Från: Aengeln
Till: info@skinz.se
Giraffer lever i en komplicerad social struktur där olika klaner samsas om resurserna på savannen. Varje klan styrs sedan av en klanledare som kallas för Överhuvudet, och dessa träffas regelbundet för att diskutera viktiga saker såsom matfördelning, äktenskap mellan klanerna och det nästkommande temat på klanernas iPad-fodral. Fodralen byts regelbundet, men att två klaner skulle använda sig av samma tema under samma period är otänkbart. Utan detta kännetecken, så skulle det vara näst intill omöjligt för girafferna att identifiera medlemmar av samma klan.
Överhuvudet sitter vanligtvis på sin post i ungefär två år, men detta kan variera väldigt från klan till klan. I Serengeti finns exempelvis en klan som väljer ett nytt Överhuvud varje lördag, men det är osäkert om den fortfarande räknas som en klan, då den bara består av två individer. Dessutom brukar båda två dyka upp på träffarna med de andra klanernas Överhuvuden, och ingen bryr sig speciellt mycket om vad de säger.
Tvärtemot vad de flesta brukar tro, så väljer giraffklanerna inte längre Överhuvud baserat på vem som har längst hals. Att en längre hals skulle innebära en större lämplighet som Överhuvud, anses idag vara ett arkaiskt synsätt, och delas inte av merparten av savannens giraffer. Idag beslutas ledarskapet genom en limbotävling. De tävlande parterna turas om att dansa under en allt lägre limbostång, och förlorarna elimineras succesivt, tills endast en giraff återstår. Den segrande giraffen kröns sedan till sin klans Överhuvud i gryningens första solstrålar. Det är en fantastisk syn.
Förr i tiden var det vanligt att den nya klanledaren åt upp den gamla, men det har visat sig att giraffkött har väldigt högt kolesterolvärde. Det påverkade naturligtvis det tillträdande Överhuvudets hälsa nedåt, vilket avsevärt kortade ner tiden mellan byte av klanledare. På så vis fortsatte det i en negativ spiral som slutade med att giraffen som art höll på att dö ut i mitten på 800-talet. På den tiden härskade girafferna med järnhand över savannen, och satt outmanade i näringskedjans topp. De främsta vetenskapsgirafferna hade dock sett hur antalet hjärtattacker hade ökat stadigt under många år, och hade förberett sig genom att frysa ner dna från de främsta klanledarna sedan tidernas begynnelse, som de sedan gav sig på att försöka klona.
Det legendariska Överhuvudet Brutus Fläcknos var slutresultatet av dessa genetiska experiment. De andra girafferna tittade med stora ögon på denne gigant, vars hals var som tio giraffhalsar, och vars dånande stridvrål kunde skrämma slag på de vildaste girafferna på savannen. Brutus ledde girafferna ur krisen genom att instifta en helt och hållet vegetarisk föda, och genom att förespråka regelbunden motion. Motionen blev en naturlig de i giraffernas livl, då lejonen – som fram till dess hade varit giraffernas huvudsakliga föda – nu tog chansen att ta igen tiotusentals år av terrorvälde, och attackera de nyblivna veganerna. Trots det, så innebar övergången till veganism att giraffen som art var räddad.
Brutus Fläcknos stannade kvar som klanledare i nästan tvåhundra år. När han slutligen drog sig tillbaka till Himalaya, var han fortfarande obesegrade limbomästare. Idag hedrar man minnet av sin tid som rovdjur genom att det nyvalda Överhuvudet jagar det frånträdande med en sked. Det hela är inget mer än en rit, och man är noggrann med att se till att ingen blir skadad. För än idag finns det giraffer som tror att Brutus väntar i bergen, och att om de någon gång skulle återvända till sina forna matvanor så kommer han att återvända till dem för att utmäta gruvliga straff.
Det finns mycket intressant att lära sig om giraffer, och jag hoppas att ni uppskattar det. När jag ändå skriver, så kan jag ju även passa på att fråga hur det går med min order? Den har nummer 37751.
–Aengeln