Ett par bekanta till mig har precis tagit en månads semester för att köra motorcykel i USA. Jag kan inte påstå att jag inte är avundsjuk. Faktum är att jag och bror pratade om att göra det för ett par år sedan, men hittills har han inte lyckats få tummen ur och faktiskt tagit mc-kort. Eller något körkort alls.
Jag älskar att köra hoj, och min Harley Davidson Fat Boy från 1998 är min pärla. Men jag måste samtidigt erkänna att jag är lite lat. Att dra på sig utrustning är ibland lite omständigt, och vissa dagar när solen lyst på himlen har jag ändå tagit bilen till jobbet. För att jag varit lat.
Och för att skinnbyxorna som jag tidigare kunde ha ett par jeans under numera är två storlekar för små frö att få på mig alls, och jag vill inte köpa ett par nya mc-byxor eftersom jag gett mig fan på att jag ska tappa de där extra 5… 10 kilona. Kanske 15. Definitivt 15. Jobbar på det.
Men idag kunde jag verkligen inte låta bli att plocka fram hojen. Det var andra turen för i år – den första blev på nyårsafton, vilket jag är ganska stolt över – och det var sådär perfekt väder ute. Inte alltför blåsigt och nästan 14 grader i solen. Det var så enkelt att dra på mig jacka och hjälmen och bara sätta av. Att känna vinden mot ansiktet, och hojen som vibrerar under mig.
Vägarna är visserligen lång ifrån optimala än. Vinterns tjälhål har inte blivit lagade, och vägarna är kantade med grus, så ett visst mått av försiktighet är på sin plats. Bilisterna (och ja, jag är också bilist), som är orsaken till de flesta mc-olyckor, har inte vant sig vid sina tvåhjuliga medtrafikanter ännu.
Själv är man också lite rostig, och det tar en stund att komma in i hojåkningen efter att vintern gett med sig. Men om om jag kan tolka den här dagen som ett löfte om den kommande våren och sommaren, då kommer det bli många mil på två hjul i år. Det kommer bli underbart!