Idag har det varit årsstämma för FINT, och jag har tillbringat dagen i Stockholm. Det är den där staden som jag gärna besöker, men som jag helst inte vill bo i. Jag brukar skämta om att alla människor i Stockholm är stressade – rusar för att hinna med tunnelbanan, trots att nästa kommer om tre minuter – men man kanske blir sådan. Idag gjorde jag ett försök.
Efter att stämman dragit ut på tiden visade det sig att vi inte hade mer än 40 minuter att hinna till tåget. Men det är ju inga problem, med tanke på att Centralstationen låg ganska nära. Trodde jag i min enfald.
Taxin som skulle komma i ilfart visade sig sitta fast i bilkön på gatan utanför konferensanläggningen, och de två minuterna som han bedyrade att vi skulle behöva vänta på honom blev fem. Och sedan tio. Och femton.
Det var någonstans där som jag började knata från ena änden av gatan till en andra, med ögonen gnistrande av hopp varenda gång jag såg en taxiskylt. Jag vet inte riktigt varför jag var så hoppfull eftersom inte av taxibilarna kunde röra sig, men det kändes ändå som om att allt skulle lösa sig, bara den där bilen behagade dyka upp.
Med tio minuter till godo kastade vi oss äntligen in i taxin, som tryckte gasen aningen mot golvet och satte av i gångfart i riktning mot centralen. Taxichauffören rycker på axlarna och ler glatt. Han berättar att det inte brukar vara så här mycket trafik, vilket jag inte tror ett ögonblick på. Oavsett vilket var det en ganska klen tröst.
Med fem minuter till avgång så när man ett hopp om att SJ ska leva upp till sitt rykte och att tåget ska vara försenat. En kontroll mot nätet visade att det minsann var förseningar. Alla andra tåg var försenade, men inte vårt.
Med tre minuter kvar så väntade jag på att taxin ska svänga runt hörnet mot stationen. Med VISA-kortet i högsta hugg gjorde jag mig mentalt klar för ankomsten. Mitt lokalsinne var tydligen lika skärpt som en brevduvas, och utmärkande för brevduvor är att de sällan åker tåg. Vi var inte ens i närheten.
Tio minuter senare rullar vi in på parkeringen. Tåget gick i tid, och vi fick glatt vänta på nästa. Det är tur att man har trevliga kollegor, så fredagsmys på tåget med en Cola Zero och en torr smörgås blev ganska bra i alla fall.