Idag, på Internationella Kvinnodagen, så hölls ett event där representanter för ett antal partier och organisationer stod på på Speaker’s Corner i Växjö och talade om kvinnorätt, jämlikhet.. och tja… annat. Jag vet inte riktigt vad det som kvinnan från Kommunistiska Partiet sa hade med ämnet att göra, men hon gjorde det i alla fall högt.
Ett par organisationer hade män som representanter, vilket kändes som ett udda val. Men det gjorde det ju inte dåligt i sig. De lyfte fortfarande viktiga frågor, och vem som gör det är kanske mindre viktigt.
Däremot så bleknade de alla i jämförelse med Åza Brennander, som höll ett tal som var både inspirerande och högst personligt. Det kom som en smärre chock att få höra att någon som jag är stolt över att få kalla min vän, har levt i ett så destruktivt förhållande.
Tyvärr vet jag att du inte är ensam om det du varit med om. Att inte lyfta handen mot någon annan, speciellt inte någon man lever ihop med, är kanske en självklarhet för de flesta, men tydligen inte för alla. Det vi kan göra är – precis som du säger, Åza – att vara uppmärksamma på de runt omkring oss. Och att sträcka ut en hjälpande hand när det behövs.