Den nya sökmotorn, Graph Search, känns som ett enormt lyft Facebook. Den befintliga sökfunktionen är allt annat än bra, och graph search verkar onekligen intressant.
Tyvärr har lanseringen lyft en del gamla tröttsamma diskussioner till ytan igen: ”Tänk om någon kan se att jag gillar något kontroversiellt.” Detta går hand i hand med diskussionen om arbetsgivare som söker information om sökanden (och i vissa fall anställda) på Facebook och andra skrymslen på nätet. Det här ser är man naturligtvis inte med blida ögon på.
Man uppmanas om och om igen att inte dela med sig av information som kan inkräkta på en privatliv, eller som potentiellt kan orsaka en problem senare i livet. Uppenbarligen fungerar inte människor på det viset, eftersom det fortfarande finns de som blir upprörda över det här. Och jag tror inte att det är så enkelt att bara låta bli att dela med sig. Vi är sociala varelser, och vi älskar att dela med oss. Vi älskar att få bekräftelse från andra när vi gjort något bra, och vill gärna ha medhåll av våra nära och kära när vi är upprörda över någonting.
Sociala medier har under de senaste åren gett oss möjligheter att få det här, och vi kommer inte att släppa det så lätt. Ja, det finns de som gör en poäng av att säga att de minsann inte finns på Facebook, Twitter, G+, Instagram, etc. Dessa människor dyker upp i kommentarsfält och forum så fort sociala medier diskuteras för att påpeka detta. Men i slutänden är det också ett sätt att söka bekräftelse. Ett antal personer svarar hur de håller med, och sedan har man fått sin kick för dagen. Det är inget fel med detta. Det är bara så vi fungerar.
Men vårt sociala beteende gör också att vi numera riskerar att hamnar i konflikt med oss själva. Vi vill gärna dela med oss av oss själva, men vi vill inte att någon ska kunna se det. Vi vill ha bekräftelse, men vi vill inte att det går att hitta. Och visst finns det människor som blir arga på del som man skriver. Men det här är inget nytt. Människor har alltid varit oense om saker och ting.
Det som också har hänt i och med Facebook, är att dock att våra olika personligheter kommer närmar sig varandra. Jag har skrivit om det här förut, men egentligen är det precis det här debatten handlar om och jag tycker att det är värt att ta upp igen. Vi är inte längre en person i jobbsammanhang och en annan i familjesammanhang, i alla fall inte i samma utsträckning som vi var för kanske 10-20 år sedan. Eller ännu längre tillbaka. På Facebook har vi kontakt med familj, vänner, lärare, arbetskamrater och människor som vi träffat i alla möjliga sammanhang.
Vi kan inte längre hålla isär våra olika personer, och jag är övertygad om att det är väldigt nyttigt för oss. Det är stressigt att försöka låtsas vara någon vi inte är, oavsett var det här sker. Men allt eftersom ”våra innersta hemligheter” uppdagas på Facebook, så kommer samhällets tolerans för våra olikheter att öka. Inte omedelbart naturligtvis, men sakta men säkert. För att citera ur ett föredrag som jag hörde för ett tag sedan: ”För 30 år sedan var det bara kriminella män som var långhåriga och hade örhängen. Vem ser ut på det viset idag? Finansministern!”
Nu handlar det inte hur vi ser ut, men det handlar om tolerans. Jag är övertygad om att de flesta av oss gärna tror att vi är väldigt kontroversiella i vissa sammanhang, och det kanske vi är. Men ju fler personer som vi ser som är kontroversiella på något sätt, desto minder kontroversiell kommer vi tycka att nästa person är. Vi ökar vår tolerans. Vi blir mer öppna för hur andra är, och i förlängningen hur vi själva är.
Varende hjälp-dig-själv-bok som finns ger dig ett enda råd: Var stolt över dig själv! Det är inte ett dåligt råd, och det gäller i alla sammanhang. Var öppen med vem du är, så hjälper du inte bara andra att acceptera dig. Du hjälper dem att acceptera alla andra också.