En extremt fascinerande sak att göra – om man VERKLIGEN är uttråkad – är att sätta sig ner och läsa avtal. Avtal finns utspridda lite här och var och man behöver inte alltid vara involverad i dem själv. Användaravtal är ett sådant exempel. man får gärna läsa dem innan man trycker ”Jag accepterar”, men det förekommer sällan.
Något som alla avtal med självaktning har en en force majeure, en massa saker som man använder för att friskriva sig från att fullgöra sina åtaganden. Det kan vara jordbävningar, meteoritnedslag, stormar, tsuniamis och en hel uppsjö av andra naturkatastrofer.
Och ”acts of God”.
Det här får en att fundera lite. Någon har alltså ansett att det är en reell risk att Gud ingriper och sätter stopp för det här. Om vi bortser från det lite smått absurda i det, så är det kanske värt att reflektera över det här med att be.
Hur skulle man juridiskt ställa sig till om den ena parten aktivt bad till Gud om ett sätt att komma ur avtalet? Jag är ingen jurist, men nog skulle en domare – med samma religiösa övertygelse – kunna se det som ett sätt att framkalla ett avtalsbrott? Eller är det i sig orimligt att tänka sig att man skulle kunna framkalla ett force majeure?