Sedan EU-domstolen tog det fullt rimliga beslutet att det svenska datalagringsdirektivet strider mot de mänskliga rättigheterna, så har debatten rasat i de svenska medierna och runt om på nätet. Nu ger sig rikspolischef Bengt Svensson in i debatten, och fördömer de internetleverantörer som vägrat samla in uppgifter efter domen. Precis som Beatrice Ask, så hävdar man bestämt att Sverige bör bryta mot EU-domstolens beslut.
Rikspolischefen lyfter naturligtvis de grövsta brotten man kan tänka sig i sina exempel, såsom barnpornografibrott, våldtäkt och mord, och att datalagringsdirektivet är nödvändigt för att kunna lösa sådana brott. Betyder de att inga brott löstes innan DLD infördes? Nej, självklart inte, men naturligtvis blir det enklare.
Men någonstans måste man ställa sig frågan om det är värt uppoffringen som görs. Det är ingen hemlighet att insamlad data kan och kommer att missbrukas, och ju mer data som finns att tillgå, desto mer ökar risken. Människor som vet att de är övervakade kommer dessutom att agera annorlunda. Man censurerar sig själv i viss mån helt enkelt.
Det måste finnas en svensk lagstiftning som ger polisen rimliga förutsättningar att utreda grova brott.
Det är alltså argumentet för DLD. Det är en rimlig förutsättning för att man ska kunna göra sitt jobb. Men ärligt talat, om det krävs att man kränker de mänskliga rättigheterna för en hel nation för att man ska kunna göra sitt jobb, är det inte bättre att se över hur man jobbar istället? För det är verkligen inte några rimliga proportioner.