När jag var liten, så hade jag – liksom så många andra – en Commodore 64. Det var en fantastiskt pryl. Spelmaskinen framför alla, även om jag gärna hade haft ett Nintendo också. C64:an var inte den första datorn vi hade hemma, eftersom jag och min bror hade haft Ataris motsvarighet, Atari 130XE ett tag. Atarin var kul, men den hade ett problem: Det var nästan ingen i vår bekantskapskrets som hade någon.
På den tiden hade man inte råd att köpa speciellt många spel. Man fick något spel i julklapp och kanske något i födelsedagspresent. En gång fick jag och min bror ett tiopack med spelkassetter. Hela tio olika spel i original. Det var jättecoolt, även om jag faktisk inte var intresserad av mer än kanske två eller tre av dem. Annars fick man nöja sig med att kopiera spelen av varandra, vilket var ett problem när det gällde Atarin. Om man motförmodan hittade någon annan som hade en sådan, så var det enda sättet att kopiera spelen att köra dem på en dubbeldäckare. I realtid. Ett spel tog kanske 30 minuter att kopiera, och man ville inte gärna lyssna på oljudet som kom ur högtalarna.
C64:an hade aldrig något sådant problem. Där klämde man in 20 spel på en kassett, och det var ingen brist på dem. Alla hade en C64, och nöjde man sig inte med kompisarna i närheten, så brevväxlade man med någon som hade. Det var väldigt bekvämt, trots att man inte kunde laddade ner något. Men man köpte spel när man kunde, för det var ju trots allt extra häftigt att ha originalen. Man visste att det här inte var helt ok, men det var en halvhjärtad dragkamp mellan konsumenter och industrin. Industrin stod fast med sin ände av repet, och på konsumenternas sida lämnade man successivt över till till yngre förmågor allt eftersom man fick bättre köpkraft. Industrin grymtade ibland, och vi fick göra lite eftergifter. Vi hade kassettavgiften, och den där killen i Knislinge som sålde spelsamlingar för 100:- per kassett åkte dit, men i övrigt hände inte så mycket stort.
För tio-tolv år sedan, så var det något som började gå fullständigt överstyr. Upphovsrättsindustrin började skrika om hårdare lagar kring piratkopiering, och den mest högljudda delen av piraterna lutade sig mot den – i mitt tycke – aningen irrationella åsikten att piratkopiering på något sätt var moraliskt rätt. Industrin svarade med ännu fler lagkrav och sedan fick vi Piratpartiet.
Man förde in monstertrucks i dragkampen. Förr gjorde det inget om det gick lite fram och tillbaka, för det var ingen som rörde sig speciellt långt. Nu har vi ett rep som är spänt till bristningsgränsen, och även om upphovsrättsindustrin har fler monstertrucks så har piratsidan har fler personer. Man försöker vinna en dragkamp mot en sida som inte längre lämnar sin plats när det kommer in nya tävlande, och man tar till alltmer desperata och irrationella metoder.
För min del har det inneburit en enorm åsiktsglidning, vilket är en enormt svår sak för mig att erkänna. Principfast och envis, det är Aengeln. Jag har rent moraliskt alltid stått på upphovsrättsindustrins sida. Jag har sett det som upphovsmännens självklara rätt att ta ut vilka priser de vill för sina varor, och att få styra över distributionen. Det har aldrig stört mig att Musse Pigg kommer att finnas i Disneys ägo tills tidens ände, och jag har alltid varit för en stark upphovsrätt, även om jag själv har tummat på den ibland. Jag står fortfarande för de åsikterna, men jag har fått facepalma åt min egen sida så många gånger att det börjar påverka min tämligen obefintliga solbränna. Samtidigt inser jag att jag allt som oftast nickar instämmande åt Anna Trobergs debattartiklar.
Piratpartiet kommer inte att få min röst, inte än på ett tag, men jag vill inte ha fler lagar om upphovsrätt och övervakning. Inte för att övervakningen i sig stör mig speciellt mycket för mig personligen – jag gör mitt bästa för att lägga ut alla delar av mitt liv på nätet, och missar jag något är det bara att fråga – utan för att övervakningen inte kommer kommer att bli någon lösning. De som man vill övervaka kommer inte att påverkas, eftersom de kommer hitta sätt att ta sig runt det. Så varför? Illiads serie om kopieringsskydd illustrerar det det bra:
Den dagen då en handfull människor kan hitta begränsningar – oavsett om det är direkta hinder i form av kopieringsskydd, eller psykologiska, i form av lagar och övervakning – som inte tiotusentals andra motiverade individer kan ta sig runt är dagen då mänsklig nyfikenhet, envishet och innovation går i graven. Man brukar säga att ”sikta mot stjärnorna, så når du trädtopparna”. Man ska alltid sätta sina mål högt – gärna orimligt högt – men det här är inte något mål. Det är en villfarelse.
Faktum är att det känns som om att sidan som jag alltid stött moraliskt inte längre sätter upp några mål för sig själva. Istället slåss man med näbbar och klor för att hindra andra från att nå sina. Det dömt att misslyckas, och framför allt är det pinsamt för oss som försöker heja lite halvhjärtat på vårt eget lag, trots att de gör bort sig mer och mer. Man börjar inse att kampen redan är förlorad, och att det kanske är dags att ge upp med en liten gnutta värdighet. Jag antar att det är för sent att få alla att sätta sig ner i all vänskaplighet och lösa det här över en öl?