Har ni läst Harry Potter? Jag gissar att även om ni inte har gjort det, så har ni förmodligen i alla fall sett filmerna. J.K. Rowling är fantastiskt duktig på att beskriva sina karaktärer, och som författare skulle jag ljuga om jag sa att jag inte önskade att jag kunde göra det lika bra.
En av bikaraktärerna i boken är Dudley Dursley, som är son till Harrys adoptivföräldrar och tillika Harrys kusin. Även om man som läsare naturligtvis inte ska tycka om honom, så är han definitivt både säregen och minnesvärd. När jag läser om domen i Lunds Tingsrätt mot Sony Mobile – och framförallt vad Copyswedes vd Mattias Åkerlind har att säga om den – så är det Dudley Dursley som jag tänker på.
Dudley (Copyswede) är bortskämd, och det är bara förnamnet. Oavsett hur mycket han har så vill han ha mer, förmodligen för att de gamla leksakerna snabbt blir tråkiga. Han kör ständigt med Harry (elektronikbranschen) och försöker alltid få sin kusin att få skulden för allt som händer. Och det värsta är att han är såpass tjockskallig att inte själv förstår hur långt ifrån verkligheten hans argument faktiskt är.
Samtidigt kan man inte helt och full klandra honom. För bakom Dudley står hans föräldrar (de svenska domstolarna), och de ger honom av någon outgrundlig anledning ständigt rätt. Som läsare (konsumenterna), så är man både uppgiven och frustrerad över hur Dudley – om och om igen – kan få igenom sina fullständigt absurda krav. Hur kan Dudleys föräldrar undgå att inse han inte är något annat än en bortskämd översittare, och att de själva har uppfostrat honom till att bli sådan?
Liknelsen håller inte hela vägen förstås. För när Harry tvingas ge sin tårtbit till Dudley, så är det inte läsaren som drabbas. Och jag antar att det inte är någon större idé att hoppas på att Dudley i viss mån ska försonas med sin kusin. Nej, jag antar att Dudley i slutänden är ett hopplöst fall, men jag när i alla fall en förhoppning om att hans föräldrar någon dag ska inse vilken skitstövel han är och kasta ut honom med huvudet före.