Kapitel 23

2010-11-07 av Aengeln

In tvekade. Hon ville följa efter Un, men hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Den enda, anklagande blicken som Un hade gett henne hade sagt mer än In någonsin skulle kunna besvara. Hon skulle vilja säga att den hade trängt igenom hennes yttre fasad och sett hennes innersta, men sanningen var att hennes innersta tankar och känslor hade varit uppenbara för vem som än hade vänt blicken mot henne. Det fanns inga ursäkter kvar längre, och som Luziel hade svikit henne hade hon nu svikit Un. Trots det, så valde In ändå att följa efter sin skapare, och hon kom ifatt henne strax utanför byn. Un sprang inte, men hennes steg var bestämda, och Ins försök att hinna ikapp henne var halvhjärtade. En del av In hade hoppats på att Un skulle ha hunnit därifrån, men skammen lät henne inte komma undan så lätt. In saktade ner när hon såg Uns kontur mot den mörka skogen, och när hon först öppnade munnen för att ropa efter henne, så kom det inte ut ett ljud.

”Un”, lyckades In till slut få fram. ”Vänta.”

”Varför?”, svarade Un och fortsatte gå. ”Det finns ingenting jag vill höra dig säga.”

”Du kan inte straffa de andra för något som jag gjort”, sa In.

”Det gör jag inte. Den enda som blir straffad är jag, och det är inte för något du har gjort. Det är för mitt eget misslyckande som jag straffas.”

”Men vi kan göra det bättre”, envisades In. ”Du får inte ge upp. Du måste ge Drömmen en chans.”

Un stannade hastigt, och In tog ett stapplande steg bakåt för att undvika att springa in i henne. Un vände sig om, och In kunde känna kraften i blicken som fäste på henne, och ilskan som vällde upp bakom den. Uns ögon såg ut som om de lystes upp av en inre eld, och fick In att rygga tillbaka.

”Ge upp?”, sa Un, och hennes röst var kall som is. ”Jag har blivit sviken av mina ghulim – människor och troll – och jag har blivit sviken av er. Mina furim. Ni har svikit mig. Ni som var med mig från begynnelsen, och som skulle hjälpa mig att leda Gaineas befolkning. Ni som en gång i tiden fick helt oförstörda själar har ändå svikit mig. Jag hatar er för det ni har gjort, men trots det förlåter jag er. Det är inte ert fel att ni inte levt Drömmen. På grund av mig har ni inte kunnat se, inte som jag har sett. Jag har sett människor dansa, skratta och älska. Jag har sett Drömmen i sin helhet. Men min själ – som jag har delat med er alla – har inte varit tillräcklig för att visa er Drömmen. Och för det förlåter jag er, för det är inte ert fel. Men oavsett vad du har gjort, och oavsett vilka skäl som du haft att göra det, så ska du inte tro att du vet något om Drömmen. Bara jag har sett den, och bara jag kan avgöra när det är dags att ge upp. Det är inte dags att ge upp nu. Det var dags att ge upp långt innan du lämnade Nedälv med dina soldater.”

In svarade inte. Vad skulle hon kunna svara? Hon ville titta undan, men Uns genomträngande blick höll henne fast. Skammen som hon känt trängdes undan av en fruktansvärd, slutgiltig hopplöshet. Hon ville slippa sina känslor, men mest av allt ville hon att de blåa ögonen skulle riktas bort från henne. Hon ville bli fri från den anklagande blicken som borrade sig in i hennes själv. Det kändes som om Un stod där en oändlighet innan hon slutligen vände sig om igen. Det var en lättnad, men inte så mycket som In hade hoppats på. Blicken fanns kvar långt efter att Un hade tittat bort.

”Jag går hem nu”, sa Un. ”Följ inte efter mig mer.”

In följde inte efter henne. Hon stod kvar på vägen utanför Nedälv och tittade efter Un långt efter att hon hade försvunnit på den smala vägen. Hon stod där tills solen började leda sig upp i öster och kastade sina morgonstrålar ner mellan träden innan hon slutligen vände sig om och återvände till sin hemby. Till Nedälv.

Det var liv och rörelse i byn när In gick in på torgplatsen, men deras samtal tystnade så fort de fick syn på In. Vissa tittade igenkännande på henne. En del av dem hade naturligtvis sett henne den föregående kvällen, men minnen av tiden innan hon blev instängd i Darfast hade börjat återvända till många. Deras ansikten spred sig till leenden när deras grumliga sinnen identifierade den ledsagare som hade bott med dem för så många år sedan. Andra var misstänksamma och skeptiska till hennes närvaro. De visste vad Luziel och de andra hade utsatt dem för under de gångna åren, och de var inte villiga att acceptera henne omedelbart. Ingen sa någonting till henne, men hon kunde utläsa det i deras ögon. Vad folk tyckte om henne just nu intresserade henne dock inte. Ingenting betydde något för tillfället. Ånger skulle förmodligen komma, men för tillfället kände hon sig mest kall inombords, som om hennes själ hade täckts med is.

Hon passerade dem alla utan att säga någonting, men när hon nådde torgplatsen möttes hon av en syn som fick henne att tappa hakan av förvåning. Flera hyddor hade blivit skadade. In visste inte om det var under henne och Luziels kamp, under attacken som ledde fram till den, eller om det hade hänt tidigare. Det var dock inte det som fick henne att reagera. Hon var inte förvånad över att saker runt omkring hade skadats, oavsett när det hade hänt.  Det var den lilla gruppen som höll på att reparera hyddan som hade fångat hennes uppmärksamhet. Tre män jobbade på att resa en vägg som hade fallit ihop. Tillsammans med ett troll.

In gissade att det var ett av trollen som hade kommit med Luziel, och det faktum att det stod och jobbade sida vid sida med byborna var ett smärre mirakel. När In såg sig om, så insåg hon att det inte var det enda trollet där. Det var visserligen det enda som faktiskt jobbade tillsammans med människor, men ingen av dem slogs och en del av dem hjälpte till på annat sätt. Ett troll kom bärandes på två stora krus med vatten, och två andra jobbade med att försöka städa upp bråte kring en annan hydda som hade fallit samman helt. Det var en helt otrolig syn. In fick syn på Jinni som stod och pratade med ett av trollen. Hon hörde inte vad hon sa, men trollet nickade åt henne och satte av längs gatan och vidare ner mot skogen. In gick fram till Jinni.

”Vad håller du på med”, frågade In, och orden lät aningen mer anklagande än hon hade menat.

”Gör nytta”, svarade Jinni. ”Trollen är inte ointelligenta, men de blir lätt rastlösa. Jag tyckte det var bättre att sätta dem i arbete än att de skulle stå och bli frustrerade över att inte ha något att göra.”

Det gjorde In arg att se Jinni uppföra sig som om hon helt plötsligt var på deras sida. Att hon plötsligt skulle ha ändrat sig bara för att hennes ledare hade blivit slagen. Sedan tänkte In på Jinnis och de andras ansiktsuttryck när Luziel hade misshandlat An, och det slog henne att det faktiskt hade gått tjugo år sedan de sågs senast. Om Jinni nu hade ändrat sig så kanske det inte alls var något som hade kommit plötsligt. Men för In var det bara ett par veckor, och hon kunde inte förlåta så snabbt.

Men trots det, så dog ilskan ut lika snabbt som den hade flammat upp. Vad fanns det för anledning att vara arg? Det spelade ingen roll längre, ingenting spelade någon roll. Det fanns ingen i byn – eller i världen för den delen – som inte skulle dö inom ett par år. Hon kunde inte förlåta Jinni, men hon kunde ignorera det som hade hänt av just den anledningen. Det spelade helt enkelt ingen roll längre.

”Var är de andra?”, frågade In med en suck.

”Följ med mig”, sa Jinni. ”Jag ska visa dig.”

Hon gick före In genom byn. Den var mycket större än In kunde minnas, men det var föga förvånade.  Det bodde fyra gånger så många människor där jämför med när In lämnade byn, och trots att de hade haft gott om utrymme då, så hade det naturligtvis inte räckt till. Hyddorna låg tätt packade, och gatorna var smutsiga. Stanken av misär var alltför påtaglig.

Jinni ledde In till en hydda som var aningen större än de flesta. In gissade att den förmodligen hade två rum till skillnad från de flesta andra hyddorna i byn. Hemmet var en plats där man sov, och de flesta hade inget behov av något större. Hyddan såg välskött ut och låg lite avsides, i den mån något kunde ligga avskilt i Nedälv som det var nu. An och Iai satt utanför. An hade bortfarande blåmärken och sår efter striden med Luziel, och han såg helt utmattad ut, men Iais ansikte förmedlade – precis som det alltid hade gjort – ett kontrollerat, inre lugn. Hennes ansikte sken dock upp i ett leende när hon fick syn på In, men In kunde inte låta bli att lägga märke till att hon undvek att titta på Jinni. Iai reste sig upp och kastade sig om halsen på In. Även An kämpade sig upp på fötter och In omfamnade dem båda.

”In”, sa Iai. ”Det har gått så lång tid.”

In kunde inte hålla tillbaka tårarna. Allt hon hade känt under den senaste tiden – besvikelsen över Luziels förräderi, sorgen och ilskan från de tusen själarna, smärtan och hatet under striden med Luziel och skammen när hon sedan hade konfronterats av Un – det kulminerade i en obeskrivlig glädje över att se de enda två personer som alltid stått vid hennes sida. Det var hon som hade suttit avskärmad från tidens gång men trots det så kunde hon ändå känna slutet på tjugo års saknad. Hon var hemma igen. De stod där i solen med armarna om varandra i flera minuter innan de slutligen bröt omfamningen.

”Vi har mycket att tala om”, sa An.

”Ja”, svarade In och tittade upp mot Jinni. ”Allihop.”

Jinni sänkte blicken mot marken, och nickade. In kände hur glädjen över att ha fått återse An och Iai lade sig igen precis som ilskan gentemot Jinni hade lagt sig tidigare.

”De andra är där inne”, sa An med ett tydligt förakt i rösten.

In gick före dem in i hyddan. Hon hade haft fel när hon hade gissat att den hade två rum. Det fanns bara ett rum och det lystes upp av två skimmerlampor som hängde i taket. In såg Luziel som sov på en av de två sovplatserna i ena änden av rummet. Han rörde sig, men det var knappt märkbart. I övrigt var rummet helt kalt. Peri och Dyaus satt lutade mot en av väggarna, och de verkade inte förvånade över att se In. De nickade åt henne, men In besvarade inte hälsningen. De sex furim satte sig ner i en ring, precis som de hade gjort så många gånger sedan de kommit till världen. Peri och Jinni lämnade omedvetet en plats mellan sig för Luziel, men även om han hade varit vid medvetande så hade han knappast orkat ta sig upp, och det kanske var lika bra. Han hade varit den som hade drivit fram deras splittring, och An och Iai hade inte får chansen att ge igen som In hade gjort.

”Vad gör vi nu?”, frågade Dyaus efter en tystnad som hade sträckt ut sig längre än vad han var bekväm med.

”Vi håller rådet”, sa In. ”En sista gång, sedan kan vi gå skilda vägar. Det kommer inte att behövas så många fler rådslag.”

”Vi kommer behöva fler än så för att reparera vad som har gjorts”, sa Dyaus försiktigt.

”Vad ni har gjort, menar du?”, sköt An in. ”Vad ni har gjort mot oss alla.”

”Vi ville bygga upp något bättre än vad vi hade”, sa Dyaus, men han lät långt ifrån övertygad själv.

”Ni har dragit våld och död över oss”, sa An ilsket. ”Och även om ni kanske inte var ensamma om det, så har ni utan tvekan tvingat fram slutet på världen.”

”Du kan inte mena allvar”, sa Dyaus och skrattade. ”Det är knappast världens undergång det handlar om.”

”Se dig om”, svarade An. ”Gå ett varv i Nedälv. De ansikten som du ser kommer att vara de sista du ser. Gaineas sista invånare finns i Nedälv.”

”Det är absurt”, sa Dyaus. Han tittade på Jinni och Peri, men fann inget stöd hos dem. De visste hur det låg till. Innerst inne visste Dyaus också, men precis som In så hade han inte velat erkänna det för sig själv.  Han vände sig mot In.

”Han kan inte mena allvar”, sa han aningen desperat.

”Han menar allvar”, sa In. ”Och han har rätt. Un hade bestämt sig redan för tjugo år sedan. Era eskapader har bara övertygat henne om att hon har rätt.”

”Så det här är hennes sätt att straffa oss?”, sa Dyaus. ”Är det vad du säger?”

”Nej,”, sa In tyst. ”Vårt straff kommer senare. När mänskligheten dött ut, när skogarna är borta och vi är ensamma kvar. Då får vi vårt straff. Ensamheten blir vårt straff.”

”Är det ett straff?”, frågade Dyaus. ”Att hon inte gör någonting?”

”Tänk efter”, sa Peri. ”Du är odödlig. Vi är alla odödliga. Men vi kommer inte ha något att äta. Vi kommer endast ha varandra som sällskap. Och så kommer det att vara i alla evighet. Vi kommer att få gå i öknen, eller simma i havet om vi vill. Men vi kommer att få göra det ensamma.”

Dyaus öppnade munnen för att svara, men Peris mjuka röst hade rört något inom honom. Hon talade vanligtvis inte mycket, men hon hade precis artikulerat vad han själv tänkte innerst inne. De kände det allihop, och de satt i tystnad under flera minuter. Alla stirrade mot marken. Ingen ville lyfta blicken och riskera att se de andra.

”Drömmen…”, sa Jinni till slut.

”Drömmen är död”, svarade Iai. ”Den är borta.”

”Ja”, sa In.

Hon sjönk ner i sina egna tankar igen. Drömmen, som drivit Un framåt genom århundradena, hade inte varit tillräckligt. Kanske var problemet att den var för flyktig att få grepp om, eller hade det varit som Un själv hade sagt? Att hon inte kunnat förmedla Drömmen till de andra. Var det i så fall Uns eget fel? In trodde inte det, och hon trodde inte att Un egentligen hade menat det heller. Så hos vem låg egentligen misslyckandet? Un var den enda som hade sett Drömmen i sin helhet. In tänkte tillbaka på sin egen dröm som hon hade haft innan hon vaknade upp i Darfast. Två världar bredvid varandra. Den ena av sand, hav och skogar, och den andra av eld och aska. Det hade varit en dröm. Inte en lycklig dröm – hon hade trots allt vaknat skrikande – men när hon tänkte tillbaka på den så var det lyckliga fortfarande den övervägande delen. Hon kunde se barnen som lekte och skrattade i drömmen. Barnen, som sedan växte upp, fick egna barn och sedan blev gamla tillsammans.

”Alla barnen borde sova för länge sedan”, mumlade In.

”Vad sa du?”, frågade Peri.

In skakade på huvudet. Barn. Var hade Luziel fått det ifrån? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig någonsin funnits några. Det var inte så livet fungerade på Gainea, men trots det så visste In precis vad det handlade om. Och Luziel? Han kanske inte hade vetat vad han pratade om i stridens hetta, men någonstans måste han ha fått det ifrån. Och om han också hade haft samma dröm, vad betydde det? Att Un hade haft fel? Nej, Un var skaparen, och hon kunde helt enkelt inte ha fel.

Bortsett från att Gainea inte var hennes skapelse. På sätt och vis var den det, men i grund och botten var det Drömmen som hade gett liv åt henne. Och Un hade sett Drömmen, och hade själv tagit på sig uppgiften att ge liv åt den. Men Un hade haft fel. Hon kunde inte ge liv åt Drömmen, för den fanns redan här. Det faktum att Gainea existerade över huvud taget var bevis nog. Det enda som inte hade hänt än var att Drömmen skulle blomma ut till fullo, och Un hade inte varit vägen dit. Tvärtom, hon hade varit hindret.

”För hon har inte sett Drömmen i sin helhet”, sa In och tittade upp på de andra.

”Vad sa du?”, frågade Iai. ”Vem har inte sett Drömmen?”

”Vi måste bege oss av”, sa In.

”Vilka ska bege sig av?”, frågade An. ”Och vart?”

”Vi allihop”, svarade In. ”Luziel också.”

”Luziel kan inte gå någonstans”, sa Dyaus. ”Han kan inte ens röra sig.”

”Bär honom då”, sa In bestämt och reste sig upp. ”Han ska med.”

An reste sig också upp. Han lade en hand på Ins axel och vände henne mot sig. Han tittade in i hennes gröna ögon, men kunde inte läsa vad det var han såg där. Var det glädje? Sorg? Förväntan?

”Vad är det du håller på med?”, frågade han. ”Vart ska vi?”

”Hem”, sa In med ett bistert leende. ”Vi ska hem.”

---

Kapitel 21

2010-10-24 av Aengeln

Askar hade inte lyckats övertyga många i Nedälv om att försöka hjälpa In. An och Iai hade haft händerna fulla med att hålla ihop Nedälv och att hantera den ständiga strömmen av flyktingar. Precis som Askar tidigare hade berättat, så hade In börjat falla i glömska så fort hon passerade in till Darfast, och han hade haft fullt upp med att ens övertyga sin omgivning om att hon någonsin hade existerat. In hade dock varit länken som Askar själv behövde för att hålla fast vid att Darfast faktiskt fanns. Precis som In föll i glömska utanför den verkligheten, så gick Darfast inte heller att minnas under någon längre tid, och nu när hon inte längre fanns kvar där inne, så blev hans minne av Ins fängelse allt mer grumligt för varje dag som gick.

Till slut hade han gett sig av själv, och mot alla odds hade han lyckats ta sig in i Darfast. Ingen hade försökt stoppa honom. Förmodligen hade ingen väntat sig att någon skulle försöka sig på att rädda In efter så lång tid, och än mindre en ensam, utmärglad före detta soldat. Han hade satt sig utanför den stora porten och helt enkelt smitit in när den öppnades igen. Luziel hade fortfarande människor som följde honom, och inget av trollen tittade två gånger på honom. Precis som resten av Gaineas befolkning, var trollen utsvultna, och de var allt annat än alerta.

In och Askars vandring till Nedälv tog längre tid än vad In hade velat. In hade inga problem med att gå oavbrutet, och hon kunde till och med sova medan hon gick. För Askar var det värre. Även om han hade varit i bättre form, så var han fortfarande ghulim, och han behövde stanna regelbundet för att vila. Åren av svält hade dessutom reducerat honom till en skugga av vad han en gång hade varit, och även om han gjorde sitt bästa för att inte visa det, så kunde In se att han inte hade lång tid kvar. Hans imata brann fortfarande starkt, men hans kropp höll på att ge upp. Trots det så kämpade han sig fram, sida vid sida med In, och när han orkade, så berättade han om livet i Nedälv sedan hon försvann.

Eftersom de hittills hade besparats konflikten med Luziel, så hade Nedälv varit en förhållandevis lugn plats. Byrådet hade inte hittat någon lämplig ersättare för Tedlik och det hade slutligen vänt sig till Iai och An. De hade gått med på att stanna tills vidare, men när flyktingar från resten av Gainea började strömma till, så blev det mer permanent.  Det dröjde inte länge innan befolkningen i byn hade vuxit sig så stor att tillgången på mat blev ett verkligt problem. Interna strider blossade ständigt upp, och det resulterade slutligen i ett dödsfall. Efter det hade Iai och An lyckats hålla situationen under kontroll, men det ändrade inte på det faktum att maten höll på att ta slut.

Man hade tittat på att äta träd och växter som man tidigare aldrig ens övervägt, och det hade hjälpt till att stilla den värsta hungern. Un, som fortfarande bodde i Nedälv, hade vid ett par tillfällen gett med sig och gett liv till ett antal fruktträd innanför byns gränser, men trots det hade svält blivit en verklighet. Gaineas invånare började sakta tappa hoppet. Det var inte längre någon hemlighet att Un hade för avsikt att låta sin skapelse dö, och många vägrade vänta på det oundvikliga. Man tog saken i egna händer, och gjorde slut på sina liv. De flesta gjorde det i ensamhet, och en del gjorde det i sällskap med någon de älskade. Någon de inte ville riskera att överleva.

Det fanns ingen glädje kvar i världen och ingen lycka. Drömmen var död. Hela Nedälv visste om när någon dog, för Uns gråt hördes genom hela byn. Själarna som kom till henne var svarta av sorg och smärta, och hon gjorde ingen hemlighet av att hon numera hatade dem allihop. Hon stod inte ut med vad de gjorde mot varandra, mot och sig själva och vad de i förlängningen gjorde mot henne. Ingen vågade sig i närheten av Un efter att någon hade dött, men de senaste åren hände det allt mer sällan. Det var inte så att situationen hade förbättrats, men det fanns helt enkelt så få människor kvar i världen. Gaineas befolkning var inte decimerad, den var näst intill obefintlig.

In visste inte vad Askar förväntade sig att hon skulle göra, men hon antog att det hade att göra med att hon bar Skaparens ansikte. Men sedan då? Trodde han att hon skulle ta över resten av Uns ansvar. Bara Un kunde skapa liv, och om det hade funnits någon tvekan om det tidigare så hade Luziels handlingar under de senaste åren röjt undan dem. Mer troligt var att han ville att hon skulle försöka övertala Un om att ge Gainea en andra chans. Men varför skulle hon det. Ingenting som In hade fått höra fick henne att tycka att det fanns något värt att rädda i världen, och hon blev mer och mer övertygad om att Un faktiskt hade rätt. Askar berättelse gjorde henne nedstämd, men trots det fanns det utrymme kvar för hennes hjärta att sjunka ytterligare när de slutligen nådde fram till Nedälv.

Barriären runt Nedälv var nere. Hon behövde inte känna på den för att veta om det. De höga stenpelarna som markerade gränsen till skogen låg välta över vägen som var täckt av enorma fotspår. Ins tankar gick till Isegre och känslan av tomhet som låg över platsen där, och för ett ögonblick fick hon för sig att samma sak hade hänt i Nedälv. Sedan hörde hon röster inifrån byn. Det var en lättnad att höra att det fortfarande fanns någon kvar, men In insåg att hon kände sig minst lika lättad av insikten att Luziel var där. Han hade fängslat henne i sitt hem och lämnat henne där. Nu hade han kommit till hennes hem efter att hon blivit fri. Cirkeln var sluten. Världen marscherade mot sitt oundvikliga slut, men innan dess så skulle In få chansen att förödmjuka Luziel, såsom han hade gjort mot henne tidigare.

”De är här”, sa In lugnt till Askar.

”Jag vet”, sa han. ”Vad gör vi?”

”Vi går in, naturligtvis. Vi är säkert välkomna.”

Askar gav henne ett snett leende och följde efter In in i byn. Hon gjorde inga försök att smyga eller att dölja sin närvaro, utan gick lugnt och behärskat mitt på vägen. De följde ljudet av röster, men rösterna i Ins eget huvud var minst lika högljudda. De ropade till henne, och eggade henne framåt. Hon lät dem hållas och insåg att hon faktiskt trivdes med deras närvaro.

Flera hundra människor stod runt omkring torgplatsen, men ingen av dem verkade stå där inne. När In närmade sig kunde hon se en ring av troll innanför som höll dem tillbaka. Protester och skrik hördes från folkmassan, men trollen stod fast och pressade dem tillbaka med vida svep med sina tunga järnklubbor. In kunde inte se vad som pågick innanför, men hon visste ändå vem hon skulle hitta där.

In drog in en liten mängd kraft. Hon formade den i sitt sinne, och lät den komma ut tillsammans med sin röst.

”Släpp fram mig!”

Det var inte ett högt ljud. Faktum är att det knappt var mer än en viskning. Trots det letade det sig fram genom sorlet av skrik från folkmassan och nådde vartenda öra. De blev omedelbart tyst, och varje ansikte där vände sig mot In. Hon gick långsamt framåt, och folkmassan delade sig för henne. Hon kunde höra viskningar, och någonstans hörde hon sitt namn. Åsynen av henne hade väckt deras bortglömda minnen till liv.

In fick syn på ett av trollen som stod längs insidan av ringen med människor. Han var enorm, stor till och med för att vara ett troll, och visade inte några tecken på att vilja flytta sig. Han tittade ner mot In och höjde sin klubba mot henne. Hon stirrade tillbaka in i de kolsvarta ögonen och började forma magi. Hon reflekterade över hur lätt det var. Det hon gjorde nu, och det hon hade gjort när de lämnade Darfast, det gjorde hon med en bråkdel av den energi som hon hade behövt använda tidigare. Det behövdes inte mycket magi så länge hon kunde forma en klar bild av vad hon ville göra med den, och de tusen rösterna inom henne hjälpte henne skala bort alla tvivel. In höjde en hand mot trollets ansikte och knöt den.

”Dispremi!”, väste hon.

Trollets huvud krossades som om det hade varit gjort av papper. Ett förvånat gurglande slapp ut ur dess hals innan kroppen slutligen kollapsade. Sand föll ner över marken och avslöjade två figurer mitt på torgplatsen.

Luziel höll ett hårt tag om Ans hals med en hand, och An hängde slappt i hans grepp. Ans ansikte var nästan helt täckt av blod, och hans ena öga var uppsvullet. Han blödde från flera sår på kroppen, och om han hade varit ghulim, så hade han varit död för länge sedan. För en furim var det mestadels smärtsamt. En bit bortanför Luziel och An, kunde In se Iai. Hon såg ut att vara oskadd, men var instängd innanför en barriär. Den var inte lika kraftfull som den som In själv hade varit instängd i, för hon rörde sig och var uppenbarligen medveten om vad som hände. Bredvid henne stod Jinni, Peri och Dyaus, men deras ansiktsuttryck var inte den mask av is som hon hade sett i Darfast. Alla fyra såg nästan illamående ut.

”In!”, flämtade Luziel med ett leende. ”Vacker som en solnedgång! Har du kommit för att sluta dig till oss? Kanske leva ut lite, innan allt är slut?”

”Luziel”, svarade hon. ”Det här är slutet. Du förstår väl att jag inte kommer att låta dig fortsätta med det här. Vad tror du att du håller på med?”

Luziel kastade Ans slappa kropp till marken och tog ett par steg mot In. Hans ögon gnistrade av ilska.

”Roar mig”, fräste han, och all humor var borta från hans röst. ”Du har visserligen varit borta i några år, men jag antar att du redan vet vad som händer. Det finns ingenting kvar. Det finns den här byn, sedan finns ingenting.”

Han tittade upp mot himlen och skrattade, men det var mer frustration än glädje.

”Så nu finns det inte så mycket mer att göra än att ha kul. Anzur var inte speciellt kul, han höll inte ut länge. Men han återhämtar sig snart. Sedan kan vi roa oss igen.”

”Du har rätt”, sa In. ”Det här måste få ett slut nu.”

”Jinni”, sa Luziel lugnt. ”Placera In bredvid Iai.”

Jinni såg sig om, men gjorde ingen ansats till att lämna de andra. Luziel kastade en hastig blick tillbaka mot dem.

”Dyaus! Peri!”

Ingen av dem rörde sig till att börja med, och det var Peri som slutligen gick fram till Luziel. Hon ställde sig bredvid honom, och lutade huvudet mot hans axel. Sedan gav hon honom en kyss på kinden, och tog ett steg bort från honom igen. Han tittade förvånat på henne.

”Peri?”

”Det är slut nu”, sa hon ömt. ”Det har varit slut länge. Din vision var värd lika lite som Uns, förstår du inte det?”

Luziel såg sig om. Hundratals ögon var riktade mot honom, men han vägrade möta några blickar. Hans grepp om Jinni, Peri och Dyaus hade släppt, och han gissade att trollen också skulle lämna honom. Han fingrade på den lilla amuletten han hade runt halsen. Solen hade nästan hunnit gå ner, och de sista strålarna föll över Luziels ansikte. Slutligen tittade han upp mot In igen.

”Vad säger du?”, frågade han. ”Vill du ha lite kul innan vi lämnar den här världen för gott?”

”Jag ska inte gå någonstans”, svarade In. ”Men, närhelst du är redo.”

”Bra!”, sa Luziel och skickade en massiv våg av kraft rakt mot In.

---

Kapitel 20

2010-10-17 av Aengeln

In såg hur Luziel helt plötsligt försvann framför hennes ögon, precis som Jinni, Peri och Dyaus. De övriga människorna som stod som frusna intill henne blev plötsligt rörliga igen. En del rörde sig långsamt, som om de gick genom vatten, medan andras rörelser var avsevärt mycket snabbare än hennes egna. En efter en försvann dock de också. Skuggor dansade över väggarna, och ibland tyckte hon sig se skymten av människor och troll som rörde sig i rummet omkring henne även om det gick för fort för att hon skulle kunna känna igen någon. Sekunderna släpade sig förbi för henne, men hon hade ingen aning om hur lång tid som passerade utanför hennes egen privata, lilla värld.

Hon försökte dra in magi för att krossa barriären, men det fanns ingen att hämta. All energi som hon hade haft med sig in hade hon slösat bort på den misslyckade attacken mot Luziel. Där utanför flödade magin fritt, närd av skogen, människorna och till och med av trollen. Innanför barriären fanns bara In, och den lilla mängd magi som kom från henne var knappt märkbar än så länge. Hon var visserligen långt ifrån övertygad om att hon skulle kunna bryta sig igenom barriären även om hon hade haft energi att tillgå. Luziel visste vad han gjorde.

Hon var instängd, och hon hade blivit förrådd av de som borde stått vid hennes sida, men det var inte det värsta. In hade lett tvåhundra män och kvinnor in i döden. Hon hade varit säker på att de skulle kunna slå tillbaka trollen, men Luziel hade vänt striden mot dem.  I det ögonblicket hade det inte spelat någon roll vem som hade gått emot dem. Det var In som hade misslyckats. Inte bara misslyckats med att vinna slaget, utan även misslyckats med att göra det som var henne uppgift på Gainea; Att skydda och bevara livet. Hon hade visserligen varit medveten om att hon aldrig skulle ha kunnat rädda alla, men ett offer är aldrig värt något vid en förlust.

Tankarna på vad som hade hänt, och vad som pågick på andra sidan barriären drog genom hennes huvud. Var det så här Un kände det? Andras sorg och lidanden för att hon själv inte hade lyckats bättre?  In kände hur ilska och frustration började välla upp inom henne, men hon hade inte tid att reagera på det. Sedan föll barriären samman med ett öronbedövande tjut, och en man stod framför henne. Magiska energier susade in och fyllde tomrummet inne hos In. Hon drog dem glupskt in i sig och formade attacken mot Luziel för sitt inre. Det hela tog inte mer än en bråkdel av en sekund. Hennes ögon fokuserade på mannen framför henne och hon samlade sig för att släppa loss energin mot sitt mål.

”Marteli!”

Det var inte Luziel. Ansiktet framför henne var bekant, men var inte ett ansikte som hon associerade med fara, och hon lyckades med nöd och näppe styra sin attack i en annan riktning. Mannen stapplade bakåt av ren förskräckelse, och energivågen missade honom helt och förvandlade altaret bakom honom till stendamm.

”Stopp!”, utbrast han. ”Det är jag. Askar.”

Hon stirrade på honom, men det tog ett par sekunder innan hon insåg vem det var som stod framför henne. Det var Askar, men det var inte Askar som In mindes från några veckor tillbaka. Veckor ur hennes perspektiv i alla fall. Han hade inte varit muskulös på det vis som exempelvis An var, men han hade ändå haft en kropp som vittnade om fysisk aktivitet. Han hade varit stilig. Mannen som stod framför henne var smal, eller kanske mer korrekt, på gränsen till utmärglad. Hans hår var borta, och hans ansikte var nästan vitt. De trasiga kläderna hängde löst på hans kropp, och benknotor var tydligt markerade vid varje synlig led. Han drog på munnen, men leendet fick honom att se ännu mer undernärd ut.

”Känner du inte igen mig?”, sa han aningen roat ”Jag vet att jag inte är så vacker som jag en gång var, men jag hoppades ändå att du skulle minnas vår natt tillsammans.”

In slappnade av något, men inte helt. Fyra av de furim som hon litat på under sex århundraden hade vänt sig emot henne och allt som hon trodde på, så varför skulle hon lita på en man som hon hade träffat en enda gång tidigare? Å andra sidan hade han faktiskt släppt ut henne, och en liten barriär var inte svår att ta ner. Som om han hade läst hennes tankar, så höll Askar upp en sten i ena handen och visade den för henne.

”Det är bara att plocka undan en av stenarna”, sa han. ”Då faller barriären. Vi måste gå, vi har inte mycket tid på oss.”

In nickade och insåg att hon faktisk ville lite på honom. Hon hade tyckt om Askar redan första gången hon träffade honom, inte minst på grund av den bittra humorn som trädde fram när han stod öga mot öga med sin egen dödlighet.  Humorn hade han hållit fast vid, men av allt att döma gjorde hans dödlighet sig allt mer påmind. Hur mycket tid hade hon egentligen förlorat?

”Hur länge?”, frågade hon. ”Hur länge har jag varit här.”

”Länge”, svarade Askar efter en kort tvekan. ”Nästan tjugo år.”

”Tjugo…”, sa In, men Askar lät henne inte fundera vidare på det.

”Jag berättar mer på vägen”, sa han, ”men vi måste härifrån nu. Det finns troll kvar, många troll, och en del är kvar här i Darfast.

”Hur kunde du ta dig hit i så fall”, frågade In, och artikulerade en del av sina misstankar. Och varför är du ensam?”

”De kommer inte gärna upp hit vad jag förstår”, svarade han. ”Om det är Luziel som beordrat dem att hålla sig borta eller om det gör det självmant, det vet jag inte. Och ensam var det enda sättet. Ingen annan vet att du existerar. Iai och Anzur vet och kanske en handfull personer till, men inte många.”

”De kan inte tro att jag är död”, sa In. ”En furim kan inte dö.”

”Nej, de tror inte att du är död. De vet inte att du existerar. Iai förklarade det för mig, eller försökte. Jag vet inte säkert om jag förstår det själv. Den här platsen är en egen verklighet, och så fort du gick in här så började folk glömma. Det gick inte över en natt, men sanningen är att du inte längre finns i verkligheten utanför längre. Du försvann ur folks medvetande.”

”Och du?”, frågade In. ”Du måste ha vetat om mig, annars hade du inte kommit hit.”

Askar nickade och lyfte sin skjorta. En liten bit av hans bröstkorg var borta, ersatt av en halvgenomskinlig massa. Blodkärl syntes tydligt genom ytan precis som de hade gjort den dagen då In räddade hans liv.

”Du helade mig. Varje gång det känns som om du ska försvinna ur mitt minne, så rör jag vid den här delen av mig själv, så kommer allt tillbaka till mig. Tydligt och klart, varje gång.”

Han lät skjortan falla ner igen, och drog ett djupt andetag. Det lät som en dödsrossling i hans utmärglade kropp.

”Kom nu”, sa han.

In följde efter Askar åt det håll som Jinni, Peri och Dyaus hade kommit ifrån. Det fanns en stor öppning på ena väggen, och Askar smög igenom den tätt följd av In. De kom ut i en bred korridor, som var lika sparsamt upplyst som den stora salen som de precis hade kommit från, och In kunde se vad hon trodde var en trappa i änden av den. Tunga, svarta dörrar var infästa i stenväggen i oregelbundna intervaller, men alla var stängda.

De passerade fyra dörrar i tystnad, men när de nådde den femte så stannade In till. Hon såg på den. Den var över två meter hög, svart eller väldigt mörkt brun, och var fastsatt med kraftiga beslag av järn. Den såg precis likadan ut som de andra dörrarna, men ändå var det någonting med den som fångade hennes uppmärksamhet. Antingen dörren, eller någonting innanför den. In gick fram till dörren och lade handen mot den. Det fanns någonting där inne, det var hon säker på. Hon kunde känna vibrationerna från någon sorts kraft. Även genom den tjocka dörren så tog de sig in genom hennes fingrar, och skickade trådar av behaglig värme upp genom armen.

”Det är någonting här”, mumlade In.

”Vi har inte tid”, väste Askar som hade hunnit en bit före henne.

In ignorerade honom. Hon tog tag i den stora järnringen på dörren och drog den mot sig. Den öppnades lätt, och svängde utåt på väloljade gångjärn utan ge ifrån sig ett enda ljud. Det var bländande ljust inne i rummet, och det tog ett par sekunder för Ins ögon att vänja sig, men det hon såg fick henne nästan att önska att hon aldrig hade öppnat dörren.

Det var ett litet rum, i alla fall jämfört med den stora salen de hade kommit från. Det fanns inga fönster, och enda vägen in var dörren som hon precis hade öppnat. Varje vägg var täckt av smala hyllor från golvet och ända upp till det höga taket. De hade huggits ut direkt ur klippväggen, och det var från de hyllorna som ljuset kom.

Det var själar, infångade själar. Samma små klot som Luziel hade visat för In efter att han hade stulit Tedliks liv, och här fanns ännu fler. Hundratals, kanske tusentals skarpt, lysande klot låg i prydliga rader på hyllorna. De lyste upp rummet med en styrka som inget skimmer, eller ens solen kunde överträffa. Det var ljus och värme. Och det var på en och samma gång det vackraste och det mest ondskefulla som In någonsin hade sett. Varje klot var ett liv, ett liv som Luziel hade stulit för att uppnå sina egna mål och drömmar. In kände hur det knöt sig i magen av ilska.

”Hur många?”, frågade hon. ”Hur många liv har Luziel förspillt?”

”Jag vet inte”, svarade Askar. ”Många. För många. Alla vet vad som pågår… ibland vet folk vad som pågår, men inte alltid. Det är lite svårt att förklara. Det har att göra med den här platsen. Samma anledning som att folk inte känner till dig längre.”

”Förklara sedan”, sa In sammanbitet.

Hon öppnade sitt inre öga och riktade det mot hyllorna. Det var gjort på ett ögonblick, och de bekanta energiflödena som alltid fanns i världen tog form framför hennes ögon. Ljuset från de fångade själarna försvann – det hade ingen magisk motsvarighet – men den magi som höll dem var desto mer tydlig. Den var tunn och skör, och slöt sig i form av barriärer i miniatyr runt omkring själarna. Det såg inte mycket ut, men det var tillräckligt mycket för hindra dem att fly till själen de en gång hade kommit från. Precis som tiden så hade själarna varken fysisk eller magisk substans, men trots det så kunde de både stoppas av en barriär.

In undrade hur länge de hade legat där. Var de medvetna om vad som hände omkring dem, eller levde de i sin egen tid, precis om In hade gjort. Kunde de tänka och minnas, och vilka tankar var det som ockuperade deras värld? Kunde de kanske rent av se henne där hon stod och badade i ljuset från dem? Oavsett vad svaren på frågorna var, så kunde hon inte lämna dem så här. Hon koncentrerade sig på magin som höll dem fångna. Det var barriärer, små sådana. De hade inga stenar runt omkring dem för att leda energierna, utan var tillräckligt kompakta för att kunna hålla ihop sig själva. Små barriärer var inte lika kraftfulla som de som var resta runt omkring byarna, men de var fortfarande oerhört tåliga. Saken var den att de bara kunde tåla mycket från ett enda håll, och precis som barriären som hade hållit In fången, så var de här tänkta att hålla något inne, inte ute.

Hon drog in energi, och släppte den sedan ut i tunna, tunna trådar. De letade sig fram genom luften mot kloten, och fäste sig vid dem, ett efter ett. Hon kände hur magin kopplade ihop henne med varje liten barriär, och hon kunde känna hur något vred sig inne i var och en av dem. En kamp för frihet, eller att bara få röra på sig. In väntade tills hon hade en liten tråd av magi till varje klot innan hon släppte loss resten av magin som hon höll inne.

”Malsxlosi!”

De små barriärerna attackerades plötsligt inte bara av själarna som försökte bryta sig igenom dem inifrån, utan även av energiflöden från utsidan för vilka de inte var konstruerade att hantera. De darrade i ett försök att hålla ihop, och föll sedan samman. Överbliven magisk energi från de fallande barriärerna manifesterade sig som vita blixtar som slog ut i rummet. En del av dem svedde Ins hud, men hon ignorerade dem. Hon hade väntat sig att det skulle hända.

Men det som hände härnäst var varken något som hon hade väntat sig, eller ens kunnat föreställa sig. Hon visste hur det dödliga livet fungerade. Un gav av sin imata, och av sin egen själ. Därifrån kom liv. När imatan brunnit ut och kropparna inte längre höll, så återvände själarna till Un. Så hade det fungerat, ändå från den första skalbaggen som Un gav liv till. Men de frisläppta själarna återvände inte till Un. Om det var ett medvetet val de gjorde, eller om det var något annat som påverkade vad som hände, det visste inte In. Det hon visste var att i det ögonblick som barriärerna föll, så kom själarna inte till Skaparen, utan till Skaparens avbild. Det kom till In.

Ins huvud fylldes utav röster. Män och kvinnor som skrek och försökte göra sig hörda över alla andra. Dånet var öronbedövande, även om det inte existerade utanför Ins eget huvud, och hon föll ner på knä med händerna begravda i sina röda lockar. Hon hade undrat hur det var för Un, och nu hade hon fått ett smakprov. Smärtan och sorgen var outhärdlig, men trots det så gick det gradvis upp för henne att det inte var hennes egna känslor. Det var känslor som tusen personer hade samlat på sig under en livstid – en alltför kort livstid – och som In nu fick ta del av på en enda gång. Vetskapen gjorde flödet av känslor lättare att hantera. Det lät henne att ta ett mentalt steg bakåt och att titta på nykomlingarna på lite avstånd. In visste med ens att hon inte behövde Askar till att berätta vad som hade hänt under de senaste tjugo åren. Hon hade tusen villiga röster inom sig, redo att berätta. Och de berättade.

Luziels visioner om en värld där han kunde vara skaparen hade snabbt krossats. Med den stulna imatan hade han kraft, och det hade initialt imponerat på många. De hade slutit sig till honom, och han hade bländat dem med spektakulära prövningar. Luziels styrkor hade erövrat by efter by, och de som inte hade valt att följa honom, hade istället offrats för att ge kraft åt honom. Som ett prov på sin makt hade han restaurerat de erövrade byarna, och gjort dem större och mer magnifika än de någonsin hade varit.

Men han hade fortfarande inte lärt sig att skapa liv. Jinnis styggelser var fortfarande det närmaste som någon hade kommit att faktiskt göra vad Un kunde göra. Mat var samma problem, och när förråden sjönk så erövrades ännu en by. By efter by, tills det blev allt svårare att hitta nya marker att stjäla, eller nya offer för att ge Luziel styrka. När det inte fanns några fiender kvar att offra, så började Luziel rensa i de egna leden. I början motiverade han sina handlingar med sagor om förräderi, men allt eftersom tiden gick så slutade han bekymra sig med sådana ursäkter. Han tog vad han ville ha, och han tog vem han vill ha. Frustrationen i leden växte, och allt fler valde att fly från honom till den enda plats dit hans erövringar ännu inte hade nått: Nedälv.

In reste sig upp från det kalla stengolvet, och slog nästan omkull Askar som hade böjt sig ner intill henne. Hatet som hon tidigare hade känt för trollen hade väckts på nytt men den här gången för Luziel. Det brann inom henne, och eldades på ytterligare av tusen arga röster. De var ingen plåga för henne som de var för Un. Istället gav de henne en styrka och en klarhet som hon aldrig hade känt förut. Luziel hade tagit deras liv, men hon hade deras själar.

In lämnade det nu mörklagda rummet och återvände till korridoren med Askar i hälarna. Hon mindes att hon hade sett en trappa, och hon hade haft rätt. Den var lång och brant, men In tog sig ner för den lika lätt som om hon hade haft vingar. Trappan ledde ner till en stor borggård, och In kände igen de enorma portarna som satt i muren på andra sidan. De var vägen ut, och trots att de fortfarande var stängda, så såg hon dem inte som ett hinder. Ingenting kunde stoppa henne.

Fyra troll kom rusande mot dem, och hon kände igen ett av dem. Det var trollet som hade attackerat An, Iai och henne själv. Han tvekade inte när han fick syn på In, utan höjde sin stav mot henne. Trollets vrål följdes av en blå lans av energi, men hon gjorde en svepande gest i riktning mot trollen och härdade en liten mängd magi till den mest kraftfulla sköld som hon någonsin hade frammanat. Trollets attack splittrades i regn av gnistor utan att komma i närheten av varken In eller Askar. Hon log bistert mot trollet och släppte loss all kraft hon hade kvar inom sig.

”Marteli!”

Attacken lyfte de fyra trollen från marken och slungade dem genom luften tills de slog i porten. Hon hörde ben som knäcktes, men hon behöll trycket mot dem tills deras kroppar krossades tillsammans med de massiva portarna. Stenflisor och sand flög ut över fältet utanför.

Om det fanns fler vakter i närheten, så höll de sig undan. Ingen hindrade In och Askar när de gick ut genom resterna av portarna, och bort genom skogen. Askar tog täten och ledde dem genom ett snårigt parti tills de nådde fram till fenomenet som markerade gränsen till den verklighet de kom ifrån. De klev igenom, och In fick återigen den obehagliga känslan av att passera genom spindelväv.

De hade en lång väg att gå till Nedälv, och under deras färd fyllde Askar i de luckor som själarna hade lämnat i berättelsen om vad som hade hänt under Ins frånvaro. Hon hade fortfarande svårt att acceptera att de sekunder som hon suttit inspärrad hade tagit så lång tid, men förändringarna som skett blev tydliga nästan omedelbart.

Gaineas stora skogar höll på att försvinna. Det fanns fortfarande träd kvar, men de stod glesare än de någonsin hade gjort tidigare. Luziel hade låtit hugga ner dem. Dels för mat och dels för bränsle. Hans magi var inte för ljus och värme, och han hade länge klamrat sig fast vid övertygelsen att han eller någon av hans tre följeslagare skulle kunna återskapa livet som de tog. Han hade gått så långt att han försökt stjäla imata från träden, men sorgstenen var oanvändbar på dem. Träd gråter inte.

De träd som stod kvar såg lika tunna och undernärda ut som Askar gjorde, även om det inte fanns någon rimlig anledning till att de skulle göra det. Det fanns heller ingen möjlighet att Luziels skövlingar, ens under tjugo år, hade kunnat göra någon märkbar skillnad i mängden träd. Det hade funnits miljoner träd på Gainea, men In tänkte tillbaka på vad Iai hade berättat om dem, att de talar med varandra. Om så var fallet så hade de förmodligen också berättat för varandra om vad som pågår på Gainea. Kanske väntade de på att någon skulle sätta en yxa i dem också, eller så hade de helt enkelt tappat lusten att leva vidare. Träden hade själva valt att dö.

”Du får som du vill, Un”, tänkte In. ”Din skapelse håller på att försvinna.”

Luziels katastrofala försök till att styra var mer än ett misslyckande. Precis som träden, så började lojala undersåtar bli allt färre. Människor började över huvud taget försvinna från världen. Askar visste inte hur många de var som fanns kvar, men de som flydde från Luziel och hans troll kom till Nedälv. Byn hade blivit en fristad. Den första fristaden som hade behövts på Gainea, och troligen den enda som skulle behövas.

Nästan åttahundra personer bodde numera i Nedälv, och det var fyra gånger så många som hade bott där när In marscherade ut därifrån med sin armé för alla dessa år sedan. Samtidigt så hade möjligheterna att hitta mat minskat drastiskt, och om så inte hade varit fallet tidigare, så var svälten ett faktum nu. Än så länge hade Luziel hållit sig därifrån, troligen på grund av att både An, Iai och framförallt Un fanns där. Förr eller senare, så skulle Luziel ändå behöva komma. Alla visste om det. Det fanns inga byar kvar att erövra, och få människor i de egna leden att lägga på altaret. Om han ville ha den enda makt som återstod att ta, så fanns den i Nedälv.

---

Kapitel 18

2010-08-30 av Aengeln

Fläckar av ljus dansade framför Ins ögon, och gav lite färg till den i övrigt helt svarta omgivningen. Hon var säker på att hennes huvud borde värka, men hon kunde inte känna någonting. Varför borde det värka? Någonting hade hänt. Hon hade varit i en strid, och någon hade attackerat henne. Luziel! Hon trevade försiktigt med ena handen och försökte känna vad hon låg på, men insåg nästan omedelbart att det inte fanns någonting där. Handen som hon skulle ha använt var inte heller där den borde vara. Allt var bara mörker och tystnad.

”Jag drömmer”, tänkte In. ”Det måste vara en dröm.”

Ett starkt, vitt ljus exploderade framför Ins ögon, eller i alla fall det som hon kallade för ögon. Det bländande henne, men hon hade inga ögonlock att stänga och inga armar att värja sig med. Ljuset dog gradvis ut, och efter en stund klarnade hennes syn igen. I mörkret framför henne hängde två klot. Det vänstra var gyllenbrunt och glänsande, och det högra var grått och matt. De var ungefär lika stora, och trots att deras ytor såg ut att vara helt jämna, så fick hon uppfattningen att kloten roterade långsamt. Hon koncentrerade sig på det vänstra klotet. Nej, inte klot, insåg hon efter en stund. Världar!

”Gainea”, viskade hon, och till hennes stora förvåning hördes hennes röst klart och tydligt.

Hennes ord hade en omedelbar effekt. Den gyllene planeten tycktes bli skarpare, och började sakta att förändras. Det som hon nu insåg var sand började sakta sjunka undan. Ökenvärlden lämnade platsutrymme för liv, och hon såg fläckar av vatten som började fylla utrymmet. Vattenfläckarna växte till sjöar, och kustremsor tog form när sjöarna växte till hav.

”Det är Gainea”, tänkte hon. ”Som den såg ut innan Un gav liv till oss.”

In vände uppmärksamheten mot den gråa världen, och såg att en motsvarande förändring skedde där. Men till skillnad från Gainea – där ökensanden gav plats för vatten – där drog sig landet istället tillbaka till förmån för eld. Hav av flammor fyllde den gråa planeten, och om In ansträngde sig så trodde hon att hon kunde se brinnande vågor som slog upp på stränderna. Nej, inte trodde. Hon kunde verkligen se dem. När hon koncentrerade sig på att försöka se bättre, så upptäckte hon att hon kunde komma lite närmare. Kunde hon kanske röra sig ännu mer? Hon förställde sig att hon kunde se världarna från andra hållet. Så fort hon hade tänkt tanken, så började hon rotera runt omkring dem. Den gråa planeten bestod nu av två kontinenter som omgavs av ett eldhav, och någonting som hon antog kunde kallas för floder började sprida sig tvärs över dem.

Det var något otäckt över elden, och In var mer intresserad av sin egen värld än mardrömmen som bredde ut sig under henne. Hon rörde sig vidare till Gainea, där gröna fläckar hade börjat ta form i den stora öknen. Hon kunde se vattendrag och sjöar, och framför hennes ögon växte hela skogar fram. Småskogar sprang upp lite här och var och växte sedan tills de mötte varandra, och med en liten viljeansträngning så dök hon närmare ner mot dem. Skogarna växte fram med en sådan hastighet att enorma träd blev till på mindre tid än det tog att blinka. Blommor exploderade på marken som fyrverkerier och försvann lika snabbt igen.

”Det går för fort”, tänkte hon, och återigen fick hennes tankar effekt på omgivningen.

Med undantag för en vind som fick träden och svaja, så var allting helt plötsligt stilla och tyst. In rörde sig fram genom grönskan och njöt av vad hon såg. Här fanns blommor som hon inte hade sett på nästan tvåhundra år. Röda rosor och tulpaner i alla möjliga färger, men eftersom de inte fyllde någon annan funktion förutom att vara vackra, så hade Un sedan länge slutat skapa dem. Det hade förmodligen varit ett misstag låta dem dö ut, och även om In förstod resonemanget så hade Un velat att världen skulle vara ett paradis. Blommorna väckte utan tvekan positiva känslor hos betraktaren, och på denna nyfödda variant av Gainea fanns de fortfarande kvar.

In tittade upp. Det måste ha regnat nyligen för en färgglad regnbåge prydde himlen, men molnen höll redan på att skingras. Hon valde en riktning, och började gå, och det tog en stund innan hon insåg att det faktiskt var det hon gjorde. In tittade ner på sig själv, och såg till sin förvåning att hon hade en synlig kropp. Den var genomskinlig, precis som soldaterna som passerat utanför fenomenet på vägen till Darfast, men det kändes ändå bra. Någonstans i fjärran kunde hon höra skratt, och hon gick i riktning mot ljudet. Det tycktes som om att det inte tog henne någon tid alls att komma fram, och efter bara ett par steg hade hon kommit ut ur skogen och in i en by.

En grupp människor satt och pratade muntert omkring en eld, men ingen verkade lägga märke till henne. Deras hår var grått och när de log mot varandra kunde In se att en del av dem saknade tänder. Men det var inte därifrån skratten kom. Människorna tittade bort mot husen och In följde deras blick. Två små barn, en pojke och en flicka, kom springande runt knuten. In stirrade chockat på dem. Hon hade aldrig sett ett barn tidigare, de hade aldrig existerat på Gainea, men på något vis visste hon ändå vad ett barn var. Ljudet av deras klingande skratt rörde något inom In, och hon kände hur tårar började strömma ner för hennes kinder. Det var det vackraste ljud som hon någonsin hade hört, och hon visste att även om hon aldrig fick höra det igen, så skulle hon minnas det så länge hon levde.

In gick försiktigt runt hyddan. Det fanns fler barn där, två flickor och en pojke som satt på marken och ritade med pinnar i sanden. In böjde sig över den ena flickan för att se vad det var hon ritade. Hon visste inte vad det var för något, men bilden bestod av fyra cirklar. Två cirklar vid sidan av varandra – så nära att de rörde vid varandra – sedan en cirkel som omgärdade de två första och slutligen en fjärde cirkel runt omkring den.

”Jag har sett den här tidigare”, tänkte In.

Det var bara en bild, men när In tittade på den så var det som om allt annat blev ointressant. Barnen och byn runt omkring henne blev suddiga, och allt ljud lät avlägset och förvridet. Det var en ovanlig känsla, men inte obehaglig. In kände hur hon började dras in närmare mot cirklarna, och det krävdes en liten viljeansträngning för att slita undan blicken.

Ljudet av barn som skrattade fyllde återigen hennes öron när pojken och flickan kom springande igen. Allt eftersom de sprang, såg In hur deras kroppar förändrades. Flickans kropp fick former, och pojkens barnhull blev till muskler. För varje steg som barnen tog, så växte de och mognade, och när de nådde fram till In var det inga barn längre. De stannade mitt framför henne och tittade på varandra. In såg kärlek lysa i deras ögon.

Mannen drog kvinnan intill sig och kysste henne ömt. Deras känslor för varandra fick omgivningen att blekna bort till dess att det enda som syntes var det älskande paret. De bröt kyssen efter vad som tycktes vara en evighet, och världen återvände igen. Mannen tog kvinnans ena hand och tillsammans gick de sedan in i en av hyddorna. In tog ett steg för att följa efter dem, men de kom ut igen nästan omedelbart. Mannen hade armen om kvinnan, och de tittade båda lyckligt på ett litet knyte inlindat i en filt, som hon höll i famnen. In såg en hand, knappt större än ett finger, som sträcktes upp från filten och greppade luften.

Med en blick på mannen, och med en suck av lycka böjde sig kvinnan ner. Ett par små fötter sattes ner på marken, och en liten pojke gjorde sig fri från filtarna. Han vinglade ostadigt, men mannen tog hans hand och hjälpte honom att hålla balansen när han tog sina första steg. Pojken skrattade förtjust och släppte handen när han hade fått kontroll över sina ben. Från ett annat håll dök en liten flicka upp, och pojken sprang genast bort till henne. Tillsammans sprang de iväg bland husen, medan mannen och kvinnan gick tillbaka den vägen som In hade kommit ifrån. In följde efter dem och såg hur de slöt sig till gruppen av människor som satt runt elden. Ett annat par reste sig upp när mannen och kvinnan satte sig ner. Deras rörelser var ansträngda, men de gav varandra det stöd de behövde: Hand i hand stapplade de bort mot en hydda, och med en sista blick mot de andra gick de in och stängde efter sig.

Det här var Gainea, In kände det på sig, men det var inte Gainea som hon kände till. Trots det kändes den här platsen på något oförklarligt sätt mer verklig än världen som hon var van vid. Kanske hade det något att göra med hur alla färger verkade vara mer klara och tydliga, eller den kärleksfulla värmen som tycktes sprida sig från människorna här. Om Gainea skulle kunna bli ett paradis, så var det här som det skulle kunna börja.

Men om det här var Gainea, vad var den gråa världen för något? Åsynen av barnen hade fått henne att helt glömma bort den för en liten stund, men nu återvände minnet till henne igen. Med en liten viljeansträngning lyfte hon från marken och började sväva upp över trädtopparna. Högre och högre, tills hon återigen kunde ta in hela åsynen av Gainea. Hon kunde inte låta bli att påverkas av skönheten som låg framför henne när hon steg uppåt.

Den gråa värden hade förändrats under tiden hon var uppe, och det slog henne att på avstånd skiljde den sig inte speciellt mycket ifrån Gainea. Färgerna var naturligtvis annorlunda. Gainea var i huvudsak grön och blå, den andra världen var färgad av eld och aska. Insikten kom till henne som ett fysiskt slag. Det här var också Gainea. Världen hon precis hade besökt var Drömmen, Gainea som den borde vara. En plats där människor var lyckliga och som var så mycket mer livfull än Gainea där hon bodde. Hon hade känt det så tydligt när hon var där, och avsaknaden av värmen här uppe var en plåga.

Men den gråa världen var inte Gainea som hon kände till, och det var heller inte Gainea som hon precis hade besökt. Det här var vad som skulle komma att återstå när hennes egen värld kollapsade i våld, ondska och hat. Det var världen som trollen stretade mot och det var världen som var så långt ifrån deras iskalla hem i norra Gainea som de kunde komma. Hon ville inte ner dit. Hon ville inte se vad som fanns bland flammorna, även om de såg ut att minska i intensitet.

Nej, de minskade inte, men när In tittade närmare såg hon att de höll på att döljas av mörka moln.  Hon sneglade mot Gainea, och insåg till sin förskräckelse att samma sak höll på att hända där. Mörka fläckar spred sig långsamt över världen, och de stora skogarna blev allt svårare att se. Mörkret spred sig ut över landmassan, men det slutade inte där. Det fortsatte ut över kusterna och täckte även haven. Mörkret låg så tätt över båda världarna att In inte kunde urskilja någonting genom det. Inte ens flammorna på den gråa varianten av Gainea sken igenom. Och sedan var allt borta. De mörka molnen hade inte skingrats. Det var snarare så att de hade blivit tjockare och tjockare tills de flöt ihop med den svarta oändligheten runt omkring världarna. Sedan hade de helt enkelt upphört att existera.

In kunde inte förstå vad som precis hade hänt. Att den brinnande Gainea skulle förinta sig själv var inget som förvånade henne, men det hade hänt båda världarna. Hon hade inte sett någonting förutom skönhet, godhet och lycka där nere. En underbar värld, en där hon själv hade velat leva. Varför skulle den förintas?

Ins tankegångar avbröts av ännu ett kraftigt ljus, och plötsligt fanns världarna där igen. Nakna, sand och aska, precis som förut. Än en gång skapades vatten och eld där den hade varit tidigare, och snart var världarna precis som de hade varit innan de försvann i mörkret. Som om ingenting hade hänt. Men återigen började molnen sprida sig.

”Nej”, tänkte In. ”Inte igen. Inte en gång till.”

Men hennes tysta bön förblev obesvarad. Mörkrets spred sig ut över världarna. Tjockare och svartare tills de dolde allting, och till dess att världarna återigen försvann. Sedan kom ljuset, och de föddes på nytt. Det hela upprepades för In ännu en gång. Och sedan igen. Och igen. Hon ville inte se det, men hon visste inte vad hon annars skulle göra, och hon var lättad varje gång ljuset kom och när världarna kom tillbaka. Det var till och med en tröst att se eldarna sprida sig över den gråa världen igen, även om hon hade en vag aning om av vad de förmodligen innebar.

”Jag måste se vad som händer”, tänkte In. ”Jag måste se vad som händer under molnen.”

Men det var inte lätt. När molnen väl började sprida sig igen, så fann In att hon inte hade modet att ta sig ner. Få saker skrämde henne, men tanken på att passera genom de svarta molnen fyllde henne med skräck. Hon kunde inte förmå sig själv att röra sig. Sedan var världarna borta, bara för att återfödas igen. In tittade på hur världarna skapades ytterligare en gång, och inväntade det oundvikliga. Molnen kom igen, precis som hon visste att de skulle göra, och hon stålsatte sig.

Men inte heller den andra gången så kunde hon inte hitta modet hon behövde. Skräcken paralyserade henne ända till de båda världarna hade försvunnit tillsammans med molnen och var sedan som bortblåst. Om hon bara kunde hålla modet en enda gång. För en enda titt. Hon väntade, och såg molnen sprida sig igen.

”Jag måste få se”, tänkte hon igen. ”Hur ska jag ta mig genom molnen? Hur ska jag kunna få bort molnen?”

De svarta molnen sprack upp. Ins hjärta slog ett extra slag, och hon kände hur hon samtidigt blev lite mer verklig. Men lyckan hon kände var kortvarig, för det hon såg när molnen hade tunnats ut var inte vatten eller skogar. Det var eld. Hela Gainea stod i lågor. De stora skogarna brann med en intensitet och en hetta som In kunde känna hela vägen upp till henne. Den brände bort de sista resterna av de mörka molnen, och spred sig upp mot In. Hon försökte backa undan från flammorna, men hon kunde inte komma undan från hettan. Den slog emot henne och växte. Hennes halvt genomskinliga kropp började glöda, och det var det var då smärtan kom. In skrek, och hennes skrik fick verkligheten omkring henne att vibrera. Elden splittrades som glas, och de brinnande världarna följde efter. Vassa skärvor kom rusande emot henne, och skar in i henne. De slet hennes kropp i bitar.

In vaknade med ett ryck. Hennes ögon var fyllda av tårar, och allt var suddigt. Minnet av Gainea  – hennes  värld, hennes hem – som brann, hade etsat sig fast på hennes näthinnor. Hon lade sig ner på sidan och slöt ögonen igen. Sedan tog hon ett djupt andetag och fortsatte skrika. In skrek tills hennes hals var öm, och tills hon kunde känna blodsmak i munnen. Hon skrek tills hon trodde att luften omkring henne skulle ta slut. Och sedan fortsatte hon skrika. Hon skrek ända tills mörkret föll över henne, och hon somnade igen. Tacksamt nog så slapp hon drömma den här gången.

---

Kapitel 17

2010-08-23 av Aengeln

In ledde armén mot Darfast med An och Iai vid sin sida, och till och med Tedlik hade tagit upp vapen och slutit sig till gruppen. Hon marscherade målmedvetet, och med huvudet högt, men allt eftersom avståndet till Nedälv ökade, så blev hatet till trollen – det hat som hade drivit henne så här långt – allt svårare att hålla fast vid. In tvingade sig själv att se bilderna av Isegres ruiner och de fastkedjade fångarna framför sig, och det gav henne lite motivation att fortsätta. Då och då lade hon märke till hur Iai sneglade på henne, men In vägrade möta hennes blick.

De kunde inte hålla samma takt som när In och An gått själva, och det tog dem nästan tre veckor att nå Darfast. Och trots att Iai var med som guide, så höll de ändå på att missa vägen dit. Instruktionerna som Iai hade gett dem rann undan som vatten när de närmade sig, och In marscherade till en början förbi platsen där de skulle ta av mot berget. Iai blev själv tvungen att ta täten och leda dem rätt. Det fanns ingen upptrampad väg, och soldaterna bröt upp sin formation och spred ut sig för att ta sig fram genom träden. Iai ledde dem framåt mot Darfast, men stannade plötsligt.

”Där framme”, sa Iai och pekade.

In kisade mot platsen Iai pekade på. Till en början såg hon ingenting utöver vad hon förväntade sig. Träden tunnades ut något, och hon kunde se den nedre delen av berget. Gradvis blev hon dock medveten om ett svagt skimrande dis mellan träden, ungefär som luften ovanför het ökensand. Fenomenet tycktes pulsera, och det var i den ena sekunden knappt synligt över huvud taget och i nästa så kraftigt att det märkbart förvrängde det som fanns bakom. De fortsatte försiktigt framåt. För varje steg kunde de se mer av berget, men det fanns fortfarande inget spår av fästningen som Iai hade berättat om. Det var dessutom svårt att uppfatta exakt var fenomenet befann sig. Det verkade inte ha något djup, och tycktes vara så nära att de kunde ta på det, och samtidigt flera meter framför dem. De tre furim tog ännu varsitt steg framåt, och hade plötsligt passerat rakt igenom fenomenet.

In kunde inte beskriva vad som hände. Det var som att passera genom spindelväv – på den tiden när det fortfarande fanns spindlar – en obehaglig känsla som likväl glöms bort lika lätt igen. Framför Ins ögon förändrades utsikten över berget, samtidigt som allt var precis som det alltid hade varit. Väggar och torn uppstod ur berg och skog, men hade på något vis alltid varit väggar och torn. Ins blick vilade på en jättelik fästning, och hon hade inte sett den där för bara ett par sekunder sedan. Ändå innebar det en viljeansträngning för att hon ens skulle minnas att det nyligen hade varit ett berg.

”Det är en illusion”, viskade hon. ”Det måste vara en illusion.”

”Det är en fantastiskt övertygande illusion i så fall”, kommenterade An. ”Jag har aldrig sett något liknande.”

An vände sig om för att ge tecken åt soldaterna att följa efter, men såg att de stod och stirrade förvirrat mot platsen där In, Iai och An precis hade varit. Han lade huvudet på sned och sträckte ut handen framför sig. Han kände hur det pirrade i fingrarna när de passerade fenomenet och drog tillbaka dem igen. In tittade på honom.

”Om det är en illusion”, sa An, ”så är vi inne i den. Jag tror inte att de kan se oss.”

De såg hur Tedlik tog två av soldaterna och bröt upp från de andra och försiktigt rörde sig mot dem. In såg hur deras läppar rörde sig, men hon kunde inte höra något ljud. Soldaterna gick försiktigt och var vaksamma på allt som hände omkring dem. De höll ögonen på fenomenet, men istället för att passera igenom det, så höll de avståndet och började gå runt det istället. Så fort soldaterna hade passerat platsen där fenomenet verkade vara, så var det som om de började lösas upp. Deras kroppar blev bleka och näst intill genomskinliga, och efter ytterligare ett par steg såg de inte ut som mycket mer än rök som rörde sig. Trots det tycktes soldaterna själv inte märka att någonting inte stod rätt till. An gick fram till Tedlik och lade handen på hans axel. Den passerade rakt igenom honom som om han inte var där, men trots det ryckte han till och vände sig hastigt om. Han stod helt stilla, och hans blick sökte av träden runt omkring honom.

”Vi har inte tid med det här”, sa In.

”Nej, vi har väl inte det”, medgav Iai. ”Men det hade känts bättre om vi hade någon uppfattning om vad som pågick.”

”Vi kan ta reda på det sedan”, sa In.

”Jag hämtar dem”, sa An och klev raskt genom fenomenet igen.

De tre soldaterna fick omedelbart syn på honom igen och gick bort till honom. Han gav tecken till dem och till resten av armén att följa efter honom. Det tog en stund för alla soldater att passera igenom fenomenet, och när de väl var inne var de uppenbart förvirrade. In gick fram till Tedlik, som såg ut att hantera det bättre än de flesta andra.

”Vad hände?”, frågade hon.

”Ni försvann”, svarade Tedlik. ”Ena ögonblicket var ni där, sedan var ni borta. Vi kunde se den där dimman, men vi ville inte gå in i den utan att höra ifrån er. Sedan var det som om någon tog på mig, men det fanns ingen där.”

”Det var An. Men ni såg ut som om ni höll på att försvinna, märkte ni ingenting?”

”Nej”, sa Tedlik och skakade på huvudet. ”Ingenting.”

”Vi lär väl få reda på det”, sa In och höjde sedan rösten. ”An, gör dem klara att gå!”

”Uppfattat”, svarade An.

Soldaternas förvirring såg ut att försvinna när An gav dem tydliga order, och de ställde upp sig i formation för att följa In. Darfast låg inte mer än ett par hundra meter från platsen där de nu stod, men vegetationen var tät nog för att dölja dem. De rörde sig försiktigt bland träden tills de kunde se portarna i den jättelika fästningen. Precis som Iai hade berättat tidigare, så var portarna nära femtio meter höga, men det var en helt annan sak att se dem. De såg ut att vara gjorda av sten och passade så perfekt mot varandra att det var svårt, om inte omöjligt, att se var de möttes. Förutom ett par enorma beslag av järn, så var portarna helt släta. De var en skarp kontrast till fästningens ojämna väggar, som nästan såg ut att ha vuxit fram direkt ur berget.

Mellan Ins armé och portarna låg en öppen äng där både buskar och träd hade röjts undan, och In tecknade åt soldaterna att göra halt. Hon stirrade intensivt mot fästningen i ett försök att hitta någon svaghet. Iai och An slöt upp bakom henne.

”Några förslag på hur vi ska bära oss åt för att ta oss in”, frågade An muntert?

”Nej”, medgav In och vände sig mot honom, ”men det måste finnas ett sätt.”

”Kan du förstöra portarna?”, frågade An. ”Vi måste ju komma in på något sätt.”

”Jag tror inte att det blir nödvändigt”, sa Iai. ”Någon verkar vara på väg ut till oss.”

An tittade upp mot Darfast, och In vände sig om. De massiva portarna var på väg att öppnas. De svängde utåt långsamt och nästan helt ljudlöst, men rörelsen gav på något vis intrycket av något oundvikligt, som en lavin eller ett jordskred.

”De vet att vi är här”, sa Iai med låg röst.

”De kan de inte veta”, sa An. ”De kan inte ha sett oss genom träden.”

”De vet”, sa Iai igen.

Troll började ta sig ut genom portarna, så fort de hade öppnats tillräckligt för att de över huvud taget skulle få plats. De var otåliga, och det fanns inget i deras framfart som såg ut att vara det minsta organiserat. De marscherade inte ut så mycket som de vällde ut, men de var många. De flesta var beväpnade med järnklubbor, men In kunde se ett par troll som istället hade stavar, precis som trollet de som de mött på vägen från Imsjön. Det var redan nästan hundra troll utanför, och de fortsatte komma.

”Vad i Uns namn är det där?”, frågade An och pekade upp mot ett torn en bit bort.

In tittade upp, och såg att väggarna verkade ha fått liv. Skuggor rörde sig ner för tornet och närmade sig. Det tog en stund innan In kände igen dem.

”Attackera dem hårt och snabbt!”, svarade In. ”Jag vet inte vad de är, men de anföll mig på vägen till Isegre. De är farliga, framförallt när de är många. ”

”Det är inget du har berättat om”, sa Iai.

”Nej, men de komplicerar saker och ting”, sa In fundersamt.

”Iai”, fortsatte In. ”Du och jag kan ta de fyrarmade varelserna, så kan An leda attacken mot trollen. De är snabba, och magiska attacker är definitivt att föredra. Så länge vi inte låter dem samla sig till en attack, så borde vi klara av dem.”

Iai tittade på henne och nickade.

”Det finns ingen återvändo nu”, sa In. ”Vi är här, och den enda vägen härifrån är framåt.”

An vände sig mot soldaterna, och höjde rösten.

”Uppställning!”, röt han. ”De vet att vi är här, men det ändrar ingenting. Det är inte bara troll vi kommer att slåss mot, men det ändrar inte heller någonting. Ni som har slagits mot troll tidigare, vet vad som gäller, och ni som inte har gjort det behöver bara göra en sak: Tänk på vad ni lärt er. Om ni håller er till det, så kommer ni att komma ur det här levande. Följ efter mig. ÄR NI MED?”

”FÖR GAINEA!”, svarade fyra hundra röster från skogen. ”FÖR IN! FÖR UN!”

”ANFALL!”, skrek An, och satte språng mot trollen.”

Soldater rusade ut ur skogen, och ingen tvekade att följa An. Ett unisont stridsvrål ljöd från Ins armé. Det ökade i intensitet när de sprang mot trollen och blandades med ljudet av svärd som drogs. De var här för att slåss för sina liv, och för alla andras liv. De var soldater med en fiende att utplåna, och det var allt som betydde något.

An var snabbare än någon annan, och avståndet till resten av armén ökade för varje steg. Han nådde massan av troll – vilka uppenbarligen inte hade förväntat sig ett direkt anfall – och rusade in bland dem. Han satte kurs mot ett av trollen och hoppade över järnklubban som svingades mot honom. An roterade i luften, och hans skarpa svärd svepte i en vid båge och träffade sitt mål. Trollen stapplade bakåt när dess huvud skiljdes från resten av kroppen, och föll sönder till sand. Men An stannade inte upp. Han landade på knä och delade ut ännu ett kraftfullt hugg. Det kapade benen på ett annat troll, som föll handlöst till marken med ett vrål av smärta.

Ans attack hade överraskat trollen och skapade ett par sekunders dyrbar förvirring. När trollen i de främre leden helt kort hade uppmärksamheten vänd mot An, nådde resten av soldaterna fram till dem. De var visserligen inte lika effektiva som An, men de visste vad de gjorde. Trollen var stora och starka, men människorna kunde dra nytta av att deras rörelser var förhållandevis långsamma, och av det faktum att trollens tunga klubbor var allt annat än effektiva när de inte hade utrymme nog att svinga dem.

In och Iai sprang mot tornet med de fyrarmade varelserna. Varelserna klängde sig fast vid sprickor i väggen, och klättrade med rasande hastighet. Ibland var det någon av dem som tappade greppet och krossades mot marken nedanför, men de andra verkade inte lägga märke till det. In fokuserade på de närmaste varelserna och drog in magi.

”Marteli!”

En våg av energi sköt ut från hennes utsträckta hand och träffade med sådan kraft att en bit av väggen splittrades. Ett tjugotal varelser tappade greppet och föll till marken i ett regn av damm och stenflisor. Iai släppte också loss en energivåg och ännu fler varelser föll till marken, men de fortsatte komma. Det var inte tio-femton stycken som när In mötte dem första gången. Det var hundratals varelser som klängde utanpå tornets väggar. De var fortfarande långt upp, men det skulle inte dröja länge innan de klättrat ner så långt att de kunde kasta sig över dem. In skickade iväg ännu en energivåg mot varelserna, men hennes fot fastnade i något och hon föll till marken.

En av varelserna hade gömt sig i gräset, och hade fått tag i henne. Den kastade sig över henne, och alla fyra händerna slöt sig om Ins hals. Hon slog mot den, men det var som att slå mot en klump med blött tyg. En vit blixt lyste i Ins ögonvrå, och plötslig föll en stor hög sand ner i ansiktet på henne. Hon rullade över på sidan och hostade ut sand ur munnen. Iai räckte henne en hand och drog henne upp på fötter.

”Tack”, väste In.

”Den måste ha kommit ner före de andra”, sa Iai. ”Men det kommer att ta en evighet att plocka ner dem på det här viset”

”Vad föreslår du?”, frågade In med raspig röst. ”Ta ner tornet?”

”Det är massivt”, sa Iai. ”Vi kanske kan göra det, men det kommer också att ta för lång tid.”

Iai slöt ögonen, och började dra in kraft. Mycket kraft. In kände hur alla magiska energier runt omkring dem rusade mot dem. Iais kropp skakade av ansträngningen, och luften omkring dem blev plötsligt isande kall när kraften i hennes besvärjelse rann över och läckte ur henne. Iai lyfte båda händerna mot tornet.

”Glacio!”, skrek hon.

En ihållande, blåvit lans sköt från Iais utsträckta händer och is föll ifrån den längs hela vägen mot tornet. Den träffade mitt i en grupp varelser som omedelbart blev orörliga. En isfläck bildades på tornet och spred sig sakta uppåt. Det som nyligen hade varit grov sten, var plötsligt en glashal yta. Varelsernas händer kunde inte längre få fäste när isen nådde dem. De föll som regn mot marken, och de föll i tystnad.

”Det var helt otroligt”, viskade In och vände sig mot Iai.

Iai hade fallit ihop på marken. Hennes ansikte var nästan vitt och hon rörde sig inte. In kastade sig ner på knä bredvid henne och skakade henne våldsamt.

”Iai!”, skrek hon. ”Säg något.”

Iai svarade inte. Hennes andning var så svag att den knappt var märkbar, men den fanns där. Hon var liten och hade svårt att dra stora mängder magi genom sin kropp. Hon kompenserade det med att utnyttja den magi hon kunde dra in mer effektivt än de flesta, men den energi som krävdes för att frysa tornet hade helt enkelt varit för mycket för henne. In lade ner henne igen och såg sig om. Striden mot trollen rasade en bit ifrån dem, och såg inte ut att röra sig hitåt. Hon ville inte lämna Iai, men hon hade inte så många alternativ. Hon kunde föra Iai till säkerhet, men hon behövdes i striden. Framförallt behövde hon visa sig i striden, att hon stod sida vida sida med soldaterna som hon hade tagit hit. Hon lade Iai så bekvämt hon kunde och reste sig upp.

Med en sista blick på Iais medvetslösa form, satte hon fart mot den pågående striden. Det var svårt att se vilken sida som hade övertaget. Det var inte en organiserad strid längre, utan mer ett våldsamt kaos. Hon såg hur ett troll slöt en väldig hand runt huvudet på en av soldaterna – en kvinna från Nedälv – och krossade det. Hon ryckte till en gång och blev sedan till sand. In fokuserade på trollet och drog in energi när hon sprang.

”Fajro!”

Trollets armar började plötsligt brinna. Elden spred sig snabbt upp över dess överkropp och ansikte, och på bara ett par sekunder var trollet en levande fackla. Det tjöt av skräck och smärta, men dess kropp föll nästan omedelbart sönder till smältande sand.

In kastade sig in i striden. Runt omkring henne pågick strider mellan människa och troll. En av soldaterna lyckades med nöd och näppe undvika att bli träffad av den klubba som trollet framför honom svingade. Han gjorde ett utfall med sitt svärd och tog ett hastigt steg tillbaka för att komma utanför räckhåll från trollet. En annan soldat smög upp bakom trollet, och hoppade upp på ryggen på honom. Med en hänsynslös effektivitet tog han tag i trollets hår, drog hans huvud bakåt och skar halsen av honom med en liten dolk. Mannen landade på marken igen i ett regn av sand. Ett annat troll kom upp bakom honom och lyfte sin klubba. In sträckte ut en hand och koncentrerade sig.

”Protekti!”

Klubban studsade mot skölden om In hade kallat fram, och mannen snurrade runt för att vända sig mot sin fiende. Han förspillde ingen tid utan kastade sig framåt och stack dolken i magen på trollet. Hans kamrat slöt upp bredvid honom och tillsammans gjorde de processen kort med trollet.

”Vi kommer att vinna”, tänkte In. ”Vi kommer verkligen att vinna.”

Det var i det ögonblicket som allt gick fel. Någonting träffade In hårt och kastade henne till marken. Hon försökt resa sig, men hennes kropp var plötsligt tung som bly, och hon lyckades nätt och jämt rulla över på rygg. Hon såg hur soldaterna runt omkring henne också hade fallit till marken, och de flesta låg orörliga. En del kämpade för att ta sig upp, men de lyckades inte bättre än In. Trollen sänkte sina klubbor och tittade bort mot Darfasts portar. Tystnaden efter striden var nästan öronbedövande, och de enda ljudet som hon kunde höra var det av fotsteg som närmade sig. Skuggor föll över In, och någon lutade sig ner över henne. Ett leende ansikte fyllde hennes synfält.

”Vacker som en solnedgång”, sa en välbekant röst.

”Luziel?”, mumlade In förvånat.

Luziel sträckte på sig igen. In lyckades uppfatta hur en fot träffade hennes ansikte och hur ljus exploderade bakom hennes ögon. Hans sparkade henne ännu en gång, och efter det blev allting svart.

---