Idag gick Växjös IT-mässa IECBIT av stapeln. Växjös stora it-bolag ställde ut, och dagen bjöd på föredrag kring ett antal ämnen. Anna-Karin Hatt, vår tidigare IT-minister, var där och delade ut Stora IT-kompetenspriset, som gick till Softwerk.

Vi som var där tidigt fick även ta del av föreläsningar från nätverket Expansiva Växjö, där bland andra Christer Fuglesang berättade om sina upplevelser på ISS och om experiment i tyngdlöshet. Jag hade sett fram emot att lyssna på det, så mycket att jag inte reflekterat över övriga föredrag. Ibland hittar man guldkorn.

Marianne Grauers, vd på Glafo, höll ett föredrag om sin verksamhet. Japp, jag lyssnade på ett föredrag om glas, och det var fascinerande. Bland annat tog hon upp det här med transparenta skärmar med touchkontroll inbyggda i speglar.

Ja, jag vill ha det. Naturligtvis. Jag tittar ofta på något på morgonen när jag står och rakar mig, vanligtvis något från TWiT, såsom This Week in Google, eller Tech News Today. I dagsläget lägger jag helt enkelt mobilen i badrumsskåpet, men ponera att spegeln kunde ha tjänsten inbyggd.

Det är absolut något som jag behöver ha (självklart), men det ger också problem att lösa.

För mig är både dator och mobil något väldigt personligt. Mina barn har aldrig fått använda min dator, utan jag har istället sett till att de har haft egna. Mina digitala enheter är en del av mig. Mina profiler och min sökhistorik finns där. Ett fragment av min själ finns där. Naturligtvis inte nödvändigtvis knutet till en specifik enhet – jag byter gärna – men så länge jag är inloggad mot mina molntjänster, så är den min.

En enhet som är monterad på en vägg i ett badrum är inte personlig.

Jag har numera förväntningar på tekniken som jag använder. Jag förväntar mig att se min lista på Youtube-kanaler när jag surfar in där. Jag vill ha mitt Twitter-flöde, min Facebook-vägg och min ström i Google Plus. En anonym upplevelse duger inte längre, jag vill att den ska vara personlig. Det är en anledning till att en smart-tv aldrig skulle vara intressant för mig. Det är en anledning till att Apple-TV inte dög. Antingen finns inte mitt själsfragment tillgängligt överhuvud taget, eller så tvingas jag dela det med alla som behagar använda tv:n.

Min interaktiva badrumsspegel skulle ha samma problem. Den skulle potentiellt kunna användas av alla, såväl familj som besökare. Att behöva logga in och ut på den är inte praktiskt i längden, och den anonyma upplevelsen är otillräcklig. Alltså behöver min badrumsspegel kunna känna igen mig.

Det skulle gå att lösa på flera sätt. En kamera som känner igen mitt ansikte är en möjlighet, och även jag inte hunnit prova det själv så ska tydligen nya Kinect vara riktigt bra på det. Risken är att den blir lite för stor och att man tappar vitsen med att det är en spegel. Dessutom… en kamera monterad i badrummet? Kanske inte.

En annan möjlighet är att via bluetooth kunna känna igen min mobil när den kommer i närheten. Det är tämligen enkelt att åstadkomma, men den medför också vissa problem. Risken är att spegeln reagerar även om jag inte befinner mig i rummet. Jag skulle mycket väl kunna stå utanför, och fortfarande vara inom räckvidden. Dessutom är det ju så att spegeln inte känner igen mig, utan min mobil.

Ett tredje alternativ hade varit att logga in med hjälp av ett inopererat rfid-chip. Det skulle vara enkelt att bara svepa med handen mot spegeln, och omedelbart bli inloggad. Ett hinder är att jag inte har ett chip inopererat, men det går ju alltid att åtgärda.

Ett steg på vägen är naturligtvis att få fram den interaktiva spegeln som produkt. Ja, den finns redan, men det är inte direkt något som man hittar bland badrumsinsredningen på IKEA.

Eller finns det? Kanske bäst att kolla…