Ser ni mig?

Jag tycker om att dela med mig. Min Facebook är öppen, för de som är intresserade. Jag har Google Latitude (som visserligen ska läggas ner) igång, som rapporterar var jag befinner mig och delar det. Jag är aldrig anonym om jag kan undvika det.

Samtidigt oroar jag mig över diskussionerna kring PRISM, DLD och annan övervakning. Jag är bekväm med att dela med mig av i stort sett all information om mig själv, samtidigt som all form av statlig övervakning stör mig enormt. Inte för att jag tror att jag har något att dölja för tillfället, men det är med utgångspunkt hur lagar och samhälle ser ut nu. Finns det anledning att tro att det ändrar sig i framtiden?

Jag tror det. Våra rättigheter – speciellt de som handlar om vad vi får göra på nätet – äts väldigt långsamt upp av regleringar och undantag. Vi sväljer en lag med knuten näve, och hoppas innerligt att det inte blir värre. Det blir det. Varje gång man läser om en ny restriktion, en ny inskränkning i våra rättigheter, så blir det lättare att acceptera den förra. Man glömmer bort hur det en gång var, och det som var helt ok igår är det inte idag. Vad kommer inte vara ok i morgon?

Självklart går det att argumentera vår varje enskilt fall. Ja, vi behöver övervakning för ”vår säkerhet”, så det gör väl ingeting om vi ger upp en liten del av våra rättigheter? Men det gör skillnad. För alla som hävdar terrorism som ett argument för statlig övervakning, så vinner samma terrorister en liten seger.

Övervakning får dessutom en inverkan på vår ekonomi, och det på flera plan. Datalagringsdirektivet är ett bra exempel, där operatörerna tvingas implementera teknik för att lagra information om vår användning av nätet. Det är en direkt kostnad – en onödig kostnad – och som alla sådana kostnader så hamnar det slutligen hos oss. Det är vi som kunder som får betala i slutänden.

Men det finns en annan fara i utökad övervakning, och det är användningen av tjänster på nätet. Om den allmänna inställningen är att någon tittar över axeln på oss, så kommer folk dra öronen åt sig. Kanske inte omedelbart, och kanske inte i alla fall. Men det kommer att hända, och risken är att det kommer att få en enorm inverkan på den ekonomi som har blommat upp kring molntjänster, samtidigt som det kan komma att verka hämmande på hela vår samhällsutveckling.

Men Google då? Eller Facebook? De har ju samlat information om sina användare under många år. Varför oroar jag mig inte över det?

Det finns flera svar på det. Det mest uppenbara är att jag väljer själv vilken information jag vill dela med mig av. Ja, det är i stort sett allt i dagsläget, men det är fortfarande mitt val. Men det är också så att jag har en ganska bra uppfattning om vad de privata företagen vill använda min information till: De vill sälja saker till mig. De vill kunna ge mig annonser som är relevanta för mig, och få mig att klicka på dem. Sant, Facebook gör i dagsläget ett uruselt jobb när det gäller annonseringen, men min förhoppning är att det förbättras.

De vill tjäna pengar på mig. Och jag är ok med det. Dels är det en väldig öppen och ärlig inställning, och samtidigt innebär informationen som jag och alla andra lämnar ifrån sig att min användarupplevelse förbättras. Jag vinner på det, vilket inte är fallet med en statlig övervakning. De som främst vinner på den är i första hand särintressen. Lobbyorganisationer med agendor som ibland är uppenbara, ibland inte. Och i de fall övervakningen går att motivera, så måste man ställa sig frågan om det verkligen är värt det som man förlorar.

Jag är inte den som brukar stå på barrikaderna, och min politiska kompass har varit tämligen konstant sedan jag fick rösträtt för snart 18 år sedan. Nästa år är det valår, och om inget drastisk händer så kommer jag för första gången i mitt liv lägga min röst på ett annat parti än Moderaterna. Piratpartiet är tyvärr det enda partiet där våra rättigheter kommer i första hand.