För ett par år sedan släppte jag min första bok, Gainea, Att säga att jag älskar att skriva är väl ingen överdrift, men allt som oftast är det svårt att hitta tiden för det. Det har gjort att uppföljaren har dragit ut på tiden mer än jag hade velat, och det har gnagt på mitt samvete.

Samtidigt är tid inte det enda som behövs för att skriva. Inspiration är naturligtvis ett måste. För tillfället befinner jag mig i min hustrus hemtrakter, Sollefteå, som vi brukar besöka någon gång om året. Det är fint här, även om jag inte riktigt tror att det hade passat mig att bo här under den kallare delen av året. Dålig mobiltäckning är ett annat problem.

Samtidigt finns det en hel del inspirerande miljöer här. Bilden oven tog jag idag på vägen mot Junsele, på en liten bro över Ångermanälven. En bort ser man vad jag tror är Junsele Kraftstation. Med lite manipulation av färger (inte min starka sida) så blev det bilden ni ser ovan. Den går att hämta inspiration från. Här är ett försök till det.

 

Ödeland

Tom släpade sig fram mot bunkern. Han väste för varje andetag, och hans ansikte var täckt av röda utslag. Strålsjuka naturligtvis, men han trodde inte att han behövde oroa sig för det. Hans lungor skulle ge upp långt innan strålningen tog livet av honom. Det spelade ingen roll. Partiklarna som satte igen hans luftrör var härstammade från samma plats. Om inte hungern tog honom förstås han kunde inte minnas när han senast åt, och hans mage värkte.

Att kalla det han gick på för väg var väl kanske att ta i lite. Det fanns inte en jämn yta kvar någonstans, och bland pölarna av radioaktivt slem stack stenblock stora som bilar upp genom marken. De gav intrycket av att de hade pressats upp från underjorden av något jättelikt monster, som hade spytt upp den gröna sörjan för att sedan återvända.

Tom rös. Det var inget han ville tänka på, och nog fanns det monster i världen. När Tom var liten hade hans mamma försäkrat honom om att det inte fanns några. Det hade varit sant då, men efter kriget hade de dykt upp. Enstaka fall här och var. Saker som kommit ut ur den radioaktiva dimman. Väsande, och med lysande, gröna ögon. Inte människor längre, utan något annat.

Tom mindes när han första gången såg en av dem. Den hade snubblat in i byn där han bodde. Det var i början, innan någon hade hört talas om dem, och de hade tagit emot den med öppna armar. Erbjudit den hjälp. Tom trodde att han hade hört den yttra några få stavelser, men inga ord.

Sedan hade den kastat sig över dem. Den var så stark, och de vapen de hade tillgång till var knappt tillräckliga. Varelsen hade dödat fyra personer innan någon hade lyckats slå den till marken. Tom visste inte vem det var. De hade krossat den med käppar och yxor, men ända fram tills de lyckade skilja dess huvud från kroppen så anföll den fortfarande. Ytterligare nio män och kvinnor blev rivna eller bitna av varelsen innan de hade lyckats döda den.

Men det hade bara varit början av mardrömmen. De som hade blivit bitna hade fallit i koma en efter en. Toms by hade haft en präst med viss kunskap i medicin och han hade suttit med dem natt och dag. Behandlat dem med örter som av något mirakel fortfarande hade kunnat växa på den karga marken.

Prästen hade varit den första som de tog när de reste sig från sina sängar. By hade fallit snabbt, och Tom hade varit en av de få som lyckades fly. Det sista han såg var hur en av hans närmaste vänner satte tänderna i sin hustru. Samma sjukliga, gröna ögon som den första varelsen, och utan ett spår av mänsklighet kvar.

Tom hade inte haft något val. Han hade flytt, och sprang hela den natten tills han kom till ännu en by. De hade tagit emot honom, men han hade inte lyckats övertyga dem om vad som hade hänt. Det hade avfärdat honom, vänligt men bestämt, och hade pressat ner honom i en säng. Någon, Tom visste inte vem, hade suttit med honom, tills Tom slutligen fick nog och slog sig ut därifrån.

När han återigen tog till flykten hade varelserna redan nått fram, och hans steg ackompanjerades av skriken från de döende människorna, och varelsernas väsande. Han hade sprungit, från by till by, utan att stanna upp. Inte ens när de radioaktiva molnen låg tunga över marken, hade han hållit sig stilla. Någonstans hade han redan bestämt sig för att strålningen var ett bättre sätt att dö på än att slitas i stycken av människor som han kanske hade känt en gång.

Hans färd hade varit ett töcken, och han visste inte hur länge den hade varat. Veckor? Månader? År? Bunkern som kom allt närmare skulle på ett eller annat sätt bli hans sista mål. Där, om någonstans, fanns en möjlighet att försvara sig mot dem. I vilket fall skulle han inte orka ta sig vidare. Men det fanns människor där, och han kunde se även på avstånd att de inte var infekterade. De var för organiserade.

Något slog emot honom i ansiktet och Tom satte sig ner på marken. Han lyfte sin hand till kinden, och den var kletig när han tog bort den. Han såg sig om. Fanns det getingar här? Om de muterade insekterna var här i närheten måste han komma in snabbt. Deras gift var dödligt, men bara om det inte behandlades. Och han visste vad han behövde göra, bara han kom inomhus.

Tom kämpade sig upp på fötter igen, men något träffade honom i bröstet. Han tittade ner, och paniken började välla upp. En stor grönkletig fläck spred sig på hans jacka, och han kände hur han började domna bort där. Hade han kommit så här långt, bara för att dö av några insekter?

Aldrig. Han tog sig upp igen, och samlade all energi han hade kvar. Tom började rusa mot bunkern, och mot de väntande människorna där. Han kunde inte ge upp nu. De förhatliga insekterna slog emot honom en efter en, men han vägrade låta dem fälla honom igen. Hans armar, ben och bröst täcktes av en kletig, grön massa, och han lyfte armen för att skydda sitt ansikte. Varje geting som slog mot honom åtföljdes av en kraftig smäll när dess kropp krossades mot honom. Och han var så hungrig, så enormt hungrig.

Steg för steg, tills han inte orkade mer. Han stupade framlänges och rullade över på rygg. Insekternas attack upphörde, och efter en kortare evighet uppenbarade ett ansikte sig mot den sjukligt lysande himlen. Tom försökte lyfta en hand mot ansiktet, men det var nästan omöjligt. Han hade ingen kontroll över sin kropp längre.

”Hungrig…”, väste han. ”Så hungrig.”

Ännu en smäll, och den här gången blev allt svart. Tom kunde höra två röster.

”Fick du honom?”

”Ja. Vi bränner kroppen. Vi kan inte låta någon annan bli infekterad.”

”Såg du hans ögon? Jag kommer aldrig glömma ögonen.”

”Du vänjer dig. Det kommer inte vara sista gången en av dem kommer hit.”

Tom förstod vad de talade om. En av varelserna måste ha följt efter honom hit, och männen vid bunkern hade stoppat den. Han log inombords. Han hade valt rätt plats. De hade vapen och visste hur man använde dem. Här kunde han vara säker, och när de hade hjälpt honom med getingstingen så kunde han hjälpa dem.

Bara de kunde ge honom något att äta.

Han var så hungrig.