Häromdagen läste jag att Svenskarnas Parti – ett gäng som får Sverigedemokraterna att framstå som ganska mysiga – kommer ställa upp i kommunalvalet i Alvesta. Det är naturligtvis deras demokratiska rätt att göra det, men jag hoppas innerligen att de inte har någon chans. Samtidigt så blir jag genuint förbannad över vad de faktiskt står för.
I SvP:s punktprogram kan man läsa följande:
Sverige skall styras för svenskarna: Alla politiska beslut skall utgå från vad som är bäst för de etniska svenskarnas intressen.
Etniska svenskar. Samma typ av retorik som vi hör från SD. De främlingsfientliga partierna är visserligen inte ensamma om att grunda sin existens på att dela upp verkligheten i ett godtyckligt ”vi och dom” – man är lika bra på att göra det långt ute på vänsterkanten – och sedan bygga på med ett hat mot dom. Jag har inget emot att prata om ”vi och dom”, så länge man definierar ett tillräckligt stort vi. Vi som lever på den här planeten till exempel. Det är en bra början.
Och enligt deras definition så är jag med all säkerhet svensk. Jag är född i Sverige, mina föräldrar är födda i Sverige. Hela min släkt så kallade etniska svenskar så långt tillbaka i tiden som jag känner till, även om det inte är mer än ett par generationer.
Men än sen då?
Är det verkligen ordet ”svensk” som definierar mig? Jag kan inte påminna mig om att jag någonsin reflekterat över mig själv som svensk. Det som i dagligt tal benämns som ”typiskt svenskt”, är dessutom egenskaper som man vanligen tillskriver andra och som man själv inte vill veta av. Men de positiva delarna av att vara svensk då? Var finns de?
Svenska traditioner är trevliga. Jag gillar midsommar, men egentligen bara för att det är ett fast datum där man kan förvänta sig att få möjlighet att träffa vänner och bekanta. Min födelsedag är också trevlig av samma anledning, men det är ingen som fått för sig att göra den till en helgdag än. Det kanske kommer, vem vet. De flesta helgdagar vi har är visserligen importerade, men egentligen spelar inte det heller någon roll.
Vår svenska nationaldag är ju som bekant helgdag numera, men jag tycker mig höra mest gnäll när det faktiskt kommer upp som samtalsämne. Risken är ju att vi tappar en ledig dag vissa år, då nationaldagen som bekant kan infalla på en lördag eller söndag. Vi kanske skulle haft kvar annandag pingst?
Vår natur och våra skogar? Jag är ju inte direkt någon person som vistas ute frivilligt, förutsatt att jag inte sitter på en motorcykel, men jag kan förstå att det finns personer som älskar naturen. Samtidigt så handlar ju inte vår natur om vårt land, det är ju ingenting som det svenska folket byggt upp på något sätt. I själva verket handlar det om vårt klimat. Och ärligt talat, finns det något som vi svenskar klagar på så mycket som vädret? Nej, klimat är inte samma sak som väder, men nog finns det ett samband.
Sedan har vi det där med svensk husmanskost. Ni vet, det där som folk talar så lyriskt om när de varit på semester i Thailand två veckor eftersom vädret hemma i Sverige är outhärdligt. Den där maten som i själva verket är det tråkigaste man kan äta och som till större delen grundar sig på kokt potatis… Kokt potatis gör det definitivt enklare att äta upp såsen, men förutom det så är både ris och pasta mer smakrika tillbehör.
Sedan kan det ju vara värt att påminna om att potatisen är importerad till Sverige. Det är inte en inhemsk växt.
Det svenska språket är ju också ett kapitel för sig. Språket som i princip bara talas inom våra gränser, och som gör det svårare för oss att konkurrera på en internationell marknad. Turligt är vi duktiga på att ta till oss engelska och att successivt även lyfta in engelska uttryck i det dagliga talet. Någonstans innerst inne vet vi förmodligen om att vårt språk är tämligen begränsat.
Så vad finns kvar? Vår historia och vår religion? Vi har en historia av att byta religion och förmodligen bryr vi oss inte speciellt mycket om den heller innerst inne. De flesta av oss – med undantag för anhängare av partierna som jag redan nämnt – är ganska toleranta mot andra religioner. Återigen beror det förmodligen på att vi inte bryr oss så mycket egentligen. De svenska kyrkorna är ganska tomma på söndagarna (så vitt jag vet), och allt fler väljer att inte döpa sina barn.
Vår historia är visserligen intressant, med den gör oss inte unika på något vis. All historia är intressant. Till exempel kan vi lära oss att större delen av det vi idag kallar Sverige var tidvis har varit danskt, eller att Finland varit en del av Sverige.
De nationalistiska individerna har anammat ordet ”svenskfientlig”, och jag gissar att det är något som de förmodligen skulle kunna tillskriva mig. Svenskfientlig och genetiskt svensk. Inget av detta definierar vem jag är, och ju mer jag hör partier som SD och SvP tala om svenskar och svenskhet, desto mindre känner jag att det applicerar på mig. En del av mig kan väl i och för sig erkänna att det handlar om att vara obstinat och om att dra extra långt i riktning bort från en värdegrund som jag inte står ut med.
Ibland har det talats om att vi ska ta tillbaka svenska flaggan från nationalisterna. Men ärligt talat hyser jag inga djupa känslor för den heller. Det kristna korset har ingenting att göra med vad jag tror på, och jag föredrar som bekant svart framför övriga kulörer. En helt svart flagga… kanske med ett hål?
Men jag är egentligen inte svenskfientlig. Det finns svenska seder och traditioner som jag lever efter och älskar. Sådant som är så djupt inrotade i mitt liv att jag aldrig ifrågasatt dem. Men ingen av dem är viktiga för mig just med anledning av att de är svenska. De är viktiga för mig av andra anledningar, och jag behöver inte isoleras från andra kulturer för att fortsätta uppskatta dem. Om vårt kulturarv är värt att bevara så ska det väl bevaras på egna meriter, inte för att man inte haft några alternativ?
Men nej, jag är inte svensk. Jag är inte svensk på de villkor som SD och SvP försöker sätta upp, och jag är inte stolt över att vara svensk oavsett hur svenskheten definieras. Jag har åstadkommit mycket annat i mitt liv, och jag behöver inte något så banalt som min nationalitet att vara stolt över. Och handen på hjärtat, ni som röstar nationalistiskt, nog har ni annat i ert liv som ni är stolta över? Om inte, så tycker jag väldigt synd om er.