Hösten 2006 hände något fantastiskt. Du kom in i mitt liv. Min underbara hustru, Ann-Louise. Det fanns inte ett jag och ett du, utan ett vi. Inte från den första kvällen vi sågs kanske, men inte långt ifrån, och sedan dess har du skänkt värme och glädje till mitt och mina barns liv.
Du väckte ett intresse hos mig att resa och se nya platser, ett intresse som jag inte visste att jag hade. Paris är staden som vi återvände till och som vi planerade att ta oss till igen. Kanske för att uppleva romantiken där. Kanske för att shoppa. Men framförallt för att vara tillsammans.
Vi har delat musik, festivaler och konserter och på senare tid ett engagemeng i träning, kost och hälsa. Du har varit den fasta punkten i mitt liv. Mitt stöd i allt jag tagit mig för. Min norrländska klippa. Mitt nav.
Igår försvann du för alltid ur mitt liv – ur vårt liv och ur allas liv – och det tomrum du lämnar efter dig kommer aldrig att gå att fylla.
Jag vet inte var du befinner dig nu, men jag vet att det måste vara en bättre plats nu när du finns där.
Jag skriver dikter ibland. Inte så ofta, men jag skrev något till dig när vi träffades och som jag sedan läste för dig på vårt bröllop.
Unreal sensations, a bit of a daze
Unwilling to move, trapped in a gaze
Awakend and sleeping, edged in between
Breathing again, no longer unseen
Time cruising by, brushing forever
An hour? A day? A second or never?
Shimmering jewel, a bright tiger’s eye
Leaving the past, contemplating goodbye
No longer bleeding, not having to wait
The world now reborn, could this be my fate?
Skärvor av den dikten talar om hur jag känner just nu. Overkliga känslor, för det här kan inte rimligtvis vara sant. Ingen rättvis värld skulle kunna ge dig till mig och sedan ta dig ifrån mig.
Men i drömlandet, mellan att vakenhet och sömn, där vet jag att jag fortfarande kommer att kunna få träffa dig. Hålla om dig. Älska dig.
Min Ann-Louise, min älskling.
Du kommer alltid att leva i mitt hjärta och i mina drömmar.
Jag älskar dig!