Det var lite drygt 100 dagar sedan som jag först satte på min Moto 360. Jag var sen på Android Wear, Moto 360 släpptes i september 2014, men är fortfarande den snyggaste smartklockan. För er som känner mig, och vet att den typen av bedömningar inte riktigt är min grej, så det tilläggas att det andra som sagt det också. Helt klart.

Smarta klockor är fortfarande ingenting som är speciellt stort, och även om jag tyckte att min Moto var häftig, så insåg jag också ganska snabbt att användningsområdet var ganska begränsat. Att notifieringar kommer upp i mobilen var väl praktiskt, men mängden appar som skriva för Android Wear var ganska begränsat. Samtidigt var det ingen enorm investering, och den har helt klart förbättrat mina värden i Google Fit.

Andelen appar som jag använder har dock ökat successivt. Mitt senaste tillskott är Vimofit, en app som använder rörelsesensorerna i klockan för att hålla reda på mina gymövningar. Effekten av att Apple Watch släpptes har gjort att fler och fler satsat på att utöka stödet för smarta klockor även på androidsidan. Det är tråkigt, om än förståeligt, att man gör så, men att det händer lite på området är bra för båda sidor.

Trots det går det inte att komma ifrån att användningsområdet fortfarande är väldigt begränsat. Det är i alla fall det som jag hela tiden har haft i bakhuvudet hela tiden.

En smartklocka har inget vidare batteri. Under de 3+ månader som jag har haft den, så har batteritiden varit lite sporadisk, men sedan den senaste uppdateringen har den förbättrats markant. Häromdagen tog dock batteriet slut mitt på dagen. Jag hade satt klockan snett i laddaren och när jag väl upptäckte det på morgonen så var det för sent att ladda den fullt.

Det var då jag insåg att jag faktiskt gjort mig beroende av den. Varje gång min mobil surrade till så lyfte jag klockan, bara för att mötas av en svart skärm. Det hade blivit en vana att snabbt kolla om meddelandet jag precis fått är relevant nog att ta tag i direkt, eller om det kan vänta. Möjligheten att prata in en snabb påminnelse eller anteckning var också borta. Något som jag börjat använda mer och mer. Andra småsaker – obetydliga i sig kanske, men som gör det där lilla extra och som jag kommit att förlita mig på – var otillgängliga.

Det är inte alltid säkert att vi ser nyttan i ny teknik. Inte ens jag, som gärna provar saker som vid första anblicken kan ses som helt meningslösa, kan mycket väl avfärda saker bara för att jag själv inte insett möjligheterna. Vi rör oss på spännande marker och mot en framtid som kommer vara helt fantastisk. Tekniken som är en så naturligt del av våra liv idag kommer att fortsätta utvecklas och lyfta oss till nya höjder. Det är en resa som jag ser fram emot.

På Medium