Att driva företag vid sidan om en vanlig anställning är både spännande och kul och även om det tar en hel del tid så har det alltid varit värt utmaningen. Under de senaste åren har jag varit med och startat flera företag och tanken bakom dem har i mångt och mycket varit densamma: Det här verkar kul. Vi kör!

Resultatet är att jag idag kanske inte har riktigt så många strängar att jag kan fylla en lyra, men en elgitarr och en bas borde inte vara några några större problem. Men Aengeln AB är numera inget sidoprojekt, utan en heltidssysselsättning. Kombinerat med att jag fick Heavy Metal Management i julklapp av Anna Vintersvärd, så har jag försökt besvara den klassiska företagarfrågan:

Vilken bransch är jag i egentligen?

För ungefär ett år sedan så lyssnade jag på ett föredrag av Jonathan Macdonald. Där berättade han om Kodak och Fujifilm som båda stod inför det potentiella hotet från mobilkamerorna i början av millenniet. Kodak höll benhårt fast vid att deras bransch är kameror. Kameror och film. Problemet med det var att de väldigt snabbt blev omsprungna av tekniken och numera inte är mycket mer än en fotnot.

Fujifilms sätt att hantera frågan var istället att se sin egen verksamhet i ett bredare perspektiv. De definierade sin bransch som ljus som skadar material, och det är ju faktiskt precis det som film är. Men det gjorde också att man som företag kunde se utanför det man för tillfället gjorde och anpassa sig till en marknad som förändras. 2012 släppte de hurdvårdsserien Astalift.

Var det så här det gick till? Kanske. Men det finns naturligtvis ändå lärdomar att dra av det. Jag är visserligen inte själv i den situationen, men jag har fortfarande ett behov av att försöka definiera min bransch som något annat än saker Aengeln tycker är roligt, även om det fortfarande är en inställning som tilltalar mig enormt. För min del handlar det ju om riktningen som mitt företag ska gå, men också i vilken riktning som det inte ska gå i. Jag har en tendens att säga ja till väldigt mycket och att hoppa på allt.

Men någon gång tar dygnets timmar slut (såvida jag inte hittar en lösning på det) och där någonstans finns också behovet av att säga nej ibland. Att säga nej till saker som jag kanske varken kan, vill eller borde syssla med. Att hitta den där gemensamma nämnaren i det jag gör som gör det lättare att ta de besluten.

Det finns naturligtvis en gemensam nämnare i det mesta jag gör. Tekniken. Datorerna. Den tekniska utveckling och nya sätt att använda och bygga på befintlig teknik har alltid varit fascinerande för mig. Men det handlar också om hur den påverkar oss som människor. Som samhälle. Hur vi hittar nya sätt att interagera med varandra och med sakerna i vår omvärld. Hur ny, spännande och fantastisk teknik sakta men säkert blir var mans egendom tills det blivit en självklar del av våra liv. Hur det analoga inte nödvändigtvis ersätts med det digitala, men ändå kompletteras av det.

Och det är där min bransch finns. Det är där jag finns. Det är det jag driver.

Tekniken och människan.