Det här är en återpublicering av en artikel som publicerades i VXO News. Originalet kan du läsa här.
Först, Elisabeth Anderberg, så vill jag tacka för din artikel. Tack för att du belyser ett ämne som kanske inte är direkt bortglömt, men som vårt samhälle inte riktigt lärt oss att hantera än. Jag dessutom glad över att din vän faktiskt har börjat fundera på vad hen vill ska hända med det som hen en dag kommer att lämna efter sig i det digitala.
Många gör det inte förrän det är för sent.
När min hustru gick bort för lite drygt ett år sedan, så fick jag ställa mig den frågan å hennes vägnar. Hon hade inte beslutat något om vad som skulle hända efter den dagen hon gjort sitt sista inlägg. Postat sitt sista foto. Jag valde att skapa en minnessida, och jag skulle vilja berätta varför.
Precis som du skriver så är sociala medier en plats där vi är just sociala, och de sociala ögonblicken finns kvar och i viss mån kan upplevas om och om igen av de runt omkring oss. Vi kan gå tillbaka och titta på bilder och läsa inlägg om det som var viktigt för oss när vi skrev dem.
Det här är inget nytt. Mina föräldrar har hyllorna fulla av fotoalbum, precis som mina far- och morföräldrar hade. Mina första steg – iallafall tror jag att det var mina första steg – finns dokumenterade på super 8 och mer än en julafton finns på vhs.
Men jag tittar aldrig på något av det här. I många fall för att det inte blir av. Jag behöver ha i åtanke att öppna de där fotoalbumen när jag är och hälsar på, och jag har ingen utrustning för att titta på super 8. Vid något tillfälle lade vi över ett gäng filmer på vhs, men även där är möjligheterna små numera.
Jag har inga fotoalbum. Jag har molnet och jag har social medier. Och de filmer och foton som finns där tittar jag faktiskt på. För de är tillgängliga för mig när jag har en stund över i vardagen eller när jag sitter på tåget.
Där kan mina egna minnen få förstärkas, precis som jag för 20 år sedan hade förstärkt dem genom att öppna ett fotoalbum.
Men den dagen jag väljer att ta bort minnessidan är också allt det här borta. Jag kan naturligtvis välja att hämta alla bilder, men jag tappar delar av de betyder. Jag tappar möjligheten att påminna de som var med på den där semestern eller på det där kalaset om att jag tänker tillbaka på det.
Och det värsta är att jag inte bara tar det beslutet för min egen del. Jag tar det beslutet för de andra personer i min hustrus närhet – släkt, vänner och bekanta som i så fall inte heller får möjlighet att titta på bilderna och läsa de gamla inläggen.
Nej, en gravsten behövs inte nödvändigtvis för att minnas personen, men även om jag själv går dit regelbundet så är min emotionella koppling starkare till minnessidan på Facebook. För det var där hon en gång levde. Stenen är en plats jag kan besöka för att tända ett ljus. Minnessidan är den plats jag kan besöka för att minnas hur hon lyste upp världen runt omkring sig.
I slutänden hanterar vi våra anhörigas digitala arv på det sätt som vi tycker är bäst, och jag är säker på att du känner din vän så bra att du vet vad hen skulle ha velat.
Men du efterlyser en berättelse om oss, och även du inte håller med så skulle jag vilja hävda att våra sociala flöden är det närmaste vi kan kan komma. Är de kompletta? Nej. Är de friserade för att få våra liv att framstå som mer positiva än de kanske är? Förmodligen. Men de är fortfarande mer kompletta än något som vi som samhälle faktiskt har lyckats skapa hittills.
Och den berättelsen är inte en isolerad, nedtecknad, linjär historia. Berättelsen om oss är hur vi reagerade på det där nyhetsinslaget som någon delade med sig av. Det är den där bilden som någon annan tog av oss och ville visa för omvärlden och som vi skrattade åt. Berättelsen om oss är kontakten vi har med människorna runt omkring oss. Sociala medier är den berättelsen och människorna som är våra vänner där är källhänvisningen.
Och själv är jag trygg i att min hustrus minnessida lever kvar, åtminstone fram tills dess att Facebook inte längre finns eller bestämmer sig för att ta bort funktionen. För det är berättelsen om henne. Den är inte komplett, men den vävs ihop med min och andras. Den sträcker sig inte mer än tio år tillbaka i tiden, men hennes vänner som kände henne sedan innan dess finns där och kan berätta vidare.