Det gör jag. Eftersom jag inte anser mig tillhöra den kristna tron, så är jag inte speciellt intresserad av att lyssna på några predikningar, även om det finns en hel del trevliga präster. Men på senare år har jag kommit fram till att jag verkligen älskar att gå in i dem. Att njuta av atmosfären och att inhämta inspiration.
Nu pratar jag inte om små mesiga, svenska landsortskyrkor. Jag talar om gigantiska europeiska monument, i mörk sten och med många spetsiga saker. Och helst gargoyler. Varje kyrka med självrespekt borde ha gargoyler. Dessa små monstruösa stenfigurer som pryder utsidan av många gamla byggnader, och inte bara kyrkor. Jag hade gärna haft dem på huset.
Men kyrkor är på många sätt konstverk, och det är svårt att inte bli lite upprymd av att stå i en gigantisk hall omgiven av stenpelare. Där varje steg du tar får det att låta som en hel bataljon soldater marscherar där inne. Där inne kan man hitta in liten bit av de som anting jobbade med att resa väggarna eller de som täckte dem med tavlor, statyer eller underbara fönster i mosaik.
Det är sådant som inser hur lite man har lyckats åstadkomma i världen. För en del kanske det väcker ödmjukhet, och det är naturligtvis en del av känslorna som rusar igenom mig. Samtidigt är det en källa till inspiration, till ytterligare ansträngning. För allt som man inte lyckats åstadkomma hittills i livet är något som mycket väl kan vänta på en i framtiden. Allt man behöver göra är att arbeta mot den framtiden.