Det är många som har svårt att prata om känslor, positiva som negativa, och ibland har jag svårt att minnas hur jag själv kände innan Ann-Louise gick bort. Men att prata om det som hände har utan tvekan varit enormt viktigt för mig. Varje gång jag har berättat för någon har jag kunnat acceptera det en liten smula till, vilket gör att jag har lyckats portionera ut smärtan över tid.
Och jag har absolut inte haft någon brist på vänner att prata med, men det är samtidigt lätt att inbilla sig att man är lite till besvär. Det är så mycket lättare att vara den som hjälper och lyssnar än den som tar emot hjälp. För även om jag ibland säger att jag inte behöver någon hjälp så är det ibland så att jag helt enkelt skäms lite. Att jag behöver och vill ha hjälpen, men att jag har tagit emot lite för mycket nu, och att det snart måste vara min tur att ge.
Och ibland får man prata med någon annan som behöver stöd. Någon annan som är lite trasig av en eller annan anledning och som man kan ge till samtidigt som man får. Någon man kan ha trasiga samtal med.
För trasiga samtal läker också.