För ett år sedan skrev jag ett inlägg om det som hänt under 2015. Om den resa som jag och Ann-Louise hade gjort kring träning, kost och hälsa samt om mina mål för det kommande året. Jag skrev om allt jag såg fram emot. Och jag skrev om möjligheter.
En vecka senare gick min värld sönder.
2016 har präglats av förluster och negativa nyheter. I min egen bekantskapskrets är det alldeles för många som har gått bort, och var och varannan dag har vi läst om någon skådespelare eller artist som omkommit. Till det kan vi lägga situationen i Syrien, Brexit och det faktum att Donald Trump av någon outgrundlig anledning har blivit vald som USAs president. Vi ser hat, hot, och öppen rasism. Det är lätt att tappa hoppet.
Men bland allt negativt som har hänt så har jag fortfarande varit omgiven av stödjande människor och empati. Jag har sett personer i mitt flöde som mått dåligt – över små saker och stora saker – och det jag sett är att det alltid har funnit någon där för dem. Det är lätt att skicka ett hjärta eller ett gilla, men de betyder ändå något.
Sedan har vi Facebook-gruppen #jagärhär som agerar motpol till de hatfyllda kommentarerna på nätet. Det blir alltmer tydligt att hatarna är en minoritet. En högljudd sådan, men en minoritet. Det stärker min tro på mänskligheten. Nämnde jag att jag är optimist?
Det är lätt att säga att ”2017 kan ju knappast bli sämre än 2016”, och det är svårt att inte hålla med om. Och nog är det så att det kräver energi att vara optimistisk och det är inte alltid det lättaste valet. Men det ger så mycket tillbaka. Leenden väcker glädje och optimism inspirerar – men bara så länge man är öppen för den.
Så hur ser jag på det nya året.? Med hopp naturligtvis, och med en positiv framtidstro. Och det är med optimism i hjärtat som jag går in i 2017.