Idag har jag gett mig på det här med att åka skidor. Det är visserligen inte något som jag inte har gjort tidigare, men det var ändå sådär tio år sedan sist. Och innan dess var det tio år igen. Man skulle alltså kunna säga att jag gör det ganska regelbundet. Dagens utflykt gick till Vångabacken, en lite backe ungefär en halvtimma från Åhus.
Egentligen så tycker jag att det är ganska kul att åka skidor, men av någon anledning är det inget jag har prioriterat. Jag har en viss aversion mot snö i allmänhet, och jag antar att det kanske gör att jag inte heller prioriterar aktiviteter i snön som jag kanske uppskattar. Dessutom är det inte direkt något som har efterfrågats av familjen.
Något som jag gärna roar mig är att fundera på hur en upplevelse hade sett annorlunda ut om man applicerade ett digitalt lager på den. Ibland ser man uppenbara möjligheter, medan det i andra är mycket svårare. Jag har fortfarande inte kommit på ett bra sätt att digitalisera spaupplevelsen i någon större omfattning.
Men när det gäller att åka skidor så behöver man inte spekulera så hemskt mycket. Det finns många implementationer för större skidanläggningar, även om det för små backar inte är direkt gångbart.
Låt oss fundera på liftkorten. Att ha en lapp fäst runt ena armen fungerar bra i småbackar, men för större skidanläggningar hade det blivit mycket manuellt arbete med att hålla reda på vilka som faktiskt hör hemma. Ett kort med RFID löser det problemet. Det räcker att ha det i en ficka för att det ska kunna läsas av automatiskt öppna grindarna till liften.
Ett sådan kort har andra fördelar för backen. Det är möjligt att få väldigt exakt data över hur många som passerar liftsystemet över tid . Det här går ju då att samköra med annan information, såsom väder, och göra det lättare att planera för var man kanske behöver tillsätta extra resurser.
Samtidigt kan man ju fundera på om det ska vara nödvändigt med ett extra kort för liften. Låt oss säga att man istället lade hela liftkortet i mobilen istället, hur skulle det kunna fungera?
Först och främst hade man helt och hållet kunnat hoppa över momentet att hämta ut ett fysiskt kort. Istället skulle man kunna köpa sitt liftkort i en lämplig app och aktivera det direkt på plats. Med hjälp av bluetooth (BTLE), så hade mobilen kunnat prata direkt med systemet och autentisera användaren för passage.
Mobilen hade också haft andra fördelar vid en eventuell olycka. Om liftappen regelbundet rapporterade sin position, så skulle det underlätta för räddningstjänsten, även om den slutat fungera i olyckan. I viss mån kan detta göras med RFID-korten, men det är i så fall begränsat till att rapportera var användaren senast passerade en kontroll.
Det finns nackdelar med att använda mobilen förstås. Små barn har inte nödvändigtvis en mobil, och om de har så är det inte säkert att föräldrarna tycker att den ska följa med upp i backen. Mobilen har dessutom en tendens att vara mindre pålitliga när det är kallt, vilket snön har en tendens att vara. Att förvara den nära kroppen är förmodligen en bra idé.
För den personliga delen finns det gott om möjligheter om man vill digitalisera sin skidresa. Actionkameror är ju en självklarhet, och smarta klockor med GPS är ju perfekta tillbehör. Redan för ett par år sedan så släppte Oakley sina Airwave, ett par skidglasögon som ger dig karta, höjd, hastighet och annat på en skärm, men jag är lite oklar på hur mycket de har utvecklats sedan dess.
Själv höll jag mig till att köra Runkeeper under dagen för att få ett litet hum om hur mycket jag hade rört mig. Mängden kalorier som den tyckte att jag hade gjort åt var i mitt tycke ganska få i förhållande till hur mena ben kände sig efteråt. Men till nästa gång kanske jag hittat lite roliga prylar för att gör amin egen skidupplevelse ännu lite mer digital.