Carl Koncentrerade sig. Det starka ljuset som han stod i gjorde det svårt att se speciellt mycket i mörkret utanför, men han visste att de tittade på honom. Han visset att de satt där i tystnad och väntade på vad han skulle göra härnäst. Carl drog in ett djupt andetag och ryckte undan den röda silkesnäsduken. Under den uppenbarade sig en vit duva. Han höjde handen mot taket och släppte fågeln fri. Den flaxade iväg uppåt och satte sig tillrätta vid en av strålkastarna där den kurrade belåtet.

Applåderna från publiken fyllde hans öron, och han log mot dem. Han kunde fortfarande inte se mycket mer än de första raderna, men för Carl räckte det att veta om att de fanns där. Att de sett honom, och att de älskade vad han gjorde. Hans nya föreställning innehöll många av de klassiska numren, såsom duvorna, den itusågade damen och de magiska ringarna. Carl hade till och med tagit med den traditionella kaninen i hatten, även om hans själv alltid använde sig av valpar snarare än kaniner. Det belåtna suckandet från publiken – särskilt från kvinnorna i publiken – när han drog upp en liten labradorvalp med sin bedårande, bruna ögon var bättre än alla applåder.

Carl hade alltid velat bli magiker, eller illusionist som hans pappa alltid hade sagt. Han hade titta på Copperfield och Labero på TV tillsammans med sina föräldrar, och hade försökt lista ut hur tricken gick till. Hur kunde illusionisten sväva fram över scenen, och hur kunde han bli överkörd av en lastbil utan att få så mycket som skråma? Det hade fascinerat honom, och han hade försökt läsa på så mycket som han kunde på biblioteket och på nätet, och han samlade på sig beskrivningar på trick som han arbetade med att försöka lära sig.

Carl bugade djupt mot publiken och drog av sig sin mantel. Hans blick mötte en av kvinnorna som satt i den första raden, och han blinkade åt henne. Hon rodnade och log, men sänkte inte blicken mot golvet. Han lade märke till att hon inte såg ut att vara där med någon, och väckte bilder om den kommande natten. En natt som aldrig skulle komma. Det fanns alltid någon som henne i publiken. Någon som han kunde fantisera om i sin ensamhet innan nästa föreställning.

Carl började snurra manteln över huvudet. Snabbare och snabbare, och hela tiden utan att ta blicken från kvinnan. Slutligen släppte han manteln, och lät den flyga ut över publiken. Precis när det såg ut som om den skulle börja dala ner mot de uppåtvända ansiktena, så vecklade manteln plötsligt ut sig. Den spred ut sig tills den såg ut som en jättelik, svart rovfågel, och började röra på sig. Publiken gapade av förundran när den höjde sig högt mot det kuperade taket. Manteln flög i en cirkel runt omkring hela rummet, svepte tillbaka ner över publiken en sista gång återvände sedan till Carl. Den lade sig ner mjukt över hans axlar och blev återigen ett helt vanligt klädesplagg.

Publiken satt som förstenade under ytterligare några sekunder innan tumultet bröt ut. Applåder och busvisslingar blandades med varandra. Folkmassan reste sig upp och Carl kunde se deras skrattande ansikten. Att kunna underhålla var som en drog, och Carl drog sig inte för att erkänna att han var beroende av den. Han bugade om och om igen mot dem och gav dem slängkyssar medan ridån gick ner. Applåderna fortsatte ännu en stund efter att han hade tappat dem ur sikte. Sedan hörde han ljudet av människor som reste sig, och röster som han inte kunde urskilja. Carl suckade belåtet.

Han började plocka med sin utrustning. Ingen kom för att hjälpa honom, men det hade alltid varit så, även tidigare. Carl hade aldrig låtit någon annan komma i närheten av någonting som hade att göra med hans föreställning. De flesta hade accepterat det. Alla illusionister ville bevara hemligheten bakom sina trick, och det hade alltid varit en tillräckligt bra ursäkt för att hålla hjälpredornas fingrar borta. Men sanningen hade varit en helt annan. Carl var en bluff, och hade varit en bluff genom hela sin karriär. Därför hade han alltid krävt att få sätta upp sina scener själv, och de enda medhjälpare som han någonsin hade tillåtit var de som hanterade ljuset. Ljus var viktigt. Publiken måste kunna se. Inte för mycket, men tillräckligt mycket för att de skulle kunna undra och för att de skulle kunna ställa samma fråga som han alltid hade ställt. Hur gick det till?

När Carl var femton, så hade han lärt sig så mycket om illusioner att han i nästan alla fall visste svaret på den frågan, och i de fallen han inte direkt visste, så kunde han ofta räkna ut det efter ett tag. Ibland hade han tagit med sig delar av andras trick när han utvecklade sina egna, men det hade varit mer vanligt att han förkastat dem och istället fokuserat på sina egna lösningar. De hade alltid verkat vara mer imponerande. Om de hade fungerat.

Carls förbannelse var att han var en obotlig teoretiker. Han hade kunnat sitta i veckor och planera ett trick in i minsta detalj, men när han sedan hade gett sig på att försöka sig på att utföra det i praktiken, så hade det alltid fallit på hans egen klumpighet. Han saknade fingerfärdigheten för att dra fram dolda spelkort ur sina skjortärmar, och kunde aldrig få de öppna delarna av ringarna att mötas på ett naturligt sätt. Den enda föreställningen som han hade försökt sätta under skoltiden, hade han lagt ner i frustration innan han ens hade fått upp affischerna. Allt eftersom besvikelsen blev allt mer olidlig att bära, så hade han provat på att vända sin uppmärksamhet mot andra områden, så som sina studier. Men lockelsen att någon gång kunna stå på scen hade varit för stor för att kunna stå emot, och i ren desperation hade han sökt andra lösningar.

Carl hade vänt sig till litteratur som han alltid hade skytt som pesten, men varje misslyckande hade knuffat honom ännu ett steg i den riktningen och slutligen så gav han upp. Den första boken han hade läste var Liber Aba av Aleister Crowley. Boken hade inte innehållit mycket av egentligt värde, men det hade gett honom någonstans att börja. Åratal av sökande på antikvariat, marknader och i sällskap som han helst hade velat undvika hade slutligen gett resultat. Han hade hittat information om hur han kunde nå och använda de bortglömda krafterna som dolde sig i världen.

I början hade han begränsat sig till att ge lite hjälp till de trick han själv hade utformat. När linor, speglar och falluckor inte fungerade som han hade tänkt sig, så hade han gett dem en lite mental knuff. Lite magi för att illusionen skulle kunna bli perfekt. Han hade inte varit blind för ironin i det faktum att han använde magi för att skapa illusionen av magi, men det var illusionerna som alltid hade varit hans drivkraft. Magin hade även gett honom en fördel gentemot konkurrenterna, eftersom han alltid kunde hitta sätt att överglänsa dem, och det hade inte dröjt länge innan han uppträdde inför fullsatta hus varje kväll. Berömmelsens baksida var att han inte längre hade tiden som han en gång hade haft för att utveckla sina illusioner, och han hade börjat förlitad sig mer och mer på magi för sina shower.

Carl stod med sin hatt i handen och tittade mot ridån. Han kunde inte längre höra ljudet av publiken som trängde sig mot utgången. Allting var tyst. Han undrade helt kort om kvinnan han hade sett skulle vänta på honom om han tittade ut, men han visste att det inte skulle vara så. Han visste att han inte skulle hitta någonting på andra sidan om det tjocka tyget. Trots det ville inte hoppet helt släckas inom honom. Hoppet om att det skulle vara annorlunda den här gången. Han lade tillbaka hatten på bordet och började sakta gå mot ridån för att titta efter. Precis som han alltid gjorde.

Pressen på Carl hade gradvis ökat. Varje ny föreställning hade blivit allt mer spektakulär, och publiken krävde allt mer. Därför hade han börjat jobba på en sista illusion. Ett sista fantastiskt trick som skulle överträffa allt som han någonsin hade gjort. Allt som någon hade gjort. Det hade inte funnits plats för speglar eller linor. Trick hade inte kunnat hjälpa honom att åstadkomma det han planerade, men vid det laget hade han blivit så van vid att använda magi att de sista resterna av hans gamla besatthet inte längre hade varit mycket värt för honom.

Illusionen han hade haft i åtanke hade varit ett försvinnande. Han skulle inte trolla bort en sak från scenen eller ens en person ur publiken. Hans mål hade varit att avsluta sitt nummer med att låta hela scenen försvinna. Ett fantastiskt slut på föreställningen utan behov av någon ridå. Det hade tagit mycket kraft och mycket och mycket koncentration, och första gången han hade gett sig på det hade han faktiskt misslyckats. En del av den gamla frustrationen hade gjort sig påmind, men han hade beslutat sig för att försöka igen nästa kväll. Och nästa kväll hade han lyckats.

Carl drog undan ridån och tittade ut mot den svarta tomheten. Det var ingen som stod och väntade på honom, precis som han hade vetat. Publiken var borta, precis som stolarna och rummet. Han suckade och blickade ut över den svarta tomheten runt omkring honom. Han visste inte vart han hade förflyttat sig själv den där kvällen. Ingenting existerade bortom scenen runt omkring honom.

Han visste inte hur länge han hade varit där. Han hade gett fler föreställningar än han kunde räkna sedan försvinnandet, och imorgon var det dags för en till. Han behövde vila. Det krävdes mycket kraft att återskapa illusionen av en publik. En illusion för honom själv. Carl behövde ytterligare en natts sömn, och sedan var det dags för ridån att gå upp ännu en gång.