Artister som fortfarande kan

Andra dagen på Sweden Rock Festival bjöd en av mina absoluta favoritartister, Alice Cooper. Det här är första gången som jag ser honom uppträda i festivalsammanhang, men jag har varit på hans show tre gånger tidigare. Man skulle kunna tänka sig att man man tröttnar.

De tidigare tillfällen jag sett honom, så har det varit mindre sammanhang – två gånger i Lisebergshallen, och en gång på något studentställe i Lund. Knappast i närheten av artister såsom Iron Maiden och AC/DC som fyller en stadium efter en kvarts biljettförsäljning.

Samtidigt så är Alice Coopers ganska annorlunda, och hans unika skräckteater bygger lika mycket på rekvisita, skådespel och blod som på musik.  Det innebär kanske att han har en lite mer nischad publik, och faktum är att det kanske till och med fungerar bättre på ett mindre, mer klaustrofobiskt ställe. Det hindrade honom inte från att fylla hela festivalområdet igår kväll, och leverera den bästa spelningen som jag sett.

De klassiska verken var naturligtvis med, såsom Ballad of Dwight FryWelcome to My Nightmare och School’s Out. Men även om man har sett dem tidigare, så lyckas han ändå leverera dem på ett nytt sätt. Dwight Fry framfördes naturligtvis i tvångströja, och den här gången med en helcreepy sköterska som torterade honom. School’s Out var en duett tillsammans med Rob Zombie som dessutom plockade in någon vers från Another Brick in the Wall. En annan höjdpunkt var när Alice, efter att ha blivit halshuggen, framförde covers på döda artister, såsom John Lennon och Jimi Hendrix.

Nu är det dags för den tredje dagen av Sweden Rock , och i kväll blir det både Black Sabbath och W.A.S.P. Jag håller tummarna för att Siwerth Öholm kommer och presenterar dem.