För nästan ett år sedan bestämde jag och Ann-Louise oss för att delta i Höga Kusten Trail, ett 43km långt terränglopp i den fantastiska naturen kring hennes hemtrakter. Att det skulle bli en utmaning, det visste vi, men efter allt jobb som vi hade lagt ner på kost och träning under året så kändes det helt rätt. Vi hängde på låset när anmälan öppnade och fick startnummer i följd. Det var ett lopp som vi såg fram emot att genomföra tillsammans – förmodligen det enda någonsin, om än i olika tempo – och det lyste i ögonen på min älskling när vi pratade om att hon skulle få återse Höga Kusten och Skuleberget.
Hon fick aldrig den möjligheten, och trots att min egen träning under året inte hade varit på topp, så bestämde jag mig ändå för att genomföra loppet. För henne och för mig själv. Jag hämtade ut våra nummerlappar och förklarade varför jag inte bara hämtade nummer 133 utan även nummer 134. För att jag sprang för henne.
Jag skulle ljuga om jag sa att jag mådde bra när loppet startade. Allting där påminde mig om Ann-Louise. Skogen. Bergen. Luften. Norrland för mig, hemma för min älskling. Det gick också ganska tidigt upp för mig att jag gravt hade underskattat hur fysiskt påfrestande det skulle vara, något som förstärktes av känslorna.
Vid första stoppet – kring 1,6 mil – hade jag blåsor under båda fötterna och hade stukat två tår på ena foten. Blåsor visste jag dock att jag skulle få, och det var inte så mycket att göra än att springa på. Eller lunka, då jag knappat vågade hålla någon större hastighet i terrängen.
Kring 2 mil hade jag slut på vatten och mina energinivåer var i botten. Energibaren och gelen som jag hade med mig hjälpte lite, men utan vatten var det inte tillräckligt. Mitt eget fel naturligtvis som inte hade fyllt på tillräckligt när jag hade chansen. Jag var trött och jag grät, och jag kände mig misslyckad. Inte för min egen skull, utan för att jag inte kunde genomföra loppet för Ann-Louise.
Vid vätskekontrollen kring 2,5 mil meddelade jag att jag behövde bryta loppet. Mina fötter värkte och mitt ena knä hade börjat få problem. En sköterska band om knäet och foten och bad mig sitta ner och vänta på att få skjuts ner till Friluftsbyn. Det var ett misslyckande, och det är få gånger jag upplever något som ett misslyckande. Men att ta mig ytterligare två mil kändes ogörbart. Jag var visserligen långt ifrån ensam om att bryta så jag såg ingen skam i det, men jag var inte främst här för min egen skull.
Så efter en liten stund bestämde jag mig ändå för att känna på att röra mig. Vid det laget hade jag fått i mig lite vatten och salter och tunnelseendet som hade plågat mig den senaste timmen var borta Det gick. Det var ömt, men det gick, och jag bestämde mig ändå för att göra ett försök. Sköterskan bytte den elastiska bindan runt mitt knä mot tejp och jag gav mig av.
Den tredje delsträckan var den lättaste. En stor del av den var inte i terräng och det var skönt att kunna känna lite fart i benen. Det höjde självförtroendet och gav mig hopp om att kunna klara det i alla fall. Det höll hela vägen fram till nästa kontroll. Därifrån var det bara 8km kvar. 3km upp på Skuleberget och sedan ner igen.
Men 3km i brant terräng är långt, och energin började svikta ganska tidigt. Tunnelseendet återvände och när jag väl kom till toppen och mötte mina föräldrar som väntade på mig där, lyckades jag mest sluddra något om att jag inte var klar än innan jag satte av ner för berget igen. Mitt knä var återigen helt slut och de branta stigarna ner för berget gick hårt åt det. Jag fick låna en stav som jag kunde stödja mig på vilket hjälpte mig enormt.
Jag gick i mål i Friluftsbyn snarare än att springa upp för berget en gång till, men det var ok. Ann-Louise syster tog ratten när vi åkte hemåt och jag tillät mig att bryta ihop igen en stund. Känslan av att ha tagit mig igenom var fantastisk och känslosam.
Idag dök det upp två diplom på posten. Arrangörerna hade gett Ann-Louise min sluttid och jag fick blinka bort tårarna när jag såg hennes namn. Hon hade svurit över hur jobbigt loppet var, men hon hade gjort det och hon hade varit så nöjd över det.
Ett stort tack till arrangörerna! Och jag kommer tillbaka nästa år.