Idag är det två månader sedan Ann-Louise lämnade mig. Jag minns den morgonen så väl. Morgonen som jag vaknade ensam i sängen och drog fötterna efter mig för att slipp åka hemifrån. Klockan var nästan tio innan jag kom in till lasarettet. Jag ville inte ha beskedet som jag mer eller mindre redan hade fått dagen innan.
För om jag inte visste om det så hände det ju inte.
Mycket har hänt sedan dess. Mitt liv gick i bitar, men med hjälp av familj och vänner så har jag sakta men säkert börjat pussla ihop det igen. Jag är evigt tacksam för ert stöd, mer än jag kunnat uttrycka hittills. Framöver kommer jag hitta orden för det också.
Men livet jag hade innan den 7 januari är inte samma som det jag har nu. Rutiner och vanor förändras för att vardagen ska fungera, men jag märker också hur jag tagit till mig en del av Ann-Louise vanor. Småsaker, som inte gör någon som helst skillnad i det stora hela, men som ändå känner igen från min älskling. Måhända är det så att tomrummet i mitt hjärta har börjat fyllas med något som hon lämnade efter sig.
Hennes känsla för ordning har ännu inte tagit över – huset är fortfarande i ett visst mån av kaos – men jag har börjat reagera på kaoset på ett sätt som jag förmodligen inte hade gjort tidigare. Kanske för att jag inte sett det under de senaste nio åren, då Ann-Louise aldrig lät det gå så långt, men när man lever tillsammans flyter man ihop och man tar till sig delar av varandras personlighet.
Det betyder en del av Ann-Louise lever kvar i mig.
Och att hon tog en del av mig med sig.