Två dagar av saknad är en oändlighet. Två månader är kortare. På två månader har tillvaron kommit i någon slags perspektiv och verkligheten har inte gått att ignorera fullt ut. Världen stannar inte upp även om man kanske skulle vilja det ibland, och det är förmodligen bra.
Verkligheten har dessutom en tendens att bestå av både mörka stunder och ljusa. När man har befunnit sig länge i mörkret kan ljuset ibland bli lite bländande, för att använda en riktigt dålig metafor. Paradoxalt nog är det en hel del positivt som händer i mitt liv, men det sätter samtidigt känslorna i gungning. Det är ibland svårt att tillåta sig själv att njuta av de goda stunderna, och i de fall man ändå njuter så väcker det dåligt samvete.
Rent intellektuellt vet jag visserligen att jag inte ska behöva ha något dåligt samvete, men samvetet är inte något man styr över så lätt. Det är en del av arbetet som jag behöver ta mig igenom naturligtvis,och det bli lättare för varje dag.
Sorgen är inte borta för att jag fortfarande kan le och skratta. Men skrattet gör att jag kan ta av mig sorgen en stund. Som en tröja som jag kan hänga över armen för att kunna njuta av solen. Jag vet att jag kommer behöva ta på mig den där tröjan igen lite senare. Men för stunden kan jag i alla fall njuta av solen.