För ett par veckor sedan, så beslutade EU-domstolen att man kan begära att få länkar till information om sig själv raderade från sökmotorer, och idag släppte Google en sida där man kan begära att få just det gjort. Det är visserligen bara under vissa omständigheter som det godkänns, men varenda del av mig skriker att det här är fel.
För det första så kommer ingen information att tas bort. Det är viktigt att tänka på att Google och andra sökmotorer bara länkar vidare, och informationen fortfarande finns kvar om man vet var man ska leta. Det är lite som att gå till biblioteket och plocka ut korten ur kartoteken för att ingen ska läsa böckerna som du inte gillar. Det hade varit lättare att förstå om man ville få bort felaktig information, men så är inte fallet. Det handlar om att ta bort information som man av en eller annan anledning anser var inaktuell.
Det här känns går helt emot vad internet ska vara och det öppnar samtidigt för historierevisionism. Nu när dörren har öppnats, så kommer vi garanterat att se fler sådana fall, och precis som Henrik Alexandersson skriver, så kommer det dessutom lägga grunden för en helt ny industri som pengastarka aktörer kan anlita för att tvätta sitt namn.
Samtidigt kommer vi börja se senationssidor i stil med ”länkarna som Google inte vill att du ska se”, vilket naturligtvis kommer få den omvända effekten för de privatpersoner som faktiskt har gått igenom processen att raderas från sökresultatet. Där kommer de verkligen hängas ut, till skillnad från att bara dyka upp i resultatet om man specifikt söker på dem.
En intressant bieffekt av fallet är att Mario Costeja González, personen som ursprungligen vill bli bortglömd och drog Google inför domstol, har fått hela techindustrins ögon på sig. Det enda jag vet om honom är just att han vill bli raderad från Googles sökresultat, och att det hade att göra med en utmätning av hans hus för sexton år sedan. Dvs, precis det han inte ville att folk skulle få reda på.