Idag har jag tagit mig förbi en milstolpe. En milstolpe för mig själv, mitt företag och även för hur jag bearbetar förlusten av Ann-Louise. Jag höll den första föreläsningen om vårt digitala arv. Det var en liten grupp – en lagom stor grupp – som hade samlats nere på Vardagsmöte för att lyssna på mig.
När jag tänker tillbaka på alla föreläsningar som jag har haft – föreläsningar om mitt författande, it, sociala medier och annat – så har jag alltid varit nervös innan. Nervös över att stå fram en grupp människor som alla fokuserar på mig och det jag säger. Eller ännu värre, att de inte fokuserar på det jag säger. Nervositet är bra. Det håller mig alert.
Scenskräck är något som jag levt med under hela mitt liv, men någon gång tog jag ändå beslutet att det inte skulle få vara ett hinder. Därför har jag också tagit varje chans att ställa mig upp och prata inför folk. Att vara personen i skolan som alltid presenterade grupparbetet. Personen som håller tal på bröllop och födelsedagar. Personen som presenterar företaget och håller utbildningar, eller någon av alla andra otaliga tillfällen som det har behövts. Eller där jag helt enkelt fått chansen och tagit den.
Det innebär ironiskt nog också att det förmodligen är min scenskräck som har gjort mig till den föreläsare som jag är idag. För det är den som i grunden har motiverat mig till att bygga upp en erfarenhet att sätta ihop presentationer och att tala inför folk.
Men att hålla den första föreläsningen om Efterliv och vårt digitala arv var annorlunda. Jag kände visserligen den nervositet som jag brukar, men samtidigt en inre känsla av att jag kanske ändå borde skjuta upp föreläsningen. För att jag inte visste hur jag skulle reagera när jag stod där framme på scen och berättade om vad som hade hänt Ann-Louise. Om orden skulle fastna i halsen och tvinga fram tårarna istället.
Istället klev jag in i rummet och berättade. Jag hade stöd av publiken – både av vänner och familj, men även av personer som jag inte hade träffat förut – och det kändes bra. Det kändes viktigt.
Och det kändes att jag kommer göra det här igen.