En vän till mig påpekade hur vi tenderar att dela upp saker i cykler – antal dagar, veckor, månader eller år – trots att dessa cykler är något som vi själv hittat på och trots att de inte ens mäter samma mängd tid inbördes. Februari är mycket kortare än Januari och år är olika långa. Vi lägger till och med till en extra sekund lite då och då.

Men cyklerna är viktiga för oss, och idag är slutet på en cykel. Det är sista dagen som du min älskling, min Ann-Louise, är ovan jord. Idag är din urnsättning. Precis tre månader sedan begravningen.

Du fick 16.956 dagar i livet och 2.808 av dem som min hustru. 17% av ditt liv. 19% av mitt. Jag vill gärna tro att det var din bästa tid, för det var utan tvekan så jag kände.

Idag är dagen före det som skulle ha varit vår 8:e bröllopsdag, vilket också hade inneburit 9 år sedan vi förlovade oss. Det är då som jag kommer jag sänka ner din aska under marken. Jag vet inte om stenen har kommit på plats än, men förmodligen inte. Den var inte där för 3 dagar sedan när jag gick förbi platsen som jag valde ut för din sista vila.

En del cykler tar slut, och andra består. Vissa längre än andra. Jag älskar dig fortfarande och jag ser inte slutet på den cykeln. För om jag hade slutat älska dig så kanske jag hade slutat sakna dig.

Och jag ser inte hur det kommer kunna hända.