Jag vaknar med ett ryck. Jag antar att jag måste ha drömt någonting intensivt, men jag kan inte minnas vad. Ett töcken av minnesbilder och känslor, men ingenting mer. Sovrummet är fortfarande mörkt, och i glipan mellan rullgardinen och fönsterkarmen syns ingenting annat än den svarta natten. Det enda synliga ljuset är det grönaktiga skenet ifrån hustruns mobil som ligger på nattygsbordet. Om ett par timmar kommer den att ringa, men vid det laget kommer jag förmodligen att ha somnat om. Med all säkerhet kommer jag vara precis lika svårväckt som jag alltid brukar vara.
Jag ler när jag tänker på det. Det är ett ständigt återkommande skämt, där jag envist hävdar att det är jag som är morgonpigg och alltid får väcka min hustru, istället för tvärtom. De flesta som känner mig det minsta lilla är väl medvetna om hur orimligt det är. Som så många andra inom mitt yrke var jag en nattmänniska, men samhällets har en tendens att ignorera det faktum att en del människor är mer produktiva under dygnets mörka timmar. En normal arbetsdag börjar någonstans mellan sju och nio och håller på till dess att eftermiddagen börjar övergå till tidig kväll.
Jag sluter ögonen igen och lyssnar på det svaga ljudet av min hustrus andetag. Det är alltid lugnande att känna att hon ligger där bredvid mig. Det får mig alltid att känna mig utvald. Att vara lycklig med någon handlar inte om att tillbringa varje vaken sekund tillsammans, eller ens om att alltid vara vakna samtidigt. Det handlar om att den andra personen fyller ett tomrum i ens eget liv. Ett tomrum som man kanske inte visste om innan det blev fyllt, men som är smärtsamt tydligt så fort den man älskar inte är i närheten. Och det är alltid mer tydligt på natten. Det är kanske därför som människan vanligtvis sover då. Inte för att dagsljuset alltid är det man strävar efter, utan för att natten får känslor att flyta upp till ytan och särskilt känslor av ensamhet om man inte har hittat den som kan fylla det där hålet. Eller ännu värre, om man förlorat den man älskar.
Någon gång måste jag ha somnat om. Naturligtvis gjorde jag det. Det spelar ingen roll om jag ligger vaken hela natten. När morgonen närmar sig, då sover jag. Djupt. Jag registrerar hur madrassen rör sig när min hustru går upp, men det är nätt och jämt. Det är inte dags för mig att vakna ännu. Jag antar att hennes klocka måste ha ringt, men jag har inget minne av att jag har hört den. Tröttheten har mig återigen i ett järngrepp, och jag försvinner in i sömnens dimma igen.
”Älskling, det är dags att vakna till liv.”
Rösten kommer långt bortifrån, men tränger sig nätt och jämt igenom sömnen. Jag grymtar någonting till svar, men det är knappt att jag hör min egen röst.
”Har du gått upp än?”
Nej, det har jag inte. Jag undrar hur lång tid det har gått sedan hon försökte väcka mig förra gången. Tio minuter? Mer kanske. Men andra gången – om det nu är andra gången som hon väcker mig – så brukar det absolut vara på tiden att gå upp. Jag tvingar mig själv att skaka av mig sömnen och vrider mig i sängen tills jag kan sätta ner fötterna på golvet. Det är kallt, men kylan hjälper mig inte ett dugg att vakna till, och det är en ren viljeansträngning som gör att jag lyckas ställa mig upp. Jag stapplar vidare ut i korridoren. Mitt balanssinne ligger förmodligen fortfarande och sover, för jag misslyckas helt med att hålla en rak kurs. Mina armar slår emot de kala väggarna när jag vinglar från sida till sida.
Min dusch ligger i tvättstugan i källaren, men eftersom vårt sovrum också ligger i källaren, så slipper jag i alla fall att försöka ta mig ner för några trappor. Det är förmodligen tur det, eftersom jag förmodligen hade slagit ihjäl mig om jag försökt ge mig på det. På vägen in genom dörren sträcker jag ut handen och får tag i min badrock och en handduk. En väl invand rörelse. När man har svårt att vakna, så är morgonrutinerna desto viktigare. Mina egna rutiner – dusch, rakning och påklädning – tar knappt 20 minuter och jag skulle förmodligen kunna utföra dem i sömnen. Ungefär som idag.
Det varma vattnet brukar pigga upp mig litegrann, men den här morgonen kan jag knappt känna det över huvud taget. Jag blundar igen, men det är absolut ett misstag. Sömnen kastar sig över mig, och jag känner hur det börjar svartna för mig igen. Jag öppnar ögonen och kliver ur duschen igen. Jag undrar om jag faktiskt tvättade av mig eller om jag bara stod under vattnet, men bestämmer mig för att det inte spelar någon roll. Jag kan som sagt utföra morgonen moment utan ens vara medveten om dem. Det är en helt ofrivillig handling.
Jag hör min hustru komma ner för trappen och passera utanför dörren till tvättstugan. Något av barnen har tydligen också vaknat till liv, för jag hör tassandet av små fötter i köket ovanför mig. Det betyder att jag fortfarande har en liten chans att inte bli sist till frukostbordet.
”Älskling, nu får du faktiskt gå upp!”
Hennes röst är på gränsen irriterad, och jag småler för mig själv. Det är inte första gången hon missar att jag redan har gått upp, men det är ett förståeligt misstag. Jag torkar hastigt av mig med handduken och sveper badrocken om mig. Den får ta hand om de sista vattendropparna.
”Jag är här”, säger jag.
”Älskling?”
Nu låter hon inte längre irriterad. Hennes röst har fått en underton av oro, och jag knyter skärpet till badrocken och går mot dörren.
”Älskling! Nej!”
Hennes röst skrämmer mig och jag går ut genom dörren. Oron i hennes röst har ersättas av panik, och all min trötthet är som bortblåst. Jag springer de få metrarna mellan tvättstugan och sovrummet.
”Vad är det?”, ropar jag till henne.
Jag kommer in i sovrummet där min hustru står böjd över sängen. Jag ser hur någon ligger under täcket och hur min hustru skakar personen frenetiskt. Hon snyftar okontrollerat och upprepar samma ord om och om igen.
”Vakna! Vakna, vakna!”
”Älskling?”, säger jag tveksamt.
Vad håller hon på med? En overklig känsla kommer över mig, och jag tar ett steg framåt, så att jag kan se förbi henne, och jag möts av mitt eget ansikte på kudden. Mina ögon är slutna, men ingen skulle kunna misstolka ansiktsuttrycket som sömn. Det är kritvitt, och helt livlöst.
”Vakna! Snälla älskling, vakna!”
Jag lyfter min hand till ansiktet och stirrar på den. Den är nästan helt genomskinlig och det är inte min hand som min blick fäster på. Det är min egen döda kropp som ligger på sängen. Bakom mig hör jag fötter som springer ner för trappan, men ljudet är overkligt. Som i en dröm.
”Älskling, jag är här”, viskar jag, men inget ljud kommer ut.
”Vakna!”