I somras var jag på semester några dagar i London. Hotellet där jag bodde var ganska billigt, och frukosten var ganska begränsad. Men samtidigt fick jag chansen att lära känna nya människor.
En man i 60-årsåldern som jag pratade en hel del med hörde av sig till mig häromdagen. Jag hade berättat om Efterliv och om mina tankar kring vårt digitala arv. Han skrev att han satt i valet och kvalet vad gäller epostkonversationer han hade kvar från sin far och huruvida han skulle spara dem.
Han undrade om jag hade några råd.
Att spara saker efter en avliden anhörig är ju alltid ett val man måste göra, och det kan vara svårt att spara på allt. Samtidigt är det digitala något som inte kräver någon direkt lagringsplats, förutom några MB på en dator eller server någonstans. Å andra sidan är det digitala kanske lite mindre påtagligt, och epostkonversationer kanske inte är något som man ser tillbaka på så ofta.
Jag frågade hur han hade ställt sig till att spara konversationerna om det hade rört sig om fysiska brev, snarare än epost, och om han hade sparat några sådana. Det visade sig att han inte hade några brev, men det fick honom ändå att tänka i lite andra banor.
Det kan ju också vara så att man inte vill att epostmeddelandena finns kvar som just sådana, men möjligheten finns alltid att spara undan dem som pdf, vilket det lutade åt att han skulle göra.
Någonstans behöver man ändå ta beslutet, men att radera är något väldigt permanent. Det bör inte vara ett beslut som man varken tar lätt på, eller gör i affekt.