De flesta av oss har olika sidor, olika jag, som vi visar upp i olika sammanhang. Man kanske har ett professionellt jag som vaknar till liv då man kliver in på kontoret, och som slumrar till efter kl 17 på eftermiddagen. Det professionella jaget kan skilja sig ganska dramatiskt från det jag som går på fest hos grannen på lördagkvällen, och ingen av dem har så mycket gemensamt med det mjuka jaget som läser godnattsagan för barnen.

De flesta har dock ännu ett jag, och det är det digitala jaget. Det är det jag som dina vänner ser när de öppnar Facebook, och som debatterar hämningslöst i tidningarnas kommentarsfält. Det är det jaget som talar om för de som känner ditt professionella jag vad du egentligen gjorde under helgen, och det ger dina framtida arbetsgivare en ganska bra uppfattning om hurdan du egentligen är.

Men det digitala jaget har inte alltid varit på det här viset. En gång i tiden var det en mask som man kunde gömma sig bakom, och få visste vilka som dolde sig bakom alla de där nick:en på forumen. Det medförde också att hämningarna släppte, och det digitala jaget kunde ge uttryck för åsikter som man kanske inte ens stod för bara för att det var ett enkelt sätt att provocera. Don’t feed the trolls!

Anonyma forum finns fortfarande i hög utsträckning, men de sociala medierna har gjort att det digitala jaget har fått ett ansikte. Det digitala ansiktet är dessutom ett som dina övriga jag måste kunna stå för. Sociala medier tvingar oss på gott och ont – och jag tror innerligt på att det är övervägande gott – att bli mer ärliga. Inte bara mot varandra, men också mot oss själva. Det är fortfarande fritt att försöka ljuga ihop en profil och att populera den med falska bilder, men samtidigt tappar man syftet med det sociala. De som för en givande diskussion med det professionella jaget på kontoret vill kunna följa upp den på nätet, och de som känner jaget som festade med dem i lördags vill kunna skicka en inbjudan till nästa helg.

Ingen vill tro att det digitala jaget skiljer sig från de övriga jagen, vilket gör att vi inte kan upprätthålla fasader i samma utsträckning som tidigare. Om de olika jagen inte är överrens så faller fasaderna, och de faller åt alla håll. Det är något som tvingar oss att rannsaka oss själva. Det digitala jaget blir den som måste stå för vad alla andra jag ger sig in på och tvärtom. Det går fortfarande att välja att hålla inne med information som man inte vill ska följa med något av ens olika jag, men det man lämnar ut följer med dem alla och det är sällan man själv kan kontrollera all information. De som tillbringade en helg på planeringskonferens med ett jag kommer att berätta om vad det digitala jaget gjorde där. De som var på hockeymatch med ett jag kommer att berätta vem det digitala jaget hejade på, eftersom de förväntar sig att det digitala jaget är precis samma person som de är vana att umgås med. Det digitala jaget blir ytan som vi måste visa upp för alla andra. Därför blir det också den mest ärliga representationen av oss själva.

Eller är det bara en dåligt underbyggd förhoppning från min sida?