Inger och Alf heter mina föräldrar, och på bilden ovan är de nästan tio år yngre än vad jag är nu. Farsan fyller 71 i år, och morsan fyller 73. Det är ingen ålder när man betänker att min gammelmormor tog sig till 103, och att det nyligen rapporterades att världens äldsta människa dog vid 117 års ålder.
Idag är det 40 år sedan som min föräldrar gifte sig.
Smaka på det lite. 40 år. Det är händelsevis precis vad jag fyller i år, och min intuition säger att det kan finnas ett samband. Det innebär också att de har varit gifta och har bott och levt ihop i mer än hälften av sina liv. Det är en bedrift.
Under den tiden har de inte bara stått ut med och älskat varandra, det har också lyckats uppfostra mig och min två år yngre bror. Även om de själva verka hysa vissa tvivel om hur väl de lyckades så kan jag inte påstå att jag har några klagomål.
Jag har många underbara minnen från min barndom. Alla våra husvagnssemestrar i Sverige och i Europa, tex. Saker som minns tydligt, och saker som jag tror mig minnas eftersom jag fått det återberättat så många gånger. Husvagnen var en väldigt tydligen del av min uppväxt, och det är spännande hur något som jag aldrig skulle tänka mig att göra idag kan locka fram så många leenden när jag tänker tillbaka på det.
Naturligtvis gjorde vi inte allt tillsammans. Farsan och brorsan ägnade sig mycket åt golf. En fullständigt meningslös sysselsättning (förutsatt att man inte har stegtävling på jobbet), och något som både jag och morsan helst ville slippa. Vi passade på att göra saker som vi tyckte om att göra istället. Som att läsa böcker. Eller äta lever. Både jag och morsan älskar lever precis lika mycket som resten av mänskligheten finner det motbjudande, och det var mer eller mindre givet att det var det som skulle serveras så fort brorsan och farsan stack iväg med golfklubborna på ryggen.
Jag och morsan gjorde en hel del tillsammans när jag var liten. Vi var exempelvis iväg en vecka (eller var det två? Veckorna rör sig annorlunda när man är barn, och vid den åldern mätte jag tidens gång i utgivningstakten på Fantomen) – och tågluffade. Vi satte oss på tåget norrut och upplevde exotiska platser som Gällivare och Arvidsjaur, med väskor som blev lättare och lättare allt eftersom vi postade smutskläderna hem.
Andra saker upplevde jag med farsan naturligtvis. Vi har alltid delat ett intresse för prylar och teknik. Exempelvis hade vi video redan tidigt på 80talet och datorn gjorde sitt intåg i familjen redan när jag var i tioårsåldern. Det är förmodligen ingen som betvivlar att det har format mitt liv en del.
Och mina föräldrar har alltid funnits där. Alltid, genom hela mitt liv. I framgångar och motgångar har de gjort mig till den jag är, även om det i vissa fall har inneburit att göra tvärt emot vad de faktiskt tycker. Något som jag kanske växer ifrån någon gång. Kanske. De har väckt entreprenörskapet i mig, och de har alltid inspirerat mig till att försöka vara en god människa. En bra pappa.
Jag har inte haft en jobbig uppväxt. Jag har haft det fantastiskt bra, och det jag har lyckats med i livet har jag inte lyckats med trots min uppväxt, utan tack vare den. När jag tänker på min barndom handlar det om leenden och skratt. Saker vi gjort ihop. Inte alla tillsammans alltid, men mina föräldrar har alltid funnits med någonstan.
Och nu har de varit gifta i 40 år. Det är fantastiskt häftigt, och jag ser fram emot att kopiera valda delar av det här inlägget när ni fira 50 år.
Morsan och farsan, jag älskar er. Fast jag gissar att ni redan vet det.