DrickapausDet finns traditioner som måste följas, och det finns de som inte måste följas. Kalle på julafton är en som måste följas, och sill vid valfri högtid är en som definitivt kan förpassas till historien. Men sedan finns det de bitar som är så fast inrutade i tillvaron att de upphör att vara traditioner, och istället blir något livsnödvändigt, som Coca Cola Zero. Det årliga Lisebergsbesöket är en sådan tillställning.

Jag har tagit med barnen till Göteborg för det här så länge det varit fysiskt möjligt. Jag har smugglat dem förbi längdkontrollerna på de flesta attraktioner, och jag har hört dem böla över allt som de inte får åka. För varje år blir det färre och färre saker som lämnas utanför, och i år var det bara Eric och Matilda som inte var riktigt så långa som de behövde vara för allting. För Matildas del löste det sig till viss del, för om du kommer med en handikappad flicka i famnen, så är det ingen som under några omständigheter kommer att be henne ställa sig vid mätstickan.

De första åren var jag där själv med Eric och Evelina, men under årens lopp har sällskapet vuxit. Först med min älskade hustru, Ann-Louise och med Matilda, sedan med min polare Björn och hans grabb, Lucas. I år blev det ett ytterligare tillskott eftersom Björn gått och förlovat sig. Med separationer och nya förhållanden, så innebär det planering med upp till sex familjer för att få ihop ett datum. Det blev lite senare på säsongen än vad som ursprungligen var planerat, men vi fick ihop det!

Det är visserligen inte en nackdel att vara på Liseberg sent på säsongen. Köerna var helt klart humana, och det var inte så gassande varmt som det kan vara i mitten på juli. Igår fick vi till och med in en regnskur, precis som SMHI hade utlovat, och det bidrog säkert till att en del höll sig därifrån.

Sommarens åskskurar hade tydligen gått hårt åt Liseberg, och när vi skulle upp i Bergbanan så var den stängd pga tekniskt fel. Tydligen gjorde man ett halvhjärtat försök att få igång den igen, för när jag tittade upp mot den högsta backen lite senare, så fick jag se en hel rad med mindre muntra åkare som fick ta sig ner via en trappa. Ett par timmar senare gick den dock på riktigt och vi tog ett par varv.

Klockan stängningsdags kom konstigt nog ganska lägligt. Efter Bergbanan var det som om luften gick ur de flesta av oss. Det var bara jag och Evelina som gnällde om att vi ville åka mer, så vi tog ytterligare en tur i Uppswinget, medan Björn och Carina tog med sig Lucas och Eric och körde hemåt.

Den trista biten är ju tyvärr efter stängning när man har 20 mil att köra hem. Vid det laget var till och med jag på ganska dåligt humör, men Ann-Louise var en klippa precis som vanligt. Men två timmar i bilen ger en tid att fundera en del, och jag fick en riktigt bra idé till det kaplitet av Gainea, som jag skriver på just nu.