Ibland blir jag ledsen när jag ser hur hatiska och nedvärderande inlägg i mitt flöde får stå oemotsagda. Ibland blir jag uppgiven. Ibland blir jag ledsen när jag ser ideologier byggda på att dela upp människor som mer eller mindre värda, oavsett orsak.
Vi och dem.
Ibland blir jag ledsen när jag tänker på hur ni som står bakom hatet måste må innerst inne. När ni låter fördomar föda misstänksamhet, och när misstänksamheten får blir till fler fördomar.
Ibland blir jag ledsen när jag tänker på hur ni ser på ert eget liv. Kanske inte idag, men om ett år. Eller tio år. När de där negativa känslorna har fått härja fritt tills de färgar allt som de kommer i kontakt med. Tills dess att alla antingen är en fiende eller en allierad. Någon att slåss mot, eller någon som kan hjälpa er att slåss.
Aldrig en vän.
Aldrig en medmänniska.
Ibland blir jag ledsen när jag tänker på hur många som verkligen tror på att världen måste vara sådan. Att man måste ägna mer tid åt att bryta ner och förstöra, än åt att skapa och bygga upp. För det finns verkligen alternativ.
Och jag hatar inte er för det. Ni har fel, men jag hatar er inte. Ibland blir jag ledsen när jag inbillar mig att ni verkligen vill tro på hatet och våldet som ett gångbart alternativ, men det går över. För jag tror inte på att ni verkligen vill ha det så. Inte egentligen.
Ibland blir jag ledsen, men inte på söndag. För på söndag kan jag istället lägga min röst på ett parti som står för allas lika värde.