser var drömliknande, och det enda tecknet på att hon lade märke till att de andra var där överhuvudtaget, var att hon faktiskt gick med dem. Det tog lite tid att gå, för även om Un inte gjorde något motstånd, så verkade hon inte ha speciellt bråttom heller. An och Iai försökte gå så att de dolde Un så mycket som var möjligt, men de kunde känna Nedälvs blickar på sig.

De nådde den lilla hyddan, och In lät Un sätta sig ner på bädden. Det var trångt med fyra personer därinne och An och Iai stannade omedelbart innanför dörröppningen. In satte sig ner på huk framför Un, och lyfte försiktigt hennes ansikte mot sitt eget. Hennes ögon fortsatte stirra mot fjärran ett par sekunder innan de fokuserade på In.

”Jag fick ditt meddelande”, mumlade Un. ”Lasje kom hem och han mindes att du ville ha hit mig.”

”Vad har hänt?”, frågade In.

”Ingenting har hänt. Ingenting som inte alltid har hänt. Röster och minnen. Så mycket lidande… Jag mötte dem i… någonstans. Och han var där. Nu är han hos mig.”

”Vad menar du?”

”Bara minnen. Minnen, minnen, minnen, minnen…”

Un tystnade och hennes blick blev glasartad igen.

”Vad är det hon pratar om?”, frågade An.

”Jag vet inte”, sa In och skakade på huvudet.

”Någonting måste ha hänt henne”, sa Iai.

”Vi måste göra något”, sa An. ”Hon kan inte hjälpa oss om hon är på det här viset. Vi behöver mat och vi behöver fler som kan hjälpa oss slåss.”

”An!”, väste Iai. ”Inte nu.

”Det är nu eller aldrig”, svarade An. ”Om de får fortsätta ta by efter by, så kommer de utrota oss.”

”Ja”, sa Un och lyfte huvudet mot dem, och förvirringen som funnits i hennes röst var plötsligt som bortblåst. ”Det kommer de att göra.”

”Och vi måste stoppa dem”, sa An och tog ett steg fram.

”Nej”, sa Un lugnt. ”Det är inte nödvändigt. Trollen gör slut på alla. Och sedan gör de slut på sig själva. Sedan kommer växterna att dö. Slutligen finns det bara ni kvar. När ni har tröttnat på ensamheten och ger upp era liv, då kommer det bara vara jag.”

Hon drog ett djupt andetag.  De andra stirrade chockat på henne.

”Då kan jag kanske låta minnena bli till glömska”, fortsatte Un. ”Tillräckligt med tid – och jag har tid – är allt som behövs. Jag har så mycket lidande att glömma.”

”Trollen är de som orsakar lidandet”, sa In. ”Det är därför vi måste göra något åt det.”

”Vad vet du om lidande?”, sa Un ilsket, och hennes blåa ögon flammade upp i dunklet som om det var upplysta av en inre eld. ” Trollen dödar, men det är inte lidande. Människor däremot är oslagbara när det gäller att åsamka lidande och sorg. Och jag vet, jag minns varje ögonblick av varje persons smärta. VARTENDA ÖGONBLICK!”

Vågor av energi slog ut från Un när hon skrek de sista orden. De träffade In och kastade henne till marken. An vinglade till när energin nådde honom, men han lyckades hålla sig på fötter och sträckte ut en hand för att stödja Iai. Ljuset i Uns ögon slocknade igen, och hon slappnade av igen.

”Det är slut nu”, sa hon. ”Ni kanske kan besegra trollen om ni har tur, men det spelar ingen roll. Det kanske tar tio år eller femtio år, men det är bara en tidsfråga innan Gainea blir en livlös öken igen. Lämna mig ifred nu!”

Un lade sig ner på den tunna ljungbädden och slöt ögonen. In reste sig upp från golvet där hon hade trillat, och tittade An och Iai. De såg lika chockade ut som In kände sig. Hon ville fortsätta tala med Un och övertyga henne om att hon hade fel. Att livet på Gainea, att människan var värd att hjälpa. Men hon hade inga argument att lägga fram. In hade själv sett exempel på grymheter, men hon hade i ännu större omfattning sett kärlek och omtanke.

Innerst inne visste dock In att oavsett vad hon hade sett, så kunde det inte mäta sig med att leva med minnena på det sätt som Un gjorde. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste vara. Tusentals liv. Tusentals själar. Tusen och åter tusen minnen och känslor som alla slogs om att få komma till ytan. De gånger hon funderat på själarna som återvände till Un, så hade hon sett det som något vackert. Vita ljus eller kanske pärlor som Un tog emot med öppna armar för att låta dem vila i stillhet för evighet.

Men det slog henne att för Un var de avlidna själarna inga vita ljus. De var glödande kol som brände hennes inre, och de var svarta törnen som rev i hennes egen själ. Och det fanns ingenting som Un kunde göra för att undkomma dem. Det var Uns förbannelse. En förbannelse som hon kanske visserligen hade skapat själv, men fortfarande en förbannelse. Och skaparens förbannelse såg nu ut att kunna bli Gaineas undergång.

Något som brukar roa mig är att läsa användarkommentarer på diverse nyhetssidor. Ibland är det till och med så att kommentarerna är bra mycket mer intressant än själva artiklarna. Med tanke på hur deprimerande usel nyhetsrapporteringen är på många håll så är det kanske inte så konstigt. Är de inte utformade för att skapa häpnadsväckande rubriker, så är de så fulla av faktafel att det är skrattretande. Uppmärksamma läsare brukar vara bra på att få in den typen av information i kommetarerna.

”Typiskt svenskt” är dock ett uttryck som tenderar att användas ganska friskt. ”Tillknäppta svenskar” och ”medelsvensson” är andra varianter på samma tema. Det är dock tämligen meningslösa uttryck, eftersom betydelsen varierar beroende på vem som skriver. Vanligtvis vill man nedvärdera ett visst beteende som man själv tar avstånd från, men som man utgår från att ”alla andra” håller på med, och medhållen brukar strömma till.

Ytterst sällen hör man något ifrån de där ”typiska svenskarna”, och jag kan inte påstår att jag brukar stöta på dem i någon större omfattning heller. Det känns allt mer troligt att ”medelsvensson” bara existerar samma mentala hål som exempelvis ”de utsugande kapitalisterna” gör i huvudet på Ung Vänster, eller som ”invandrarna som tar våra jobb” gör i huvudet på de som är lika förvirrade på andra sidan av de politiska spektrumet. Kort och gott handlar det om ”dem”.

Medelsvensson är helt enkelt en konstruerad motpol till allt som man själv anser sig representera just för tillfället, vilket brukar variera beroende på var man befinner sig i livet, vilket humör man är på, och i vissa fall även på vilket det aktuella sällskapet är. Det kan därför anses vara typiskt svenskt att klaga på att omgivningen består av personer som agerar typiskt svenskt. Och eftersom fenomenet inte är begränsat till Sverige, så är det typiskt svenskt även om man inte är otypiskt dansk. Däremot tror jag att vi är tämligen ensamma om att använda vår egen nationalitet som ett skällsord, vilket då skulle kunna anses vara typiskt svenskt… och därför inte heller sant.

An och In hade till större delen vandrat i tystnad sedan de lämnade Iai. De hade svårt att hitta samtalsämnen som inte tyngde deras sinnen, men det dröjde inte länge innan tystnaden istället började kasta sin skugga över dem. Bilder av Iai, fastkedjad tillsammans med ett flertal ghulim, spelades upp för deras inre.

Solen hade börjat gå ner när de plötsligt väcktes ur sina tankar av rop och tumult från Nedälv. An drog sitt svärd och tillsammans med In satte de av i full fart för att försöka undsätta byn. Deras fantasier hann bygga upp en mängd farhågor innan de kom nära nog för att inse att ljuden de hörde inte kom ifrån strider. De bestod istället av musik och skratt.

De saktade ner vid ingången till Nedälv, och An satte tillbaka sitt svärd i sin skida. De kunde inte se några vakter, men barriären var på plats. Muntra toner slog emot dem från vägen upp mot byn, aningen förvrängda av de magiska energierna som skyddade den. An drog ett djupt andetag och stirrade förväntansfullt i riktning mot musiken.

”En fest!”, utbrast An med ett leende. ”Det verkar som om mörker och hot om förintelse inte är det enda som folk har i tankarna.”

”Lasje”, sa In för sig själv.

”Vem?”

”Lasje”, upprepade hon. ”Det är hans fest.”

”Din älskare”, konstaterade An. ”Vad firar han?”

”Sin egen död”, svarade In och gick förbi An.

Hon lade handen mot barriären och med en lite viljeansträngning skickade hon tillräckligt med energi in i den för att den skulle dela sig för dem.

”Malsxlosi!”

De två furim passerade gränsen in till Nedälv, och In stängde barriären bakom dem.

”Inte för att jag har något emot en bra fest”, sa An när det fortsatte uppför vägen mot byn, ”men jag har aldrig förstått varför dödsdagen är något att fira.”

”Det är en bekräftelse på att han fått chansen att leva sitt liv till dess slut, och vi som kommer sakna honom får en chans att ta farväl. Men jag hade hoppats på att få några ytterligare dagar med honom…”

”Om du säger det så.”

”Om du inte tycker att det är en anledning att fira, vad skulle då vara det?”

”Det finns alltid någon anledning till fest”, svarade An utan att tveka. ”Ingen behöver dö för det. I alla fall ingen man känner.”

De klev in på Nedälvs torgplats, som hade dekorerats med blommor och tyger. Skimmerklot hade placerats ut på stolpar, och kastade sitt ljus ner över platsen. Vem som än hade satt upp dem hade ansträngt sig för att ge dem fler färger än den vanliga blå. De skulle förmodligen inte hålla lika länge, men de framhävde de övriga dekorationerna och fick dem att se ännu vackrare ut.

Ett långt bord stod dukat med allehanda frukter, bär och örtdrycker, och An satte omedelbart kurs mot maten. Flera bybor var samlade runt läckerheterna, medan andra strosade runt på festplatsen och skrattade och pratade. En scen hade byggts upp, och tre män stod på den och spelade på stränginstrument. Tonerna var muntra och rytmiska, och ett antal män och kvinnor dansade och sjöng till musiken.

In fick syn på Lasje som stod i centrum av en mindre folksamling. Han var djupt engagerad i att berätta någon historia, och gestikulerade så vilt att han spillde ut stora delar av innehållet i sin bägare. In misstänkte att det var någon berättelse om troll eller någon annan fara, där Lasjes egen roll överdrivits för att få honom att framstå som mer heroisk. Alla var medvetna om hans tendens att fabulera, men det gjorde inte berättelserna mindre underhållande och hans publik var tydligt imponerad.

”Jag har inte hört från Isegre sedan du for”, sa en röst bakom henne. ”Vågar jag hoppas på att Raushi skickade bud med dig?”

In vände sig om mot Tedlik, som hade smugit upp bakom henne. Han var klädd i ett grått tygstycke som han virat omkring sig till en toga, och betraktade henne tålmodigt.

”Raushi lär inte skicka bud med någon, är jag rädd”, svarade In. ”Isegre finns inte mer.”

”Finns inte?”

”Hyddor och hus står kvar, men byn är borta. Det är inte längre ett hem för någon.”

Tedlik stirrade på henne, och nickade när beskedet sjönk in. Hans röst var tystare, men fortfarande jämn när han fortsatte.

”Utan hjälp från Isegre har vi ingen chans att försvara oss. När kan…”

”Vi vet inte var Un är”, avbröt In. ”Ingen av de andra har sett henne på länge. Jag och An ska försöka förhandla med trollen, men räkna inte med några mirakel. Jag föreslår att du fortsätter samla fler av de sydligare byarna till en allians, för efter Isegres fall finns inget mellan oss och trollen.”

”Förhandla?”, sa Tedlik, och hans röst fick en nyans av desperation. ”Hur skulle det kunna gå till?  Du måste…”

”Vad jag måste”, sa In bestämt, ”är att göra allt som står i min makt att skydda dem jag bryr mig om. Det innefattar Nedälv och allt annat liv på Gainea. Trollen är ett hot mot det, vilket är något som måste ändras på ett eller annat sätt.”

”Hur…”

”Men just nu”, fortsatte In, ”tänker jag tillbringa ett par sista timmar med mannen jag älskar. Jag tycker inte att det är för mycket begärt.”

”Nej”, svarade Tedlik efter ett par sekunder. ”Självklart inte.”

”Bra”, sa In och mjuknade något. ”Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Jag antar att det här är något som smugit sig på oss, och jag hoppas att vi inte ignorerat det för länge. Men vi får prata om det imorgon.”

”Visst. Vi kanske ska ägna kvällen åt glädje istället.”

In gav Tedlik ett snett leende och nickade åt honom. Hon tittade bort mot platsen där Lasje hade stått, men han var inte kvar, och hon började glida runt bland de festande människorna. Det tog sin tid, för många gjorde sitt bästa för att få In att berätta om vad som hade hänt på hennes färd. Hon avböjde artigt, men lovade att hon skulle berätta tids nog.

På avstånd såg hon An som försvann i riktning mot den västra delen av byn tillsammans med en mörkhårig skönhet. De gick arm i arm, och trots att de bara känt varandra en liten stund, så förde de sig på ett sätt som normalt kommer efter flera år tillsammans.

När In slutligen hittade Lasje stod han lite avsides och konverserade med Tiyan. Efter vad hon förstod på samtalet, så försökte Tiyan sälja någonting till honom, men Lasje verkade mest road av försöken.

”Jag är säker på att Lasje inte har någon större nytta av några av dina tingestar längre”, sa In.

Båda männen vände sig mot henne, och Lasjes ansikte lös upp.

”Tingestar”, fnyste Tiyan och höll upp en tjock bok. ”Jag säljer kunskap! Vetskapen om vad som väntar efter döden. Vetskap om livet som följer efter detta. Kunskap som Lasje här utan tvekan har nytta av.”

Det var ingen tvekan om att det var en dyrbar sak som Tiyan höll i sin hand. Oavsett innehållet, så var boken säkert ett par hundra sidor, och bara den mängden papper var värt mer än de flesta skulle kunna betala. Huruvida den faktisk innehöll någon information av värde var en annan sak, och Lasje bara skakade på huvudet.

”Jag vet vad som händer”, svarade han. ”Min kropp försvinner, och min själ återförenas med Un.”

”Och sedan då?”, envisades Tiyan. ”Har du någon aning om vad som kommer efteråt?”

”Nej, och det har inte du heller.”

”Aha!”, utbrast Tiyan. ”Det är vad du tror. På dessa sidor finns kunskap. Kunskap som tagit årtionden att sammanställa. Hemligheter som man tidigare inte ens kunnat drömma om.”

”Vem”, sa Lasje lugnt, ”skulle rimligtvis ha kunnat avslöja dessa hemligheter?”

Tiyan höjde på ögonbrynen, men grinade sedan brett och stoppade tillbaka boken i en väska. Lasje klev fram och lade en hand på hans axel.

”Ta hand om dig, min vän!”

”Jag kommer att sakna dig”, mumlade Tiyan.

”Om du läser din bok kommer du säkert att få reda på var du kan hitta mig igen.”

Tiyan skrattade, och Lasje gick förbi honom mot In. Han lade armarna om henne och kysste henne ömt. Hon besvarade kyssen och pressade sig hårdare mot honom. De stod där en stund i värmen av varandra, innan de slutligen bröt kyssen. Lasje drog djupt efter andan och såg henne djup i ögonen.

”Du hann tillbaka”, sa han.

”Jag sa att jag skulle göra mitt bästa”, svarade hon. ”Tiden var visst på min sida.”

”Hur gick din resa?”

In tvekade. Lasje hade inte mer än några få timmar kvar. Hon ville inte grumla den sista tiden de skulle få tillsammans med något som han inte skulle behöva bry sig om.

”Ja”, sa hon slutligen. ”Det är under kontroll.”

Han lade huvudet aningen på sned och tittade på henne ett par sekunder innan han svarade.

”Bra”, sa han och log,

Det var uppenbart att han inte trodde henne, men han sa inte emot. Han förstod varför In inte hade velat berätta, och han var villig att låta det bero. Han var lika angelägen som hon att glömma alla bekymmer och istället kunna njuta av kvällen.

De gick tillsammans tillbaka till festplatsen. Lasje var tydligen saknad, för han blev genast uppvaktad av en hel samling människor. Han var omtyckt och alla ville ta farväl av honom, och In höll sig i bakgrunden. Ingen försökte ställa några frågor när Lasje var i närheten, och trots att festen var allt annat än lugn, så var det en uppståndelse som fick henne att slappna av.

De tillbringade de närmaste timmarna i muntert sällskap. De åt, drack och dansade. Allt eftersom kvällen gick började gästerna dra sig hemåt, och framåt småtimmarna var Lasje och In ensamma kvar. Precis som In hade gissat, så hade de färglada skimmerkloten slocknat en efter en, tills bara två återstod. De kastade ett varmt, rött ljus ner över dem.

Hon satte sig grensle över honom och lade armarna om hans hals. Lasje lade en hand runt hennes midja och drog henne intill sig, medan han lät den andra handen vandra upp längs hennes rygg. In drog in ett häftigt andetag och pressade sig mot honom. Han svarade med att kyssa hennes hals och med att låta sin tunga vandra ner mot hennes nakna bröst.

In kände att de inte hade mycket tid kvar. Lasjes imata var nästan helt utbränd, och det handlade om minuter tills han helt skulle försvinna. Hon slet och drog till dess att endast några trasiga tygstycken återstod av hans kläder, och han var lika naken som hon. In lade sig ner på den hårda marken och drog Lasje efter sig.

Det var snabbt och hett, men det fanns ingen tid till romantik. Passion och den uppdämda längtan de båda haft vägde upp för det. De älskade med en intensitet som fick gnistor att slå ut från deras omslingrade kroppar, okontrollerad energi skapad ur deras känslor. En kraftig blixt träffade en av pelarna som hade hållit skimmerkloten fällde den, men In och Lasje reagerade inte ens. De var helt fokuserade på varandra, och de älskade allt mer intensivt, tills de kom tillsammans i ett gemensamt vrål av njutning.

Det var över snabbt, och Lasje föll till marken bredvid In. Han lyfte en arm för att lägga om henne, men hans rörelser var ryckiga och okontrollerade. Små korn av sand började rulla ner från hans ansikte, men han tycktes inte märka av det. Lasjes ögon fixerades på In, och hans mun stelnade i ett lyckligt leende.

Det var inte som när någon dog i strid, eller på annat sätt före sin tid, när kroppen inte längre kunde hålla fast vid imatan som gav den liv. Det här var en långsam process, mer fridfull och till synes helt utan smärta. Lasjes armar blev stela och orörliga när den livgivande energin drog sig bort ifrån dem, och skiftade i färg och struktur.

Han hade bara sekunder kvar, men In väntade in i det sista. Tanken på vad hon skulle göra väckte skam inom henne, och hennes mage svarade med att vända sig. Hennes enda önskan just nu, var att Lasje sista tankar skulle vara på henne och på den tid de haft tillsammans. Det var där hans tankar var nu, men hon skulle ta hans sista ögonblick ifrån honom.

Hon öppnade sitt inre öga så att hon tydligt kunde se vad som var kvar av honom. Lasjes imata brann fortfarande starkt, men den var ett stadigt krympande. När den inte var mer än en praktiskt taget osynlig glöd, lade hon slutligen handen på hans kind och såg djupt in hans nu orörliga ögon.

”Un!”, sa hon. ”Vi behöver dig här. Vi behöver dig i Nedälv.”

Glöden inom Lasje slocknade helt, och samtidigt tog också hans liv slut. Det som var kvar av hans kropp löstes upp och blev till sand. In hörde ett ljud när det hände, som av en viskning eller ett svagt andetag. Det kanske var inbillning, eller kanske vinden som spelade henne ett spratt. Men för In var det ljudet av Lasjes själ som befriats. En ofrivillig budbärare som nu var på väg tillbaka till sin skapare. Tillbaka till Un.

Jag har beslutat att jag inte gillar utseendet på min blogg. Det tog mig en stund att få ihop, även om jag utgick från ett befintligt tema, men sanningen är att jag inte har något sinne för design och form. Jag kan vränga ord, men bilder är värre. Därför har jag tagit hjälp av Victoria, min kollega på 4DS, som har lovat att bygga ett tema åt mig. Victoria har under våren bland annat designat webbshoppar åt våra Fortnox-kunder, så att hon vet vad hon håller på med är det ingen tvekan om.

Jag ser fram med spänning mot detta…

Nytt blogginlägg på VäxjöNytt.