En fördel med att ha två barn med nördiga filmintressen är att man sällan saknar sällskap när man går på bio. I eftermiddags tog jag med mig Eric för att se Batman v Superman: Dawn of Justice. Kritikerna har inte varit snälla mot filmen, och det har visat sig i sjunkande biljettintänkter redan efter den första veckan.
Jag älskade Stålmannen-serier när jag var liten, och under den tiden var upplägget sådant att andra halvan av tidningen var Batman (eller Läderlappen, vilket är ett riktigt dåligt namn). Jag minns serierna som ljusa och tämligen barnvänliga, något som reflekterades i Superman-filmerna från den tiden.
Man of Steel var långt ifrån ljus, och Batman v Superman långt mycket mörkare, något som kändes enormt bra. Filmen är knappast en actionrulle på två och en halv timme, utan ägnar istället mycket tid åt att visa motivationerna bakom de båda hjältarna.
Den lyfter och något som saknas i de flesta andra filmer, och det är konsekvenserna. Naturligtvis fick vi se hur stora delar av Metropolis ödelades i kampen mellan Superman och General Zod i första filmen, och hur folkmassorna sprang för att undvika byggnader som föll samman. Men det mer långtgående, mänskliga lidandet – förlusten av anhöriga och livslånga handikapp – är sällan om någonsin en del av handlingen. I den här filmen är det ett centralt tema.
Ben Affleck var ett kontroversiellt val som Batman, men i mitt tycke var han perfekt i rollen som en äldre, cynisk variant av Gothams hjälte. Han fysik drog tankarna till den animerade serien – bredaxlad och muskulös där Christian Bales Batman var atletisk.
Med Batman v Superman har DC på allvar dragit igång sitt eget filmatiserade universum. Eventuellt en skakig start, men kommande filmer, som Suicide Squad, Wonder Woman och Justice League är något jag verkligen ser fram emot.