Något som fascinerar mig är det här med ens personliga sfär. Om man är ute bland folk – på stan, på tunnelbanan eller på bussen – så har man av naturliga skäl inte så mycket plats att kalla sin egen. På tunnelbana är det inte alls otroligt att man på sitta axel mot axel med någon annan, föutsatt att man får sitta över huvud taget. Det är inte alla som är bekväma med det.

Men det betyder ju inte att man inte har en personlig sfär. Det är bara det att man får skapa den själv om man så vill. En hoodie som man kan fälla upp och blockera både insyn och utsikt. Musik som spelar i öronpluggarna samtidigt som man vände blicken nedåt mot sin mobil. Vips har man stängt ute omvärlden och skapat sin egen, skyddade lilla bubbla.

Det gör en visserligen inte mindre kontaktbar. Fingrarna flyger ofta fram över tangentbordet och fyller Facebook, Twitter och Instagram. Det är kreativitet och det är kommunikation, men kanske inte nödvändigtvis med de som sitter runt omkring dig.

Jag skriver det här på tåget till Stockholm. Ann-Louise sitter bredvid mig och kollar Twitter eller spelar Wordfeud när vi inte pratar. Konduktören sitter i sitt bås bredvid oss och knappar på sin Samsung Galaxy SII. jag ser två personer med datorer som är inne på Facebook. Vi är sociala på resan mot våra respektive mål. Kanske med de människor som vi är på väg för att träffa.

Så hur social är din personliga sfär?