Det är den första mars. Det innebär att ännu en omgång av Fredrik Wass Blogg 100 av stapeln och är en utmaning för deltagarna att posta ett blogginlägg om dagen i hundra dagar. Jag har gjort det en gång tidigare, och jag var inte säker på om jag ville göra det igen i år. Men jag bestämde mig för att göra det igen.
Den första mars innebär också att det är nästan två månader sedan min älskling, min hustru Ann-Louise gick bort. Det är knappast så att jag haft svårt att utrycka mina känslor kring det till alla som velat lyssna – och det är många som har lyssnat – men det tycks alltid finnas mer. Mer känslor. Fler ord.
Blogg100 kommer bli en del av mitt sorgearbete. Det betyder inte att jag bara kommer skriva om det negativa och om saknaden efter Ann-Louise. För världen har inte stannat trots att det finns ett hål i den. Jag kommer skriva om det som lyfter mig och det som berör mig. Jag kommer skriva om det som väcker livet i mig.
Sorgen kommer vara en del av mig under en lång tid, det är jag fullt medveten om. Men den kommer inte vara mitt liv. Mitt liv har alltid varit ljuspunkterna – minnena, drömmarna och glädjen – och det är inget som jag vill ändra på.
Det är ljuspunkterna som jag kommer att skriva om. Och det är ljuspunkterna som jag även fortsättningsvis kommer att leva för.