Jag var sen. Klockan var nästan åtta, och jag skulle möta Tord och Gavin nere vid tuben tio över. Fredagskvällarna på Days Bar hade blivit lite av en tradition – ett par öl, kanske lite bläck. Nej, inte bläck, jag hade slutat med det. Men det var bara ett sätt att slappa efter den gångna veckan, inget annat. Dessutom var det alldeles för länge sedan jag fick mig ligg. Förhoppningsvis kunde jag hitta någon brud som inte stack med någon av de täta grabbarna. Eller med någon av de andra tjejerna för den delen.
Jag kastade ett sista öga i spegeln och bekräftade att håret låg som jag hade tänkt mig, innan jag rafsade åt mig plånboken och nycklarna från hallbyrån. Fan, jag skulle vara lika svettig efter att ha sprungit ner till tuben som jag hade varit innan jag duschade. Det hade varit enklare att skippa den delen helt och hållet. Jag öppnade dörren, och en siren ljöd i lägenheten.
”Helvete!”
Det här var tredje gången den här månaden. Troligen skulle det innebära ett besök från Ansiktena igen. Det var inte så att de var otrevliga, eller att de ställde till med någonting. Men det ändrade inte på vad jag tyckte om dem. Det var det där onaturliga leendet på maskerna som störde mig mest. Jag rös bara jag tänkte på det.
Jag sneglade på den lilla lådan, helt ensam på det lilla bordet som stod i hallen. Jag suckade och drog igen dörren igen. Sirenen tystnade omedelbart. Att jag skulle klara mig utan de ständiga påminnelserna från den var otänkbart. Men varför skulle jag ha kommit in i vanan att komma ihåg betten själv? Det var lika lätt att göra det till en vana att bli påmind om dem.
Jag gick fram till lådan. Den var inte stor – tolv centimeter bred och lika djup och åtta centimeter hög – och de enda märken som den hade var två små hål placerade på ovansidan. Dess polerade yta glänste i det fluorescerande ljuset i lägenheten, och det var inte svårt att medge att den var lockande. Jag hatade att jag fortfarande fann den lockande efter alla dessa år, men jag antar att det var en del av konstruktionen. Från kuvösen till krematoriet. Var det CTRLs motto? Nej, naturligtvis var det inte det, men jag kanske skulle föreslå det. Ett nytt motto hade varit på tiden.
Som om CTRL skulle lyssna på mig. En värdelös pundare. Oviktig i det stora hela.
Precis som alla andra.
Jag lade min bara underarm över de två märkena. För hände ingenting, och för ett ögonblick fick jag för mig att den var trasig. Vad skulle hända om jag hoppade över betten en kväll? De kunde knappast beskylla mig för det om lådan inte fungerade. Det var inte mitt ansvar.
Sedan kom betten. Två nålar trängde in genom min hud. Det brände till, men inte mycket. Efter alla dessa år så var det mest en påminnelse om vad som skulle komma. Musklerna i min arm drog ihop sig ofrivilligt när drogen pumpades in, och känslan var bra mycket mer obehaglig än vad betten i sig var. Sedan spred sig drogen i min kropp, njutning och smärta blandat i ett.
Ögonblick blev till oändlighet när drogen nådde min hjärna, och även om jag hade upplevt det fler gånger än jag kunde räkna till, så var det ändå en ny upplevelse varje gång. Naturligtvis visste jag vad det var som hände. Det var bland det första som man fick lära sig i skolan, även om man inte förstod det till fullo då. Drogen var en syntetisk variant av endorfiner. Syntetisk och många gånger starkare än vad kroppen själv skulle kunna klara av att producera, men fortfarande helt naturligt. Bläck var en blek kopia i jämförelse, men av någon anledning var det de som sålde bläck som Ansiktena förde bort. Betten var lagliga. Mer än så; det var obligatoriska.
Betten fick mig alltid att le. Morsan hade berättat vid något tillfälle att hon alltid väntade med betten när jag var barn tills efter att jag hade fått mina, så att hon kunde njuta av att se mitt leende först. Det var innan Ansiktena hade kommit för att ta henne förstås. Jag fick aldrig reda på vad det var hon hade gjort, men en natt hade de kommit och hämtat henne. Jag var nio år när de tog henne, men saknaden försvann snabbt. Det var i alla fall något som jag kunde tacka betten för.
Det kändes som om att tiden drogs ut medan drogen gjorde sitt, och precis som alltid så kändes det som om att jag var fullständigt medveten om allt i min närhet. Jag kunde studera varje enskilt skäggstrå i hallspegeln, och samtidigt tänka igenom varje minut av dagen som hade gått. Var det kanske därför vi tvingades till betten varje dag – två gånger för vuxna och en gång för barn under tolv år – för att bli effektivare? Var det det som var syftet med CTRL? Att låta oss göra det mesta av vår inneboende potential? Så många frågor, men drogen gav mig mycket tid att fundera över dem. Intressant att drogen i sig ger oss större möjlighet att ifrågasätta dess existens än vad vi skulle haft om den inte hade funnits.
”Lev och njut”, sa en kvinnoröst.
Det var signalen som talade om att lådan hade gjort sitt. Det hela hade tagit mindre än fem sekunder, men för mig kändes det som timmar. Jag lyfte undan armen från lådan och kastade en blick på den del av den där betten hade tagit. Det fanns ingenting där. Inte ett märke som visade var nålarna gick in, bortsett från gamla ärr från den tid då lådan inte hanterade läkningen lika effektivt. Det vore ju synd om jag fick blod på min skjorta.
”Lev och njut”, upprepade jag för mig själv. ”En het brud som värmde min säng i natt. Det skulle få mig att njuta.”
Tord stod och väntade nere vid tuben när jag kom springande. Kvällen var ljum, och han hade ingen jacka över sin svarta skjorta. Polare eller inte, men Tord hade det där perfekta ansiktet som kunde reta vansinne på mig. En irrationell avundsjuka kanske, men det var sällan som han fick tillbringa natten ensam. Jag hade kunnat hata honom för det om det inte hade varit så att han föredrog att ta med sig andra män hem. Tjejerna lämnade han till mig och Gavin, i den mån vi lyckades ragga upp någon av dem.
Det var länge sedan nu. För länge seden.
”De är sen”, sa han muntert och slängde en flaska till mig. Jag fångade den – till min egen förvåning – och vred av kapsylen. Jag tog en klunk och njöt av hur den svala drycken letade sig ner i strupen. Riktig öl, inte den syntetiska skiten som såldes i var och varannan jänkarbutik. En annan anledning till att jag inte hatade Tord, hans utseende till trots. Han visste var man kunde få tag på de bra grejerna.
”Inte så sen som Gavin”, svarade jag. ”Var är tjockisen?”
”Inte här. Och han lär inte komma förrän senare, om han kommer alls. Ansiktena hälsade på honom i eftermiddags. De var fortfarande där när jag gick.” Jag tog en klunk till av ölet och grimaserade.
”Helvetes Gavin. Vad har han gjort nu? Missat lådan?”
”Missat den?”, skrattade Tord. ”Mig veterligen är du den enda som glömmer den. Fan, de flesta försöker få extra doser, speciellt innan de går ut. Drickat blir billigare så.”
”Så vad ville Ansiktena honom?”
”Fan vet. Han har väl försökt kränga bläck igen. Men han vet bättre än att ha det hemma. Han dyker upp sen.”
Tuben rullade in på stationen och stannade. Förutom vinddraget, så var tuben nästan helt ljudlös. Någon hade försökt förklara för mig hur den fungerade någon gång, men jag lyckades aldrig lägga det på minnet. Något med magneter. Jag antar att det inte spelar någon roll. Det fungerar. Allt som styrs av CTRL fungerar helt perfekt. Förmodligen borde jag vara imponerad.
Dörrarna öppnades och Tord hoppade in. Jag följde efter, om än aningen lugnare. Det var inte många på tuben. Det var för sent för dagdrivarna – de satt hemma med sina familjer och stoppade i sig kvällsmaten vi det här laget – men samtidigt var det för tidigt för festarna. De som tillbringade hela natten med en eller annan drog, tillåten eller inte. I vilket fall som helst hade vi nästan en hel sektion av tuben för oss själv.
Jag insåg att Tord pratade med mig, och tittade upp på honom. Han blängde surt på mig – som alltid när han inte fick den uppmärksamhet som han tyckte att han förtjänade.
”Jag frågade vad fan det är med dig?”
”Vad då, menar du?”
”Du är disträ. Du glömmer saker. Du är nästan alltid sen.”
”För helvete, så sen var jag inte!”, sa jag, och nu var det min tur att blänga.
”Det spelar ingen roll. Du har alltid varit punktlig tidigare, men de senaste månaderna har det gått utför. Och visst fan måste du vara medveten om att du glömmer saker.”
Jag protestera, men en del av mig insåg att han förmodligen hade rätt. Det är inte så att jag blivit glömsk, men visst hade jag blivit slarvig. Hur länge hade det hållit på? Jag rannsakade mitt minne, även om jag egentligen inte behövde. Jag visste mycket väl vad som hade startat det.
”Helen…”, mumlade jag. Tord stirrade på mig ett par sekunder innan han reste sig upp.
”Helen?”, sa han uppgivet. ”Säg inte att du inte kommit över det där än? Hon har ju varit borta flera månader. Hur jävla mycket brydde du dig egentligen om henne mer än att du fick sätta på henne när du kände för det?”
”Tja”, sa jag och tvingade fram ett leende. ”Det är väl något som är värt att bry sig om?”
”Om det bara är det du är ute efter, så kan du få sätta på mig ikväll.”
”Kanske om du köper dig ett par schyssta pattar.” Jag tog en klunk till av ölet, och tittade på flaskan. ”Eller efter några till sådana här.”
Tord flinade. Han var aldrig sur speciellt länge. Han drog upp en till öl ur ryggsäcken och sträckte fram den till mig. Jag försökte blänga surt på honom, men kunde inte hålla masken länge.
”Det påminner mig om något jag hörde ner på verkstaden. Vi hade precis fått in några trådlösa moduler för lagning. Inget ovanligt, men de här kom från kliniken. Kraftfulla saker, över 100 exabit överföring. Jag hade hoppats på att få ge mig på dem själv, men Gregory skulle naturligtvis ta hand om det själv. Fjant. Om han inte hade blivit befordrad…”
”Kom till saken, Tord”, avbröt jag.
”Jahaja. I vilket fall så var det två moduler från kliniken. Tydligen så hade en av krösusarna, du vet en av de där stenrika gamlingarna, varit inne där för en genomgång för sådär femtionde gången. Du vet hur de är. De fixar till sitt hår, slätar ut rynkor tonar upp musklerna och ser till att de fortfarande kan få upp den. I vilket fall, så hade han hade en brud med sig också. Knappt 30 och het som fan, och gubben betalar naturligtvis för att hon ska få ett par nya rattar. Ett enkelt ingrepp, och de jobbar på henne samtidigt som de fixar honom.”
Tord gestikulerade vilt och spiller öl på golvet och sätena. Jag sneglade mot kameran och i vagnen och höll tummarna för att ingen skulle komma och plocka upp oss för nedskräpning. Eller nedsölning.
”I vilket fall”, fortsätter Tord, ”deras personligheter ligger i huvuddatorn på kliniken medan botarna jobbar på kadavren. Grymt smidigt, inga problem med narkoser som inte tar. Bara ut och tillbaka. Men när de är klara så går de fel. Brudens trådlösa modul kopplar upp sig mot rummet intill, hittar en personlighet som är redo för överföring och hämtar ner den. Zap! Gubben öppnar ögonen, och det första han ser är ett par gigantiska lökar. Sina egna! De har skrivit ner hans personlighet till fel person!”
”Herre jävlar…”, börjar jag.
”Vänta”, avbryter Tord, och kan knappt hålla sig för skratt. ”Jag är inte klar. Samtidigt har gubbens trådlösa inte haft någonstans att koppla upp sig mot. Hans koppling var ju tagen. Så vad händer? Jo, den söker till den hittar en som är ledig, och hittar brudens. Zap! Hennes personlighet skrivs ner till honom.”
”Så de fick varandras kroppar?”
”Ja, men det är inte det bästa. Gissa vad som händer sedan?”
”Vad?”, frågar jag.
”Hon sticker. Hon tar hans nyrenoverade kropp, och sticker. När gubben väl lyckas övertyga någon om vem han är, så har hon redan använt hans biometriska avtryck för att tömma vartenda konto han har.”
Vid det här laget skrattade Tord så att han skakade. Ölen föll till golvet och flaskan krossades, men det gjorde ingenting. Tuben rullade in på vår station och dörrarna öppnades. Vi sprang därifrån, skrattande som tonåringar.
Days Bar var överfull som vanligt, men Tord hade inga problem med att charma oss förbi vakten. Han viskade något i den storväxta mannens öra. Vakten sneglade på Tord, aningen misstänksam men utan tvekan intresserade. Tord viskade något annat i vaktens öra, och han svarade med en blinkning. Sedan visade han oss förbi kön och in i baren.
”Det verkar som om att jag inte kommer gå hem ensam ikväll”, sa Tord och blinkade mot mig.
”Vi är inte ens inne än”, muttrade jag. ”Tänk om du hittar någon bättre där inne.”
”Det finns plats för oss alla tre.”
Tord gled iväg från mig och ut på dansgolvet. Jag hade aldrig varit mycket för att dansa, så jag rörde mig genom folkmassan bort mot baren istället. Hetsig musik och stroboskopljus bombarderade mina sinnen och förstärkte effekten av både betten och ölen. Mitt huvud snurrade, men inte på ett otrevligt sätt. Folk dansade, röde sig mot varandra och mot mig. Kvinnor såväl som män. Mer än en av dem hade glansiga ögon som lyste svagt blått. Ett tydligt tecken på bläck.
De njöt vad jag själv hade varit så fast i, men som jag också tvingat mig själv att ge upp. Jag hatade dem. Hatade dem för att de unnade sig vad jag innerst inne ville ha, men som jag inte kunde tillåta mig själv. Den sköna berusningen sköljdes bort och ersattes av en inre kyla. En känsla av att vara isolerad från omvärlden.
Jag trängde mig fram till baren. En kille med stora skalptatueringar och en gigantisk ring i näsan satt på en av de höga barstolarna. Jag högg tag i kragen på honom, vräkte honom baklänges och tog hans plats. Han svor och skrek, förmodligen åt mig, men i dånet från elektropopen var det svårt att urskilja exakt vad det var han sa. Han lade en hand på min axel och vred mig runt mot honom.
Jag gjorde ingenting. Han sa någonting igen, men jag kunde fortfarande inte höra något. Han knuffade mig i bröstet, men med baren bakom mig, så hade det inte så stor effekt. Han höjde en knytnäve och måttade ett slag mot mig.
Det träffade aldrig. En massiv hand stoppade slaget i luften ett par centimeter från mitt ansikte. Lina var så lång ifrån en späd liten tjej som man kunde tänka sig. Hon var byggd som en oxe och hon vägde närmare 120kg, om inte mer. Efter år av genpreppande och mer tid i gymmet än hon själv kunde minnas, så fanns det inte en muskel på hennes kropp som inte var tonad till perfektion. Perfektion i hennes ögon innebar storlek och styrka. Hon slog killen i pannan med sin fria hand och innan han hade sjunkit till golvet hade hon slängt upp honom över en axel.
Lina lutade sig fram, gav mig en lätt puss på ena kinden och viskade i mitt öra. Hennes röst var ljus och feminin och stod i skarp kontrast mot hennes kroppsbyggarutseende. ”Nästa gång du gör något sådant, så är det dig jag sänker. Skärp till dig för fan! Inget bråk här inne. Ingen av oss vill ha Ansiktena här.”
Hon stövlade bort över dansgolvet med den medvetslöse slagskämpen över axeln. Jag hade sett Lina stå vakt vid baren och hade hoppats på att hon inte skulle ge sig på mig. Jag hade haft tur. Hon skulle inte låta mig komma undan med det en gång till.
Jag vände mig mot bartendern och höjde tre fingrar. Det var en tjej i kort skinnkjol, tajt skinnväst och en fluga – även den i skinn – som stod i baren. Hon var het, men i det här läget hade jag förmodligen kunnat tänka mig att sätta på Lina. Jag log mot bartendern, och min blick drogs ofrivilligt mot henne bröst som pressade mot insidan av skinnvästen. Hon tog ett steg mot mig, sedan ännu ett. Långsamt, sensuellt.
Sedan slog hon ett shotglas i bardisken framför mig och fyllde det med någon grönaktig vätska. Något syntetiskt. Hon hade ett artificiellt öga, förmodligen för att kunna snabbt kunna läsa av min hornhinna och debitera mig för drinken utan att använda en handskanner. Hon tittade kort på mig, och jag såg den mekaniska pupillen röra sig. Sedan vände hon sig om och lämnade mig.
Jävla retsticka.
Jag svepte drinken. Den var söt och hade en bismak av något som skulle kunna ha varit päron. Jag började höja handen för att beställa ett glas till, men någon stoppade mig. Jag tittade ner, och fick se en hand vila på min underarm. Långa, slanka och framför allt feminina fingrar. Naglarna var långa, och målade i en djupröd färg. Min blick letade sig uppåt tills jag stirrade in i ett par kastanjebruna ögon. Jag kippade efter andan, och lutade mig tillbaka för att kunna se henne bättre.
Hon hade en röd, axellös bomullsklänning på sig som gick en bit ner på låren på henne. Hon hade brunt, lockigt hår som föll ner över hennes axlar, men det var egentligen ingenting som jag inte hade sett förut. Hennes läppar var fylliga och röda, och jag visste genast vad jag ville att hon skulle använda dem till, men de var heller ingenting utöver det vanliga. En lätt runt ansikte, en kropp som var välformad men inte mer än så. Ingen del av henne var egentligen något speciellt.
Men de alldagliga delarna hos henne utgjorde på något sätt en helt magisk kombination. Hon var helt otroligt vacker. Och inte bara vacker. Bedårande. Sensuellt. Sexig. Het. Alla ord som jag någonsin hade använt tidigare för att beskriva det motsatta könet var helt plötsligt otillräckliga. Kvinnan som stod framför mig var allt som jag aldrig visste att jag hade velat ha, men som alltid hade funnits i mina drömmar. Min egen personliga, våta dröm.
Hon sade ingenting utan tog bara min hand. Hon ledde mig genom folkvimlet, och jag följde efter som i trans. Min blick var helt fixerad på henne. I ögonvrån såg jag Tord hångla med någon kille som jag aldrig sett tidigare, men det föll mig aldrig in att säga till honom att jag skulle gå. Dörrvakten släppte ut oss och sa någonting till mig, en vad den än var kan det inte ha varit speciellt viktigt. Han skakade på huvudet och släppte in två personer från den ständigt växande kön av hoppfulla festprissar som väntade på sin tur.
En svart svävare väntade utanför och hon öppnade dörren och klev in. Jag följde efter, och kände den pirrande känslan i magen när den lyfte och flög iväg. Eller var det bara en reaktion på den tysta kvinnan som satt bredvid mig. Hon smekte mig långsamt över benet med en nagel, men hennes blick stirrade ut genom fönstret.
Jag ville slita av henne kläderna där, och det var med nöd och näppe som jag lyckades tygla mig. Färden tog inte lång tid och när vi klev ur svävaren var vi utanför huset där min lägenhet låg. Jag kom mig aldrig för att fråga hur hon visste var jag bodde, inte ens när hon återigen tog min hand och ledde mig vidare upp för trappan till lägenheten. Porten var tydligen olåst, liksom dörren till min egen lägenhet, eftersom hon aldrig behövde mitt handavtryck för att öppna dem.
Väl inne gick vi direkt till sovrummet. Hon lät klänningen falla till golvet. Hon hade ingenting under. Sedan hjälpte hon mig med mina kläder, och jag stod snart naken framför henne. Sedan kunde jag inte hålla mig längre. Jag vräkte ner henne på sängen, och hon följde villigt med mig i alla rörelser. Hon öppnade sig för mig. Tog emot mig. Hennes kyssar var som droger, och när vi njutit av varandra en gång så gjorde vi det igen. Och igen. Och igen.
Det var tidig morgon när vi slutligen somnade i varandras armar. När jag slog upp ögonen igen, så stod hon i ljuset från fönstret med sin klänning i handen. En uppenbarelse. Och jag kände hur jag ville ha henne igen, även om min uttröttade kropp protesterade. Hon drog på sig klänningen igen och tassade ut genom sovrumsdörren.
”Vart ska du?”, lyckades jag väsa fram.
Hon vände sig mot mig. För ett ögonblick gjorde hon ingenting. Sedan log hon mot mig och pratade med mig för första gången sedan vi träffades, men hennes röst var välbekant. Jag hade hört den varje dag under hela mitt liv.
”Lev och njut!”
Sedan gick hon sin väg. Jag hörde ytterdörren öppnas och sedan stängas. Själv låg jag kvar i sängen. Utmattad, förvirrad men ändå lycklig. Alla spänningar som hade byggts upp under de gångna månaderna var som borta. Jag var hel igen. Det skulle inte vara så länge, men just nu var det precis vad jag behövde.