Det fanns få fönster i huset, och det lilla ljus som trängde in utifrån gjorde inte mycket för att tränga undan skuggorna. Den smala trappan slingrade sig upp mot mörkret på andra våningen, och någonstans där uppe skymtade jag konturerna av någon slags möbel. Kanske en byrå eller en gammaldags pulpet. Jag tog ett djupt andetag, och satte tveksamt foten på det första trappsteget.

Hon hade sagt att det fanns något i huset. En ande kanske, eller något annat väsen. Vad visste hon? Hennes förståelse för det övernaturliga kom från billiga pocketböcker och filmer, och hon hade förmodligen använt de första orden som hon kunde minnas på fyllan. Men gjorde egentligen mina egna erfarenheter mig mer kunnig än henne? Förmodligen inte. Jag hade sett mer under mina år, men det fanns ingenting i vad jag själv sett som inte hade kunnat passa i någon av de otaliga filmer om hemsökta hus och monster som gjorts. Filmer som inte ens varit bra nog att visas på bio. Direkt-till-video. Vilket skämt.

Jag hade inte brytt mig om att utforska bottenvåningen. Det var något med trappan som lockade mig, och som samtidigt fyllde mig med skräck. Vad fanns det att vara rädd för? Det fanns mycket att vara rädd för, men än så länge hade jag ingenting att gå på, förutom en förvirrad berättelse från en ännu mer förvirrad kvinna som jag egentligen inte ville ha något att göra med. Så varför var jag här nu igen? Förmodligen för att jag var en idiot, och för att jag inte kunde säga nej till ett vackert ansikte. Om sanningen skulle fram var jag livrädd för vad jag skulle hitta i huset, och det var förmodligen den största anledningen till att jag hade kommit hit från första början.

Huset hade inte varit bebott under många år, och varenda yta var täckt av ett tjock lager damm. Spåren efter äventyrslystna ungdomar syntes i dammet, men de slutade strax innanför dörren. Ingen hade gått speciellt långt in i det gamla huset. Utmaningar på fyllan och barndomens manlighetsriter hade inte gett någon mod nog att går längre in i huset än att de fortfarande kunde hålla en hand på dörren. Inte förrän nu. Ännu en gång påminde jag mig själv om hur dumt det här tilltaget var.

Det fanns två dörrar på övervåningen. Den närmaste dörren stod öppen, men mina ögon drogs omedelbart till den stängda dörren längst bort i korridoren, och om det fanns något att se innanför den första dörren så missade jag det helt. Mitt hjärta slog så kraftigt att ljudet från det dränkte alla andra ljud runt omkring mig, och jag var vagt medveten om svetten som rann ner för mitt ansikte. Jag sträckte ut en trevande hand mot den stängda dörren för att öppna den, och fantasi visade mig bilder på ruttna lik, dreglande monster och ondskefulla demoner som väntade på mig innanför.

Det fanns inga demoner innanför dörren, bara ett sovrum inrett i samma stil som resten av huset. Det gick mycket i trä, och om jag hade fått gissa så hade jag förmodligen kallat det för brittiskt. Inredning har aldrig varit något som intresserat mig, och det var det enda ord som någorlunda kunde beskriva min upplevelse av rummet. Till skillnad från resten av huset fanns det inte ett spår av damm här inne. Allting var välpolerat och blänkte i de tunna strimmorna av månljus som letade sig in mellan de fördragna gardinerna.

Mitt i rummet stod en stor säng. Den var obäddad. Täcket låg längs ena sidan av sängen, och lakanen var skrynkliga, som om någon precis hade gått upp. Jag tog ett steg mot mot sängen och drog en hand över lakanen. De var fortfarande varma, och förstärkte intrycket av att någon precis hade lämnat dem. En okontrollerbar lust att lägga mig ner och invänta Hennes – för jag tvivlade inte på att det var en kvinna – återkomst sköljde över mig, och det fanns ingen tvekan om att vem som än hade legat i sängen skulle återvända när som helst. Den var ett löfte om välbekanta händer som kände min kropp sedan länge, och om njutning över alla förväntningar.

En varningsklocka ringde någonstans i mitt huvud, men det var enorm viljeansträngning att slita mig från bilderna som husets ägare visade mig. Fantasierna övergick till fasa när jag insåg att jag faktiskt hade lagt mig ner i sängen, och att dörren till hallen var stängd igen. Det ryckte mig tillbaka till verkligheten som en iskall dusch, och jag kastade mig upp på fötter. Min skjorta var uppknäppt ner till magen, och jag hade inget minne av hur det hade gått till. hade jag gjort det själv, eller hade de osynliga händerna som jag hade drömt om gjort det åt mig.

Jag gick mot sovrumsdörren med en överdriven vaksamhet. Jag ville inte vända mig om, för jag visste att vad som än bodde i huset nu stod alldeles bakom mig. En del av mig såg bilder av en skönhet bortom allt jag kunder föreställa mig, medan en annan del såg samma skönhet förmultna till oigenkännlighet och kasta sig över mig. Dörren skrämde mig inte som den gjort tidigare, och jag tvekade inte att öppna den. Det som skrämde mig fanns bakom mig, inte framför mig.

Korridoren utanför sovrummet tycktes vara oändligt lång när jag gick ut i den, men jag tvingade mig själv att inte skynda på mina steg. Att ge efter för rädslan hade utan tvekan fått Henne att kasta sig över mig, och njutning hade inte varit en del vad som hände sedan. Trappan fick mig att tveka, för den gick parallellt med korridoren, vilket innebar att jag var tvungen att vända mig om för att gå ner. Vända mig mot Henne. Jag fixerade blicken på det översta trappsteget, och började gå ner. I ögonvrån såg silhuetten av någon som stod i dörren till sovrummet, och en skymt av en vit klänning eller kanske ett nattlinne. Sedan hade jag tagit mig ner för trappan och var återigen i hallen på bottenvåningen.

Det var när jag lade handen på dörrhandtaget som jag kände det. Det var inte en önskan om att stanna, utan mer som om något drog i mitt inre och med all kraft försökte hålla mig kvar. Under ett skräckslaget ögonblick trodde jag att jag inte skulle kunna stå emot, eller att min själ skulle slitas ur kroppen, och att det som lämnade huset inte skulle vara något annat än min kropp. Ett tomt skal som vandrade längs gatan, medan jag själv var för evigt fångad i huset tillsammans med Henne.

Sedan släppte känslan, och min hand tryckte ner dörrhandtaget. Den svala nattluften slog emot mitt ansikte, och jag var ute på trappan. Dörren slog igen bakom mig, och först då gav jag efter för skräcken. Jag sprang nedför den stensatta gången och ut på gatan. Där vågade jag mig äntligen vända mig om och titta. Jag förväntade mig att se Henne stå i fönstret på andra våningen och titta tillbaka ner på mig, med det fanns ingenting där. Huset var mörkt och tomt. Precis som det alltid hade varit.