Något som man blir drabbad av som förälder till och från, är det här med att sitta tre timmar i skolan efter att man kommit från jobbet. Ibland finns det kaffe. Ibland finns det en fralla till. Jag har egentligen inget emot föräldramöten. I mångt och mycket är det ganska trevligt. Jag tror däremot att min dotter föredrar att jag inte med, eftersom jag förmodligen säger pinsamma saker. Min son är mindre nogräknad när det gäller sådant.
Ämnet för kvällen var ANT. Alkohol. Narkotika. Tobak. En kille från Navet informerade om vad man ska vara uppmärksam när det gäller ens tonåringar. Det var bra information, och avsaknaden av skräckpropaganda var en positiv överraskning.
Det som var intressant var dock att det hade smugit sig in ett avsnitt som datorer och datorspel, och hur överdrivet spelande kan bli ett problem. Han som höll föreläsningen ska dock ha enloge för att han inte försökte demonisera datorpselandet. Faktum är att han öppnade den delen på ett mycket intressant sätt, genom att fråga hur många som var fotbollsföräldrar och huruvida de följde med på matcher, etc.
Jakande svar runt om i lokalen.
– Hur många här vet vem The Lich King är?
Tystnad. En hand i luften. Min hand.
– Hur många vet vad World of Warcraft är?
En förälder påpekar att hon känner till det och att de har blockerat det hemma. Någon förälder påpekar vid en senare diskussion att det är bra att skolan ger mycket läxor, så att henne barn inte ska ha tid att sitta så mycket vid datorn. Förmodligen för att datorn är hemsk. För att spelandet är farligt.
Själv är jag är en fullständigt värdelös fotbollspappa. Jag suckar högt när jag måste stå och sälja fika på någon av Erics matcher (vilket jag turligt nog brukar slippa). Det är ytterst sällan jag tittar på en match, om det nu inte är så att jag tvingats skyffla in en massa ungar i bilen och avsätta en hel eftermiddag till att köra dem till någon avlägsen plats och lida mig genom regn och blåst tills de där tio halvlekarna är över. Eller perioder. Eller vad det nu är.
Samtidigt så vet jag vem The Lich King är. Jag är inte säker på att min son vet vem det är, eftersom han inte spelar just World of Warcraft, men han spelar annat. Han spelar till exempel Call of Duty: Black Ops II, precis som jag själv gör. Jag vet att han spelar det, för jag köpte det åt honom. Två gånger. Första gången för Xbox 360, och sedan till PC. För ett par år sedan visade det sig att jag och Eric hade satt samma spel, Assassin’s Creed: Brotherhood, på önskelistan till jul.Vi fick det ihop.
Jag har lagt åtskilliga timmar på att försöka hitta en bra första speldator till Eric och i somras hjälpte jag honom att anordna ett LAN ute garaget. Fem killar i 12-13årsåldern släpade dit sina datorer och tillbringade hela natten med att spela och dricka cola. De hade jättekul. I slutet av november ska jag, Eric och en av hans kompisar tillbringa tre dygn med att spela datorspel när Dreamhack Winter 2013 går av stapeln. Det är något vi verkligen ser fram emot.
Det här gör mig absolut inte till en mönsterförälder på något vis. Men det är väldigt lätt att engagera sig i barnens aktiviteter om det är något som man bryr sig om själv. Det gör det lätt för mig att engagera mig i datorspelandet, eftersom det är något som jag själv gör och som jag har vuxit upp med. Fotobllen är svårare för mig.
Samtidigt har jag aldrig sagt till mina barn att de spelar för mycket fotboll bara för att jag inte förstår tjusningen med det. Jag påpekar att bollen är offside när någon spelare springer utanför planen. Ungarna himlar med ögonen och tycker att jag är dum. De har rätt, jag är hur korkad som helst när det gäller sport.
Ett barn som har ett stort intresse av datorspel ses på med oro. Det är något som måste vara farligt och skadligt för att det tar upp så mycket tid. Nej, idrotten tar upp mycket tid, och ställer dessutom i många fall orimliga krav på barnen, men ingen fördömer idrotten som något som är generellt dåligt.
Det är så asocialt, säger någon.
Att spela är definitivt en social aktivitet. När jag var barn fanns det inget onlinespelande – det fanns inget online – men nog var det socialt. Vi satt med varsin joystick och spelade IK+ mot varandra. Idag behöver barnen inte ens sitta i samma stad för att kunna vara sociala med varandra när de spelar. De har headsets och webcams. Det tar inte bort behovet av att interagera direkt med människor till och från, men det är långt ifrån asocialt.
Men det bara stillasittande! Barnen blir förslappade!
Det må vara hänt, och jag är absolut för att spelandet måste varvas med fysisk aktivitet. Inte nödvändigtvis fotboll. Samtidigt har jag aldrig någonsin hört en förälder som beklagar sig över att dennes son eller dotter läser alldeles för mycket böcker, trots att det är en stillasittande och förslappande aktivitet.
Det finns tyvärr inga lätta vägar till att vara förälder. Det hjälper att vara barnslig själv, men utöver det finns det ingen manual. Det man dock kan vara tämligen säker på är att ens egna barn kommer hålla på med saker som man inte själv förstår. Alla aktiviteter – även idrotten – kan övergå i ett sjukligt beteende och det är naturligtvis ens plikt som förälder att hålla koll på det och att sätta ner foten. Att man inte känner till något själv är dock inte en anledning att förbjuda sina barn att hålla på med det. Det är bara att vara inskränkt.
Det är däremot en utmärkt anledning att lära sig mer, och varför inte lära sig av barnen? När man väl vet vad det handlar om kan man naturligtvis fortfarande välja att (försöka) upprätthålla ett förbud om man nu tycker det. Samtidigt så kan jag tycka att om jag kan acceptera fotbollen, så borde andra föräldrar kunna acceptera World of Warcraft.