Jag och Ann-Louise gjorde gärna saker var för sig på kvällarna, men ett hus känns inte likadant om det är någon annan hemma. Hon brukade sitta i soffan och se på någon serie eller surfa runt. Jag satt på kontoret och jobbade eller satt i soffan i mediarummet och spelade spel. Vi behövde inte göra saker ihop hela tiden för att vara tillsammans. Det räckte att den andre fanns där.
Och jag har svårt för att vara ensam. När Ann-Louise var iväg på konferens eller något hade jag alltid svårt att sova. Avsaknaden av andetag som jag förmodligen inte ens hörde. Knarrande när hon flyttade sig i soffan som aldrig kom. Men jag kunde ju alltid ringa henne, och jag visste att hon skulle komma hem någon dag senare.
Evelina har bott hos mig sedan Ann-Louise gick bort. Hon vill inte att jag ska vara ensam, och med något enstaka undantag så har jag faktiskt inte sovit själv i huset på hela tiden. Ikväll sover Evelina hos en kompis i Växjö, och Eric är hos sin mamma. Huset är tomt och öde.
Och det känns ok. Det är fortfarande tomt, men ångesten som jag haft av att sitta i ett tomt hus innan någon annan kommit hem och fyllt huset med sin närvaro lyser med sin frånvaro. Det är inte bra. Det är långt ifrån bra.
Men det känns ändå ok.