Jag har aldrig egentligen funderat över hur det är att gå igenom sakerna som en närstående lämnar efter sig när denne går bort, och många har nog aldrig heller behövt göra det. När jag ser Ann-Louise kläder så är det henne jag ser i dem, och när jag ser hennes smycken så tänker jag på om det är något hon fått av mig och i vilket sammanhang. Vi är omgivna av minnen, minnen som smyger sig på en när man minst anar det.
Men idag lämnar vi inte bara våra fysiska tillhörigheter efter oss. De flesta har dessutom ett enormt digitalt arv i form av dokument, bilder och olika sociala medier. Och precis som man förmodligen inte tänker på att någon en gång ska behöva gå igenom ens lådor och skåp, så är vi många som sällan lägger en tanke på vad som händer med vårt digitala jag när man gått bort.
I många fall är det här inte på långa vägar något självklart. Man vet förmodligen inte ens hur man ska komma in på en närståendes sociala medier eller email. För mig har det varit enklare då jag har haft tillgång till Ann-Louise lösenord – i många fall är det jag som satt upp dem – så jag har kunnat jobba med det. Men jag insåg samtidigt att om jag går bort så finns det ingen som på ett enkelt sätt kan göra för mitt digitala jag vad jag har gjort för Ann-Louise.
Precis som i den fysiska världen så hjälper det att vara förberedd även i den digitala. Jag tänkte därför ägna ett par inlägg åt att reflektera över vad man kan göra för att förenkla för sina efterlevande och vad jag har själv har gjort för att hantera Ann-Louise profiler.