Kapitel 27

2010-11-11 av Aengeln

Den sista människan på Gainea dog knappt tretton år efter att de sju furim hade fängslat Un på botten av Imsjön och sedan dragit sig tillbaka. Han vandrade i ensamhet genom det som en gång hade varit Gaineas stora skogar, men träden hade, precis som människor och troll, börjat dö ut i samma ögonblick som Un bestämde sig för att ge upp sin skapelse. Träden skulle överleva människorna med många år, men det handlade fortfarande bara om tid. Sedan skulle de också försvinna.

Det fanns knappt ingenting att äta, men den sista människan letade mer efter någon annan som fortfarande levde än han letade efter mat. Han ville träffa någon, vem som helst, som kunde lindra ensamheten och ge honom någon form av hopp. Men han visste att det inte fanns något hopp kvar. Skaparen hade övergett dem. Ledsagarna hade övergett dem och det här var slutet. Han såg ruinerna av döda byar och de tillhörigheter som invånarna hade lämnat efter sig. I en del hyddor hittade han sand – rester av ägarnas kroppar – men på de flesta ställen han besökte så hade vinden redan fört bort den. På kvällarna åt han löv från träden – den enda näring som fanns att tillgå – men han lyckades aldrig sova mer än ett par timmar under nätterna.

Den sista människans vandringar tog honom till slut till den östra kusten. Där satt han i stillhet på en hög klippavsats och blickade ut över havet långt nedanför honom. I två dagar satt han där utan att varken äta eller dricka, men han kände varken hunger eller törst. Bara ensamhet. På den tredje dagen drog en storm in. Iskallt regn piskade hans ansikte och väckte honom ur den dvala som han hade försjunkit i. Han stirrade mot vågorna som slog in och tog sig sedan försiktigt upp på fötter. Hans leder var stela och protesterade högljutt, men han ignorerade dem.  Sedan kastade sig den sista människan ner i havet och lät vågorna krossa honom mot klipporna.

Un märkte när hans själ kom till henne. Sorgstenen matade henne redan med de värsta och mest desperata minnena hon hade inom sig, men ingenting kunde mäta sig med den sista människans hopplöshet. I den mån hon fortfarande hade sammanhängande tankar så hade hon trott att sorgen och smärtan inte kunde bli värre. Hon hade haft fel. Hon låg på botten av Imsjön – oförmögen att röra sig – och grät. Med tårarna följde imatan, och den spred sig till Gainea. Hon kunde inte dö som alla andra som Luziel hade utsatt för sorgstenen. Hon var Skaparen, och imatan – livet och alltet – kunde inte ta slut för henne. Den spred sig ur henne och kröp in i världen. Den letade sig genom sand, klippor och berg tills Gainea pulserade av kraft. Av liv. Av imata.

Det tog tusentals år innan imatan hade spridit sig ut i världen, och vid det laget var Gainea återigen den öken som Un en gång hade tagit sina första steg i. Men till skillnad från då, så var öknen inte död. Det fanns en förväntan i luften över sanden, som om världen själv väntade på att någonting skulle hända.

Det första livet som sprang upp i världen dök upp i Imsjön. Imatan var stark så nära dess källa, och Gainea var mättad på kraft. En ensam, vit näckros blommade ut på sjön. Den lyste i solen, men det fanns ingen där som kunde njuta av dess skönhet. Den ensamma näckrosen följdes snart av fler. Efter näckrosorna kom gräset på stranden, och efter dem kom de första träden.

När Un en gång i tiden hade gett liv åt Gainea, så hade hon börjat med växterna, och samma sak hände nu. De stora skogarna spred sig från Imsjön, och nådde slutligen kusterna. De bestod av en till synes oändlig flora av olika träd, buskar, blommor och andra växter. Därefter kom insekterna och fiskarna. De dominerade världen under en kort tid, men efter det så slutade Gainea att hålla igen. Det blev en explosion av liv. Djur och växter som Un aldrig ens hade funderat över kröp fram ur sanden och tog världen i besittning.

In hade haft rätt. Un hade inte sett Drömmen, inte på långa vägar. Hon hade hållit sig fast vid en ögonblicksbild och hade förgäves försökt återskapa den. Hon hade aldrig varit den skapare som Gaineas invånare hade trott att hon hade varit, utan bara ett hinder för Drömmen. Det här var liv som växte och utvecklades, snarare än att det var statiskt och oförändrat tills det slutligen blev sand igen. De växter och djur som dog nu förmultnade och blev näring till det liv som kom efteråt.

Människan var inte det första djuret som återvände till världen, men det var inte långt ifrån. Drömmen hade fått fria tyglar, och människan var en del av den. Resterna av den civilisation som en gång hade funnits var sedan länge borta, men människorna var ett löfte om att fler skulle uppstå även om de var primitiva i början. De hade inget språk, och de levde av vad världen gav dem. Men världen gav dem mycket. Imatan brann starkt inom dem, och inom varje liv på Gainea. Och inom varje liv fanns en själ. Ett litet fragment av Uns själ, precis som det alltid hade varit. Men där Un tidigare villigt hade gett av sin egen själ, där slets de nu med våld ut av imatan. Hon kunde känna varje bit av henne som försvann, och smärtan var den enda lindringen i den eviga sorg som nu var hennes hela existens.

Hon var fortfarande Skaparen, men en skapare utan egna drömmar och utan hopp. Hon låg för evigt fängslad på den plats där hon en gång hade gett liv åt sig själv, plågad av livet runt omkring henne och av minnena av den värld som hade varit.

Un grät. Och för varje tår uppstod ännu ett liv någonstans i världen.

---

Kapitel 23

2010-11-07 av Aengeln

In tvekade. Hon ville följa efter Un, men hon hade ingen aning om vad hon skulle säga. Den enda, anklagande blicken som Un hade gett henne hade sagt mer än In någonsin skulle kunna besvara. Hon skulle vilja säga att den hade trängt igenom hennes yttre fasad och sett hennes innersta, men sanningen var att hennes innersta tankar och känslor hade varit uppenbara för vem som än hade vänt blicken mot henne. Det fanns inga ursäkter kvar längre, och som Luziel hade svikit henne hade hon nu svikit Un. Trots det, så valde In ändå att följa efter sin skapare, och hon kom ifatt henne strax utanför byn. Un sprang inte, men hennes steg var bestämda, och Ins försök att hinna ikapp henne var halvhjärtade. En del av In hade hoppats på att Un skulle ha hunnit därifrån, men skammen lät henne inte komma undan så lätt. In saktade ner när hon såg Uns kontur mot den mörka skogen, och när hon först öppnade munnen för att ropa efter henne, så kom det inte ut ett ljud.

”Un”, lyckades In till slut få fram. ”Vänta.”

”Varför?”, svarade Un och fortsatte gå. ”Det finns ingenting jag vill höra dig säga.”

”Du kan inte straffa de andra för något som jag gjort”, sa In.

”Det gör jag inte. Den enda som blir straffad är jag, och det är inte för något du har gjort. Det är för mitt eget misslyckande som jag straffas.”

”Men vi kan göra det bättre”, envisades In. ”Du får inte ge upp. Du måste ge Drömmen en chans.”

Un stannade hastigt, och In tog ett stapplande steg bakåt för att undvika att springa in i henne. Un vände sig om, och In kunde känna kraften i blicken som fäste på henne, och ilskan som vällde upp bakom den. Uns ögon såg ut som om de lystes upp av en inre eld, och fick In att rygga tillbaka.

”Ge upp?”, sa Un, och hennes röst var kall som is. ”Jag har blivit sviken av mina ghulim – människor och troll – och jag har blivit sviken av er. Mina furim. Ni har svikit mig. Ni som var med mig från begynnelsen, och som skulle hjälpa mig att leda Gaineas befolkning. Ni som en gång i tiden fick helt oförstörda själar har ändå svikit mig. Jag hatar er för det ni har gjort, men trots det förlåter jag er. Det är inte ert fel att ni inte levt Drömmen. På grund av mig har ni inte kunnat se, inte som jag har sett. Jag har sett människor dansa, skratta och älska. Jag har sett Drömmen i sin helhet. Men min själ – som jag har delat med er alla – har inte varit tillräcklig för att visa er Drömmen. Och för det förlåter jag er, för det är inte ert fel. Men oavsett vad du har gjort, och oavsett vilka skäl som du haft att göra det, så ska du inte tro att du vet något om Drömmen. Bara jag har sett den, och bara jag kan avgöra när det är dags att ge upp. Det är inte dags att ge upp nu. Det var dags att ge upp långt innan du lämnade Nedälv med dina soldater.”

In svarade inte. Vad skulle hon kunna svara? Hon ville titta undan, men Uns genomträngande blick höll henne fast. Skammen som hon känt trängdes undan av en fruktansvärd, slutgiltig hopplöshet. Hon ville slippa sina känslor, men mest av allt ville hon att de blåa ögonen skulle riktas bort från henne. Hon ville bli fri från den anklagande blicken som borrade sig in i hennes själv. Det kändes som om Un stod där en oändlighet innan hon slutligen vände sig om igen. Det var en lättnad, men inte så mycket som In hade hoppats på. Blicken fanns kvar långt efter att Un hade tittat bort.

”Jag går hem nu”, sa Un. ”Följ inte efter mig mer.”

In följde inte efter henne. Hon stod kvar på vägen utanför Nedälv och tittade efter Un långt efter att hon hade försvunnit på den smala vägen. Hon stod där tills solen började leda sig upp i öster och kastade sina morgonstrålar ner mellan träden innan hon slutligen vände sig om och återvände till sin hemby. Till Nedälv.

Det var liv och rörelse i byn när In gick in på torgplatsen, men deras samtal tystnade så fort de fick syn på In. Vissa tittade igenkännande på henne. En del av dem hade naturligtvis sett henne den föregående kvällen, men minnen av tiden innan hon blev instängd i Darfast hade börjat återvända till många. Deras ansikten spred sig till leenden när deras grumliga sinnen identifierade den ledsagare som hade bott med dem för så många år sedan. Andra var misstänksamma och skeptiska till hennes närvaro. De visste vad Luziel och de andra hade utsatt dem för under de gångna åren, och de var inte villiga att acceptera henne omedelbart. Ingen sa någonting till henne, men hon kunde utläsa det i deras ögon. Vad folk tyckte om henne just nu intresserade henne dock inte. Ingenting betydde något för tillfället. Ånger skulle förmodligen komma, men för tillfället kände hon sig mest kall inombords, som om hennes själ hade täckts med is.

Hon passerade dem alla utan att säga någonting, men när hon nådde torgplatsen möttes hon av en syn som fick henne att tappa hakan av förvåning. Flera hyddor hade blivit skadade. In visste inte om det var under henne och Luziels kamp, under attacken som ledde fram till den, eller om det hade hänt tidigare. Det var dock inte det som fick henne att reagera. Hon var inte förvånad över att saker runt omkring hade skadats, oavsett när det hade hänt.  Det var den lilla gruppen som höll på att reparera hyddan som hade fångat hennes uppmärksamhet. Tre män jobbade på att resa en vägg som hade fallit ihop. Tillsammans med ett troll.

In gissade att det var ett av trollen som hade kommit med Luziel, och det faktum att det stod och jobbade sida vid sida med byborna var ett smärre mirakel. När In såg sig om, så insåg hon att det inte var det enda trollet där. Det var visserligen det enda som faktiskt jobbade tillsammans med människor, men ingen av dem slogs och en del av dem hjälpte till på annat sätt. Ett troll kom bärandes på två stora krus med vatten, och två andra jobbade med att försöka städa upp bråte kring en annan hydda som hade fallit samman helt. Det var en helt otrolig syn. In fick syn på Jinni som stod och pratade med ett av trollen. Hon hörde inte vad hon sa, men trollet nickade åt henne och satte av längs gatan och vidare ner mot skogen. In gick fram till Jinni.

”Vad håller du på med”, frågade In, och orden lät aningen mer anklagande än hon hade menat.

”Gör nytta”, svarade Jinni. ”Trollen är inte ointelligenta, men de blir lätt rastlösa. Jag tyckte det var bättre att sätta dem i arbete än att de skulle stå och bli frustrerade över att inte ha något att göra.”

Det gjorde In arg att se Jinni uppföra sig som om hon helt plötsligt var på deras sida. Att hon plötsligt skulle ha ändrat sig bara för att hennes ledare hade blivit slagen. Sedan tänkte In på Jinnis och de andras ansiktsuttryck när Luziel hade misshandlat An, och det slog henne att det faktiskt hade gått tjugo år sedan de sågs senast. Om Jinni nu hade ändrat sig så kanske det inte alls var något som hade kommit plötsligt. Men för In var det bara ett par veckor, och hon kunde inte förlåta så snabbt.

Men trots det, så dog ilskan ut lika snabbt som den hade flammat upp. Vad fanns det för anledning att vara arg? Det spelade ingen roll längre, ingenting spelade någon roll. Det fanns ingen i byn – eller i världen för den delen – som inte skulle dö inom ett par år. Hon kunde inte förlåta Jinni, men hon kunde ignorera det som hade hänt av just den anledningen. Det spelade helt enkelt ingen roll längre.

”Var är de andra?”, frågade In med en suck.

”Följ med mig”, sa Jinni. ”Jag ska visa dig.”

Hon gick före In genom byn. Den var mycket större än In kunde minnas, men det var föga förvånade.  Det bodde fyra gånger så många människor där jämför med när In lämnade byn, och trots att de hade haft gott om utrymme då, så hade det naturligtvis inte räckt till. Hyddorna låg tätt packade, och gatorna var smutsiga. Stanken av misär var alltför påtaglig.

Jinni ledde In till en hydda som var aningen större än de flesta. In gissade att den förmodligen hade två rum till skillnad från de flesta andra hyddorna i byn. Hemmet var en plats där man sov, och de flesta hade inget behov av något större. Hyddan såg välskött ut och låg lite avsides, i den mån något kunde ligga avskilt i Nedälv som det var nu. An och Iai satt utanför. An hade bortfarande blåmärken och sår efter striden med Luziel, och han såg helt utmattad ut, men Iais ansikte förmedlade – precis som det alltid hade gjort – ett kontrollerat, inre lugn. Hennes ansikte sken dock upp i ett leende när hon fick syn på In, men In kunde inte låta bli att lägga märke till att hon undvek att titta på Jinni. Iai reste sig upp och kastade sig om halsen på In. Även An kämpade sig upp på fötter och In omfamnade dem båda.

”In”, sa Iai. ”Det har gått så lång tid.”

In kunde inte hålla tillbaka tårarna. Allt hon hade känt under den senaste tiden – besvikelsen över Luziels förräderi, sorgen och ilskan från de tusen själarna, smärtan och hatet under striden med Luziel och skammen när hon sedan hade konfronterats av Un – det kulminerade i en obeskrivlig glädje över att se de enda två personer som alltid stått vid hennes sida. Det var hon som hade suttit avskärmad från tidens gång men trots det så kunde hon ändå känna slutet på tjugo års saknad. Hon var hemma igen. De stod där i solen med armarna om varandra i flera minuter innan de slutligen bröt omfamningen.

”Vi har mycket att tala om”, sa An.

”Ja”, svarade In och tittade upp mot Jinni. ”Allihop.”

Jinni sänkte blicken mot marken, och nickade. In kände hur glädjen över att ha fått återse An och Iai lade sig igen precis som ilskan gentemot Jinni hade lagt sig tidigare.

”De andra är där inne”, sa An med ett tydligt förakt i rösten.

In gick före dem in i hyddan. Hon hade haft fel när hon hade gissat att den hade två rum. Det fanns bara ett rum och det lystes upp av två skimmerlampor som hängde i taket. In såg Luziel som sov på en av de två sovplatserna i ena änden av rummet. Han rörde sig, men det var knappt märkbart. I övrigt var rummet helt kalt. Peri och Dyaus satt lutade mot en av väggarna, och de verkade inte förvånade över att se In. De nickade åt henne, men In besvarade inte hälsningen. De sex furim satte sig ner i en ring, precis som de hade gjort så många gånger sedan de kommit till världen. Peri och Jinni lämnade omedvetet en plats mellan sig för Luziel, men även om han hade varit vid medvetande så hade han knappast orkat ta sig upp, och det kanske var lika bra. Han hade varit den som hade drivit fram deras splittring, och An och Iai hade inte får chansen att ge igen som In hade gjort.

”Vad gör vi nu?”, frågade Dyaus efter en tystnad som hade sträckt ut sig längre än vad han var bekväm med.

”Vi håller rådet”, sa In. ”En sista gång, sedan kan vi gå skilda vägar. Det kommer inte att behövas så många fler rådslag.”

”Vi kommer behöva fler än så för att reparera vad som har gjorts”, sa Dyaus försiktigt.

”Vad ni har gjort, menar du?”, sköt An in. ”Vad ni har gjort mot oss alla.”

”Vi ville bygga upp något bättre än vad vi hade”, sa Dyaus, men han lät långt ifrån övertygad själv.

”Ni har dragit våld och död över oss”, sa An ilsket. ”Och även om ni kanske inte var ensamma om det, så har ni utan tvekan tvingat fram slutet på världen.”

”Du kan inte mena allvar”, sa Dyaus och skrattade. ”Det är knappast världens undergång det handlar om.”

”Se dig om”, svarade An. ”Gå ett varv i Nedälv. De ansikten som du ser kommer att vara de sista du ser. Gaineas sista invånare finns i Nedälv.”

”Det är absurt”, sa Dyaus. Han tittade på Jinni och Peri, men fann inget stöd hos dem. De visste hur det låg till. Innerst inne visste Dyaus också, men precis som In så hade han inte velat erkänna det för sig själv.  Han vände sig mot In.

”Han kan inte mena allvar”, sa han aningen desperat.

”Han menar allvar”, sa In. ”Och han har rätt. Un hade bestämt sig redan för tjugo år sedan. Era eskapader har bara övertygat henne om att hon har rätt.”

”Så det här är hennes sätt att straffa oss?”, sa Dyaus. ”Är det vad du säger?”

”Nej,”, sa In tyst. ”Vårt straff kommer senare. När mänskligheten dött ut, när skogarna är borta och vi är ensamma kvar. Då får vi vårt straff. Ensamheten blir vårt straff.”

”Är det ett straff?”, frågade Dyaus. ”Att hon inte gör någonting?”

”Tänk efter”, sa Peri. ”Du är odödlig. Vi är alla odödliga. Men vi kommer inte ha något att äta. Vi kommer endast ha varandra som sällskap. Och så kommer det att vara i alla evighet. Vi kommer att få gå i öknen, eller simma i havet om vi vill. Men vi kommer att få göra det ensamma.”

Dyaus öppnade munnen för att svara, men Peris mjuka röst hade rört något inom honom. Hon talade vanligtvis inte mycket, men hon hade precis artikulerat vad han själv tänkte innerst inne. De kände det allihop, och de satt i tystnad under flera minuter. Alla stirrade mot marken. Ingen ville lyfta blicken och riskera att se de andra.

”Drömmen…”, sa Jinni till slut.

”Drömmen är död”, svarade Iai. ”Den är borta.”

”Ja”, sa In.

Hon sjönk ner i sina egna tankar igen. Drömmen, som drivit Un framåt genom århundradena, hade inte varit tillräckligt. Kanske var problemet att den var för flyktig att få grepp om, eller hade det varit som Un själv hade sagt? Att hon inte kunnat förmedla Drömmen till de andra. Var det i så fall Uns eget fel? In trodde inte det, och hon trodde inte att Un egentligen hade menat det heller. Så hos vem låg egentligen misslyckandet? Un var den enda som hade sett Drömmen i sin helhet. In tänkte tillbaka på sin egen dröm som hon hade haft innan hon vaknade upp i Darfast. Två världar bredvid varandra. Den ena av sand, hav och skogar, och den andra av eld och aska. Det hade varit en dröm. Inte en lycklig dröm – hon hade trots allt vaknat skrikande – men när hon tänkte tillbaka på den så var det lyckliga fortfarande den övervägande delen. Hon kunde se barnen som lekte och skrattade i drömmen. Barnen, som sedan växte upp, fick egna barn och sedan blev gamla tillsammans.

”Alla barnen borde sova för länge sedan”, mumlade In.

”Vad sa du?”, frågade Peri.

In skakade på huvudet. Barn. Var hade Luziel fått det ifrån? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig någonsin funnits några. Det var inte så livet fungerade på Gainea, men trots det så visste In precis vad det handlade om. Och Luziel? Han kanske inte hade vetat vad han pratade om i stridens hetta, men någonstans måste han ha fått det ifrån. Och om han också hade haft samma dröm, vad betydde det? Att Un hade haft fel? Nej, Un var skaparen, och hon kunde helt enkelt inte ha fel.

Bortsett från att Gainea inte var hennes skapelse. På sätt och vis var den det, men i grund och botten var det Drömmen som hade gett liv åt henne. Och Un hade sett Drömmen, och hade själv tagit på sig uppgiften att ge liv åt den. Men Un hade haft fel. Hon kunde inte ge liv åt Drömmen, för den fanns redan här. Det faktum att Gainea existerade över huvud taget var bevis nog. Det enda som inte hade hänt än var att Drömmen skulle blomma ut till fullo, och Un hade inte varit vägen dit. Tvärtom, hon hade varit hindret.

”För hon har inte sett Drömmen i sin helhet”, sa In och tittade upp på de andra.

”Vad sa du?”, frågade Iai. ”Vem har inte sett Drömmen?”

”Vi måste bege oss av”, sa In.

”Vilka ska bege sig av?”, frågade An. ”Och vart?”

”Vi allihop”, svarade In. ”Luziel också.”

”Luziel kan inte gå någonstans”, sa Dyaus. ”Han kan inte ens röra sig.”

”Bär honom då”, sa In bestämt och reste sig upp. ”Han ska med.”

An reste sig också upp. Han lade en hand på Ins axel och vände henne mot sig. Han tittade in i hennes gröna ögon, men kunde inte läsa vad det var han såg där. Var det glädje? Sorg? Förväntan?

”Vad är det du håller på med?”, frågade han. ”Vart ska vi?”

”Hem”, sa In med ett bistert leende. ”Vi ska hem.”

---

Kapitel 16

2010-08-08 av Aengeln

In stormade ut ur hyddan och gick därifrån. En överväldigande våg av känslor sköljde över henne när den första chocken efter Uns besked hade lagt sig. Hon tyckte synd om Un när hon tänkte på hur skapelsen hade blivit en enorm börda för henne, men samtidigt var hon enormt besviken. Un hade inte kunnat – eller rättare sagt velat – hjälpa dem att ta sig ur situationen de befann sig i, och det var en brist som In inte velat se hos Un. Un var Skaparen, och det var inte rimligt att hon inte skulle lösa deras problem. De känslorna övertogs dock snabbt av ett brinnande raseri. Un gav liv, men In och de andra var de som faktiskt formade skapelsen. De levde sida vid sida med ghulim, och gav dem stöd och vägledning. Inte bara för stunden, utan för att de skulle kunna leva och utvecklas. För att de skulle kunna lära varandra. Furim gjorde mer för Gainea än vad In någonsin skulle orka med. Så varför skulle hon så lättvindigt få ta beslutet att allt var slut? Att Gainea inte förtjänade att leva vidare?

”In”, sa An bakom henne. ”Stanna!”

”Hon kan inte göra så här”, sa In men fortsatte att gå. ”Efter allt arbete vi lagt ner, och nu bestämmer hon sig för att det skulle vara slut. Aldrig att jag går med på det.”

”Jag vet, men hon kan inte mena det. Inte egentligen.”

”Det är klart att hon menar det. Hon har fel, men hon menar det. Hon vill överge oss, det är vad hon säger.”

In hade nått fram till barriären som sträckte sig runt Nedälv, och An hann ikapp henne. Hon började gå otåligt fram och tillbaka längs energiväggen, men stannade plötsligt tvärt. Hon vände sig långsamt mot An och höll upp en hand. An tog ett ofrivilligt steg tillbaka.

”Hon testar oss”, konstaterade In med ett bittert leende. ”Det är vad hon gör. Världen är inte vad den borde vara, men det vet vi redan. Vi har tillåtit oss själva att acceptera att vi inte kan uppnå Drömmen till fullo, och vi har anpassat oss till den tanken. Samtidigt är det Un som lider för våra misstag, när de olyckliga själarna återvänder till henne. Vi måste göra något åt det.”

”Vad menar du?”, sa An.

”Det är enkelt. Vi måste på allvar ta på oss rollen som ledsagare åt Gaineas invånare, precis som vi gjorde förr.”

”Det är knappast så enkelt. Det finns tusentals byar runt om Gainea, och lika många problem att lösa. Var föreslår du att vi ska börja?”

”Vi börjar där Un faktiskt har haft fel”, svarade In. ”. Två gånger. Och du borde bli nöjd. Du har redan börjat förbereda dig på det.”

”Trollen”, sa An.

”Det var fel att skapa dem, och oavsett vad Un säger så ÄR Trollen ett hot mot Drömmen. Deras närvaro och tanken på att de finns i skogarna runt omkring oss gör folk rädda. Kan vi ta bort den rädslan, så kan vi kanske föra människorna närmare varandra.”

”Det kommer inte att bli lätt.”

”Nej. Men det måste göras. Prata med Tedlik, och fortsätt att träna de män och kvinnor som du har. Och meddela mig så fort ni får höra något från budbärarna.”

”Visst”, sa An.

”Sedan måste vi resonera med Un. Vi måste få henne att förstå att livet på Gainea är värt att rädda.”

Iai satt på marken utanför Ins hydda med benen i kors, och hennes armar vilade lätt på knäna. Eftermiddagssolens strålar föll på hennes ansikte, och en ljum vind drog genom hennes hår. Iais ögon var slutna, och hennes andetag var djupa och lugna. En aura av stillhet och avslappning tycktes hänga i luften runt omkring henne. Ins skugga föll över Iai, men hon visade inga tecken på att ha märkt något. In visste bättre än att vänta på att Iai skulle bli färdig. Iai hade lärt de andra furim sina tekniker för meditation men så vitt In visste var det ingen annan som bemästrade dem lika bra som Iai själv. Hennes meditation kunde pågå i dagar och eftersom hon sällan behövde mer än ett par minuter för att komma i trans, så accepterade hon alltid att bli avbruten.

”Kan vi prata?”, frågade In.

”Självklart”, sa Iai, öppnade ögonen och var med ens klarvaken.

”Inte här.”

”Jag tror inte att Un hör dig, inte just nu.”

”Jag föredrar ändå om vi kan gå någon annanstans.”

Iai nickade, och sträckte ut en hand mot In. In tog den och hjälpte henne upp på fötter. Tillsammans började de gå längs den lilla vägen som snirklade sig runt omkring inne byn. Trots att Uns plötsliga uppdykande hade skakat Nedälv så fick de gå ifred, och ingen av dem som de som de mötte försökte stoppa dem för att söka råd. Under tiden som de gick, så berättade In om sitt samtal med An och vad hon hade kommit fram till.

”Och du vill ha min hjälp?”

”Du sa att du skulle rätta dig efter vad jag beslutade.”

”Det gjorde jag”, nickade Iai.

”Under alla år tillsammans har jag aldrig sett dig slåss förut. Men när jag såg dig hantera trollet för ett par veckor sedan. Det var nästan vackert.”

”Det finns inget vackert i att slåss, och jag försöker att inte göra det. Jag hoppades på att han skulle bli uttröttad, och att jag skulle slippa attackera honom.”

”Men om fler kunde lära sig av dig, så skulle det kunna rädda liv. Du behöver inte lära någon att slåss. An kommer lära dem att slåss med vapen. Jag kommer att lära dem magiska attacker, i alla fall de som har talang för magi. Men du skulle kunna lära dem att försvara sig.”

”Du förutsätter att de KAN lära sig på den korta tiden. För jag antar att du vill att attacken ska ske snart, så att det finns någon rimlig chans att fångarna fortfarande är vid liv?”

”Ja”, svarade In. ”Det kommer inte att bli enkelt, men jag vill att alla ska vara så förberedda som möjligt.”

”Oavsett hur väl förberedda de är, så kommer många av dem att dö i förtid.”

”Jag inser det. Men om det kan hjälpa resten av Gaineas befolkning att leva vidare, så är det ett acceptabelt offer.”

”Och hur många offer är det värt?”, frågade Iai.

In stannade. Hon grep tag om Iais armar och vände henne mot sig. Det fanns något hårt i Ins blick, något som Iai aldrig sett hos henne tidigare.

”Det här handlar om liv”, sa hon bestämt. ”Allt liv. Och livet måste få fortgå. Till varje pris. Du kan inte säga att det inte är värt ett offer.”

Under ett par sekunder höll In Iai fixerade med sin blick. Sedan böjde Iai sitt huvud i acceptans, och In slappnade av igen.

”Jag sa att jag skulle rätta mig efter vad du beslutar”, sa Iai. ”Det vore oansvarigt om jag inte samtidigt gjorde allt jag kunde för att det ska lyckas.”

Det visade sig att Iai hade haft rätt. Nedälvs armé bestod av många tappra och kapabla kämpar, men få hade den talang och det fokus som krävdes för att göra något annat än att hantera vapen. Ans träning gick visserligen allt bättre, och Iai lyckades efter ett tag lära soldaterna en del av de rörelsemönster som hon tagit fram och som hade hjälpt henne hålla sig undan trollets attacker, även om det var tydligt att de aldrig någonsin skulle komma i närheten av Iais färdigheter. Den magiska träningen var däremot en ren katastrof. Soldaterna hade inga problem att hantera enkel magi, såsom att skapa svedeld eller skimmer. Några enstaka personer lyckades slutligen lära sig vissa grundläggande attacker, även om ingen klarade av att resa magiska sköldar. Problemet var att ingen hade den sinnesnärvaro som krävdes för att hantera någon form av magi över huvud taget i pressade situationer. Till och med de övningsstrider som An arrangerade var för mycket för dem, och de förlitade sig alltid reflexmässigt på de vapen som de hade i händerna snarare än de som de hade inom sig.

In sov inte in sin hydda längre, utan lät Un ha den för sig själv. Ibland när hon passerade den, kunde hon höra Un tillsammans med någon av byns män eller kvinnor. En gång i tiden hade hon själv gärna slutit sig till dem, men hon var fortfarande alltför besviken och arg på Un för att hon skulle vilja känna henne intill sig. Un kunde få roa sig bäst hon ville, men inte med In. Inte förrän de ännu en gång kunde blicka framåt mot en ljus framtid för Gainea. En framtid av liv, som de båda trodde på.

Två veckor efter att Un anlänt till Nedälv, så hade de fortfarande inte hört något ifrån budbärarna, och hoppet om att de över huvud taget var vid liv var inte stort, än mindre att de skulle återvända med förstärkningar. Soldaterna hade inte gjort några nämnvärda framsteg med den magiska träningen, och In hade gett upp magin till förmån för Iais träning. In kände att tiden började rinna ut för dem och att om det skulle finnas några möjligheter att rädda några fångar, så skulle de snart tvingas bege sig av mot Darfast.

”Vi kan inte vänta längre”, sa An till Iai och In där de satt i värmen kring elden efter den gångna dagens träning.

”De är inte redo”, sa Iai.

”De kommer inte hinna bli redo om trollen anfaller oss först”, invände An.

”Vi har inte hört något om att trollen skulle vara på väg hit”, sa Iai.

”Nej, vi har inte hört någonting”, sa An. ”Tror du att det betyder att budbärarna är lata, eller att de redan fallit offer för trollen?”

”Det finns ett sätt som vi skulle kunna få reda på det”, sa Iai försiktigt.

”Vi frågar INTE Un”, sa In skarpt. ”Hon har varit tydlig med vad hon vill, och det är inte rätt tid att dra in henne. An har rätt. Vi kan inte vänta längre.”

”Det kommer inte att sluta väl”, sa Iai. ”Vi vet inget om hur många troll som finns i Darfast. Vi har inte ens någon uppfattning om hur många som över huvud taget fortfarande finns kvar.”

”Un har inte skapat några nya troll på flera hundra år”, sa An. ”De är ghulim. Stora, starka ghulim, men fortfarande ghulim, vilket innebär att de förr eller senare dör.”

”Det är ett mysterium”, konstaterade In. ”Jag har inte sett något troll som har mer imata än någon annan. Men samtidigt verkar de inte göra åt den på samma sätt som människor.”

”Om de inte dör”, sköt Iai in, ”så kan det innebära att de flesta troll som Un skapade från början finns kvar. Och Darfast har plats för dem alla. Vi har knappt hundra män och kvinnor. Det är inte mycket att sätta emot vartenda existerande troll.”

”Vi kommer att vara där”, sa An. ”Och att alla troll skulle finnas i Darfast är bara spekulationer. Så vitt vi vet är det bara de trollen som du följde efter som bosatt sig där.”

”Vad är planen?”, frågade Iai. ”Ska vi gå på Luziels linje och utrota dem?”

”Bara om vi måste”, svarade In. ”Jag hoppas fortfarande att det inte behöver gå så långt, men vi måste visa dem att de inte kan komma undan med vad som helst. Om större delen av de troll som skapats fortfarande lever, så innebär det fortfarande inte mer än ett par hundra troll.”

”Ett par hundra troll är ett tämligen överväldigande hot”, påpekade Iai.

”Men det är bara en bråkdel av antalet människor som finns”, sa In. ”Och vi kan inte låta dem få fortsätta sprida skräck och död. Vi måste visa Un att vi verkligen är beredda att göra vad som krävs för att Gainea ska kunna bli Drömmen.”

”Vi använder soldater för att skapa en dröm om harmoni”, sa Iai sorgset. ”Men jag rättar mig efter ditt beslut.”

In stirrade in i elden, och sa ingenting på en lång stund. När hon slutligen talade, var hennes röst hes och ansträngd.

”Du har rätt”, sa hon. ”Det är jag som måste ta beslutet. På så vis vilar konsekvenserna hos mig, och konsekvenserna är mer allvarliga nu. Det är ingenting som någon annan ska behöva stå för.”

”Vi finns vid din sida”, sa An.

”Jag vet”, nickade In och tittade på dem. ”Samla alla vid middagstid imorgon, och se till att de är klara för avfärd.”

”De kommer att vara klara”, sa An.

”Och vi också”, fyllde Iai i. ”Som An sa, vi finns vid din sida. Oavsett vad som händer.”

In låg vaken länge den natten och funderade. Hon var inte övertygad om att vägen hon hade valt att ta var den bästa, men hon kunde inte se några alternativ. Hon var tämligen övertygad om att Un inte skulle se en öppen konflikt med trollen som ett steg mot ett liv i harmoni, men omständigheterna gjorde att arbetet med att bygga upp Drömmen igen var omöjligt att påbörja just nu.

Hon hade dock inte varit helt ärlig mot An och Iai. Hur mycket hon än ville tro på det, så var trollen inte ansvariga för alla problem som fanns. De var visserligen en del av det hat och den fruktan som Gaineas befolkning levde med, men sanningen var att även utan trollen så hade andra splittringar uppstått. Folk var misstänksamma mot invånarna i de byar som inte låg i närheten av den egna, och man närde en avundsjuka mot de som man trodde hade det bättre ställt än en själv.

Att eliminera trollen skulle inte på något sätt lösa alla Gaineas problem, men det kunde fortfarande tjäna ett syfte. De var ett mer påtagligt hot än de fördomar som ingen ville erkänna att de hade, och de kunde bli en symbol för något som folk kunde enas mot. Vägledning och omtanke hade inte kunnat nära drömmen, men ett fokuserat hat mot ett yttre hot kanske kunde skapa grunden för den gemenskap som krävdes för att Un skulle återfå förtroendet för sin skapelse. Hat och våld för att kunna börja bygga upp ett paradis. Död och förintelse för att skapa liv. Om hon upprepade det tillräckligt många gånger, så kanske hon kunde tro på det. Och om hon trodde på det, så kanske hon också kunde övertyga sig själv om att det var en acceptabel uppoffring.

Det var tvivel som hon alltid skulle få hålla för sig själv, men hon var inte orolig för att någon skulle få reda på dem. In var odödlig, och Un skulle aldrig få möjlighet att läsa hennes själ. Det var tankar som hon skulle låsa in djupt inom sig själv och sedan vända ryggen till. Om hon skulle kunna gå vidare, så kunde hon inte tillåta sig själv att tveka. Tvivel var en lyx som hon inte hade råd att unna sig om hon skulle kunna leva med sina beslut.

In måste ha somnat till slut, för hon vaknade av att An ruskade om henne. Solen hade nätt och jämt hunnit gå upp, och en tunn dimma låg över byn. Sedan Uns ankomst så hade In sovit under bar himmel, något som hon var van vid från sina vandringar.

”Vi har en armé!”, sa An och flinade.

”Det har vi”, sa In yrvaket. ”Har vi?”

”Budbärarna är tillbaka”, sa han, ”och de hade med sig soldater från två andra byar. Vi har nästan fyrahundra män och kvinnor som är redo att slåss.”

Ans ord skakade bort de sista resterna av Ins sömn, och hon satte sig upp.

”Fyrahundra soldater?”

”Fyrahundra”, nickade An och räckte In sin hand. ”Och de väntar på dig.”

In tog den utsträckta handen och lät An dra henne upp på fötter. De halvsprang genom byn fram till torgplatsen, som under de senaste veckorna hade fått vara träningsplats för armén. Det var en överväldigande syn som mötte Ins ögon, och den stora platsen såg plötsligt väldigt liten ut. Soldaternas ankomst hade dragit många nyfikna ansikten dit trots att det fortfarande var tidig morgon. Bybor som av en eller annan anledning inte valt att sluta sig den kommande kampen stod och pratade entusiastiskt med besökarna. Flera eldar hade tänts, och In kunde känna lukten av mat.

”Var kommer de ifrån?”, frågade In.

”Invånarna i flera av de mindre byarna söder om Nedälv, har under det senaste året flyttat samman till större bosättningar”, svarade An. ”De har bildat en milis som har patrullerat området och försökt försvara dem mot trollen. De har erfarenhet av att slåss, mycket mer än någon härifrån. När de fick reda på att de hade furim på sin sida så kom de så fort de kunde.”

In vandrade in bland soldaterna och synade dem. Hon såg ungefär lika många män som hon såg kvinnor, och alla såg vältränade och alerta ut. De hade ingen enhetlig uniform, och mängden rustning skiljde sig åt från person till person. Vissa hade näst intill heltäckande rustningar, men de var få. De flesta hade någon typ av bröstplåt, och en del hade hjälmar. Ett fåtal personer hade till och med sköldar som de bar på ryggen. Samma variationer återfanns i arsenalen av vapen. Det fanns svärd i alla former. Långa, korta, böjda och raka. Stridsyxor blandades med knivar och spjut, och en del bar vapen som In inte kände igen över huvud taget. Bara en sak var gemensamt för både vapen och rustningar. De var tydligt välanvända, men tillika välskötta.

Ins närvaro drog blickar från besökarna, och de tystnade omedelbart när de fick syn på henne. Nedälvs invånare var vana vid att se Skaparens ansikte dagligen, men utanför byn var det en annan sak. Hon pratade inte med någon, utan fortsatte istället med att granska milisen. Ingen vågade säga någonting till henne, men hon hörde hur viskande samtal återupptogs efter att hon passerat. När In kände att hon hade en någorlunda klar bild över nykomlingarna, återvände hon till An.

”Se till att alla finns här vid middagstid”, sa hon så lågt att bara An kunde höra henne. ”Försök ta reda på vad alla kan. Om det finns någon som har magisk talang så vill jag veta det, innan avfärd.”

”Du vill inte skjuta på avfärden? Och ge milisen chansen att bekanta sig med alla andra?”

”Nej”, svarade In. ”Det kommer finnas gott om tid för det på vägen till Darfast. Och vi kan inte vänta längre.”

”Och om vi väntar så kanske jag kommer att ändra mig”, tänkte In när hon gick därifrån.

Hon såg inte fram emot timmarna fram till den utsatta tiden. Hon hade ingenting att företa sig för att ockupera tankarna, och hon vill absolut inte träffa någon. Den enda hon skulle kunna tänka sig att prata med var Iai, men hon hade inte sett till henne sedan den föregående kvällen. Iai hade sagt att hon gav In sitt fulla stöd, men det var tydligt vad hon egentligen kände. In förstod precis hur Iai kände, för varje gång hon lät sina tvivel smyga sig in så kände hon precis likadant själv.

In vände stegen mot skogen. Två vakter stod på plats vid stenpelarna, men In sänkte barriären utan att titta på dem och gick ut. Hon hörde en av dem mumla formeln som reste den igen. Hennes steg tog henne till gläntan där hon hade slagits mot trollet. De uppslitna bärbuskarna var sedan länge döda, och bladen var svarta och förtorkade. Grenarna var klena, men trots det så hade de inte hunnit bli till sand igen. Av någon anledning höll växter formen långt efter att de dött, medan ghulim omedelbart blev till sand.

In blickade ut över förstörelsen. Den här platsen hade kunnat ge mat under lång tid framöver, men trollen hade satt stopp för det. De hade kunnat nöja sig med att stjäla bären från grenarna och sedan dragit vidare, men tydligen hade det inte varit nog. Lusten att slå sönder och att förstöra var så utmärkande för dem, och en så självklar del av deras natur, att ingen någonsin hade funderat på varför de var som de var. In ville inte heller fundera på det. Hon kände ilskan välla upp inom henne, precis som hon hade hoppats på, och hon lät den komma. Hon tänkte på ruinerna som var det enda som fanns kvar av Isegre, och hon tänkte på fångarna som trollen hade kedjat ihop och fört till Darfast. Sedan tog hon all oro som hon hade haft för skapelsen sedan Uns beslut och lyfte fram den. Hon tog ilskan som hon kände gentemot Un och lade till saknaden efter Lasje. In tog alla dessa känslor och matade vreden hon hade för trollen. Hon lät den flamma upp tills den var ett brinnande hat, så starkt att det brände i hennes inre.

In stod så i flera timmar och lät hatet sprida sig till varje liten del av henne, ända tills en liten röst påminde henne om att fyra hundra soldater väntade på henne. Vakterna som fortfarande stod vid Nedälvs gräns ryggade tillbaka från henne när hon passerade dem, men hon ignorerade det. Hatet höll henne fokuserad och målmedveten, och hon klamrade sig stenhårt fast vid det.

Hennes armé väntade på torgplatsen, tillsammans med An, Iai och vad som verkade vara större delen av byn, och de kunde känna att någonting var annorlunda med henne. Hon gick fram till den lilla scenen som fortfarande var kvar efter Lasjes dödsfest och klev upp på den. Tystnaden spred sig när In vände sig mot den samlade folkmassan. Hon var inte nervös, utan kände sig bara uppfylld av ett absolut lugn.

”Det finns ondska omkring oss”, sa hon. ”Det är ingen hemlighet att skogarna har blivit en plats där trollen väntar på att överfalla oss. De tar vår mat, och de tar våra hem. De dödar och för bort dem som vi älskar, och de sprider skräck på nätterna när vi sover. Och de gör det med en sång i hjärtat. Där kärlek och omtanke får oss att dela med oss till våra medmänniskor, där känner trollen girighet. Där vi bygger upp för att förbättra tillvaron, där ser de inget annat än en lust att förstöra. De är en styggelse, ett hån mot livet. Och vi kan inte låta dem få hållas.”

In tystnade, och mumlande utrop av medhåll började sprida sig. Hon lät sin blick svepa över folkmassan tills hon såg An och Iai. An nickade instämmande, men Iais uttryck var oläsbart.

”Vi tror att vi är ensamma”, fortsatte In med höjd röst. ”Varje natt, när mörkret sänker sig över oss, så tror vi att vi är ensamma. När vi förlorar någon vi älskar, så tror vi att vi är ensamma. Det är inte sant. Ensamhet är ett val vi kan göra, men det är inte det enda valet. Vi kan stå tillsammans. Vi kan stå tillsammans mot de som förtrycker oss, och vi kan visa att vi inte tänker låta det fortsätta. Tillsammans kan vi göra mer än att slå tillbaka. Vi kan hitta trollen, varhelst de gömmer sig, och vi kan slå tillbaka. Vi kan utplåna dem, och tiden är inne att slå det första slaget!”

En kör av medhåll steg upp ifrån de samlade människorna. In såg ut över dem och log. Hon lät deras känslor föda sitt eget hat ytterligare, och hon njöt av den klarhet som följde med det. Det här var inte bara rätt väg att gå, det var den enda vägen. Hon skulle leda människorna i krig mot trollen, och hon skulle vinna. Efter det kunde Un inte neka dem livet längre. Inte efter att de förtjänat det.

---

Kapitel 15

2010-07-19 av Aengeln

Redan tidigt på morgonen efter Lasjes dödsdag skickade Tedlik ut löpare till byarna söder om Nedälv. Gainea var glest befolkat, och den närmaste byn låg flera dagsmarscher bort. Med tanke på trollaktiviteterna var löparna dessutom tvungna att färdas avsevärt mycket mer försiktigt än normalt, vilket skulle dra ut på tiden ytterligare. Tedlik höjde dessutom säkerheten kring Nedälv. De vakter som normalt patrullerade byns gränser ensamma grupperades istället ihop tre och tre, och de som samlade mat i skogen fick också möjlighet till beväpnad eskort. Ingen tilläts att passera barriären ensam, men trots de olägenheter som åtgärderna orsakade, så var det ingen som protesterade.

Lasjes död hade ironiskt nog ökat Nedälvs möjligheter att försvara sig mot inkräktare. Även om byn hade förlorat en välrespekterad medborgare och en omtyckt vän, så hade firandet av dödsdagen haft en märkbart positiv effekt på gemenskapen i Nedälv. Det gjorde att de energier som flödade genom byn hade blivit starkare och mer homogena, och det var dessa energier som gjorde det möjligt för barriären runt byn att fungera. Resultatet var att den blev kraftigare än vad den någonsin hade varit.

Flera av vakterna var erfarna krigare, särskilt de som hade tvingats fly till Nedälv efter att deras egna hembyar hade fallit. De hade fått använda sina färdigheter i strid mot troll, men ibland också mot styrkor från byar som i ren desperation försökt mätta sina egna invånare på bekostnad av andras. Flyktingarna hade i många fall redan avisats från andra byar med hänvisning till matransonerna, men på Ins initiativ hade de välkomnats när de kom till Nedälv. Hennes motiv hade varit humanitära, och trots att de tärde på de redan mediokra matransonerna, så hade det samtidigt hjälpt Nedälv att bygga upp en respektabel vaktstyrka.

Men även de bästa av dem bleknade i jämförelse med An. Han var en virvelvind med svärdet i hand, och kombinerade kraft med kontroll på ett sätt som ingen annan kunde mäta sig med. Det var en enorm tillgång som Tedlik inte var sen att utnyttja.  Vakterna delades in i tre skift. Ett skift som patrullerade byn, och ett andra som vilade. Det tredje skiftet fick An ta hand om, och han satte upp ett omfattande träningsprogram för dem.

In höll sig mestadels undan från de andra. Hon hade tagit Lasjes död hårdare än vad hon trodde att hon skulle göra. Även om hon hade varit förberedd på det som skulle komma, så påminde det henne om att livet runt omkring henne var ändligt. Under sex hundra år hade hennes älskare, älskarinnor och vänner tagits ifrån henne och även om det sällan hade varit före deras tid, så ändrade det inte på att de nu var borta. Det faktum att hon själv var odödlig innebar också att hon alltid skulle få se de runt omkring henne dö. Hon försökte intala sig själv att alla hon mötte förmodligen hade ett litet fragment av de avlidnas själar inom sig. De hade återvänt till Un efter döden och hade sedan blivit en del av nästa liv som hon skapat. Det var ingen tröst när In tänkte tillbaka på de vänner hon hade förlorat, men det fyllde henne ändå med glädje när hon tänkte på de som fortfarande var vid liv runt omkring henne.

Men samtidigt som In älskade livet, så kunde hon ibland vara avundsjuk på de ghulim som hon levde med. Hon undrade hur det kändes att ha små korn av andra inom sig. Ingen hade dött innan hon hade skapats. Uns själ hade varit ren då och därför hade Ins själ hade blivit likadan. Ren och oförstörd, men på sätt och vis också tom. Kunde de som kommit efter henne höra de avlidnas tankar, och om de kunde höra dem, kunde de då skilja dem från sina egna? Det var en nyfikenhet som hon förmodligen aldrig skulle få stillad.

In var dessutom besviken över hur Tedlik och An uppenbarligen förberedde sig för strid när deras mål skulle vara att förhandla men hon kunde heller inte argumentera mot vikten av att vara förberedd på det värsta. Som hon såg det hade An och Tedlik dock redan gett upp tanken på förhandling. De byggde en armé. De planerade att gå vägen som Luziel hade föreslagit och utrota trollen. In drog sig inte för att försvara sig själv eller andra, men hon sökte inte ut strider på det sätt som hon misstänkte att An gjorde. Å andra sidan hade hon heller inga större förhoppningar om att förhandlingar med trollen skulle ge något resultat.

Tre veckor passerade utan att något hände. Löparna som Tedlik hade skickat hade fortfarande inte kommit tillbaka, men de såg heller inte några tecken på troll. Ytterligare ett par flyktingar hade tagit sig till Nedälv och de hade nästan omedelbart slutit sig till den nybildade armén. Deras byar hade liksom så många andra attackerats av troll, men ingen av dem hade någon annan information som var av nytta.

In låg på sin sovplats i hyddan och stirrade upp mot taket. Lasje hade tydligen haft tid att förbättra deras gemensamma hem under hennes frånvaro. Sprickorna i väggarna som tidigare hade släppt in glimtar av solljus var tätade, och taket var omlagt med nya löv. Någon knackade, men In ignorerade det. Hon antog att det var antingen An eller Tedlik, och hon hade ingen lust att umgås med dem just nu. Det knackade igen.

”In?”, sa en mjuk röst.

In satte sig hastigt upp och vände sig mot figuren som stod i dörröppningen. Det var Iai. Hennes klädsel var sliten och smutsig, som om hon hade fått åla fram på marken. Hennes ögon hade mörka ringar och hon såg trött ut, men hennes hållning var rak och stolt. In reste sig upp, tog två snabba steg över hyddans golv och omfamnade henne.

”Iai”, sa hon. ”När kom du tillbaka?”

”Nu.”

”Vad hände? Mår du bra?”

”Jag mår bra”, sa Iai och grimaserade. ”Jag skulle behöva sitta ner.”

Hon väntade inte på Ins svar, utan gick bort och satte sig på bädden. In slog sig ner med benen i kors på golvet bredvid Iai, och tittade på henne.

”Trollen tog människorna till en plats som inte ligger långt från Imsjön. Känner du till bergen som ligger några dagar österut från sjön?”

”Darfast”, nickade In. ”Jag hörde att någon kallade dem så.”

”Det stämmer. Jag har aldrig gått in närheten av dem förrän nu. Men det är inte bara berg där. Någon – trollen antar jag – har byggt en enorm… byggnad är förmodligen det bästa ordet. Det är en fästning, byggd in i berget. Dess murar sträcker sig hundratals meter upp längs berget, och framsidan tar upp hela sidan av berget. Den har svarta torn med spiror som sträcker sig högre än de högsta bergstopparna, och portar som är femtio meter höga.”

”Det kan inte stämma”, sa In och rynkade på pannan. ”Jag har sett berget för inte så länge sedan. En sådan jättelik konstruktion hade någon lagt märke till. Dessutom är trollen inte mycket till byggare.”

”Vi trodde inte att de kunde hantera magi heller”, påpekade Iai, ”men det visade sig att vi hade fel. Vi kanske har fel nu också. Och om jag säger att fästningen finns där, litar du inte på mig då?”

In tystnade och såg betänkligt på Iai. Det var visserligen inte många som rörde sig den vägen, men någon borde ha lagt märke till en enorm fästning som tog upp större delen av berget. Men det fanns heller ingen anledning för Iai att ljuga. In nickade.

”Självklart litar jag på dig. Det finns ingen förutom dig och de andra fem som jag litar mer på. Fortsätt, snälla!”

”Jag följde efter dem förbi sjön”, sa Iai. ”De gick samma väg som vi hade kommit och gick sedan vidare österut. De stannade för läger ytterligare två gånger, men efter att vi hade konfronterat dem var de mycket mer försiktiga, och jag kunde inte komma i närheten av dem.”

”Och fångarna?”, frågade In.

”De fick vatten, men aldrig någon mat vad jag såg. När vi närmade oss Darfast vek de av ifrån vägen, och gick i riktning mot berget. Och det fanns ett berg där. Ingen fästning, inga torn, bara ett berg. Skogen blev tunnare ju närmare bergen vi kom. Och sedan fanns fästningen bara där.”

”Den bara fanns där”, sa in skeptiskt. ”Som om att den var osynlig?”

”Nej, ” sa Iai och skakade på huvudet. ”Jag har sett försök till osynlighet. Det fungerar med små föremål, men även då kan man se att någonting inte stämmer. Det här var något annat. Berget fanns där, men det var som om jag plötsligt såg det med andra ögon. Något som jag först trodde var en spricka i klipporna var plötsligt ett fönster. Bergstoppar visade sig vara torn. Klippor blev till portar. Bergsväggar blev murarna. Fästningen var inte osynlig, den fanns där hela tiden. Men jag kunde verkligen bara se berg.”

”Och det är dit trollen tog sina fångar?”, skrattade In uppgivet. ”En jättelik fästning som ingen kan se. Det kommer ju inte direkt göra förhandlingarna lättare.”

”Nej”, sa Iai. ”Jag skulle inte tro det.”

”An har redan gett upp tanken på förhandlingar. Han har inte sagt det, men han och Tedlik förbereder ett fullskaligt anfall.”

”Ja. An är en krigare i själen, det är svårt att ändra på.”

In skrattade till. ”Betyder det att Un har en krigarsjäl? Vi har alla samma själ.”

”Vi kommer från samma själ”, rättade Iai. ”Men jag kan inte tro att det är så enkelt som att det bestämmer vad vi blir. Vi får en själ, och den formar oss kanske. Men samtidigt som den formar oss, som formar vi den genom våra liv. Oavsett vad den var från början, så har An format en krigarsjäl under flera hundra år.”

”Det värsta är att jag inte är säker på att han har fel. Trollen är brutala och elaka, och det är också själar som formats under flera hundra år. Varför skulle vi kunna ändra på dem? Luziel kanske har rätt. Det kanske är lika bra att utrota dem. Eller att vilket fall att attackera dem hårt och visa att de kommer möta motstånd om de försöker igen.”

”Jag vet inte om våld är en lösning på något. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Det är ditt beslut som är avgörande, och jag rättar mig efter det. Ännu viktigare är att alla andra kommer att göra det. Nedälvs invånare. Tedlik. Även An kommer att böja sig för din vilja.”

”Varför tror du det? Det är An som faktiskt gör något. Han har en armé. Vad har jag?”

”Skaparens ansikte”, svarade Iai lugnt. ”Un har skapat världen åt oss. Hon har gett oss liv, och hon har gett oss dem vi älskar. Allt vi har är en gåva från Un, och det betyder något. Uns ansikte var det första som de flesta av oss såg, och DET betyder något. Du har Skaparens ansikte, och om du talar om vad som ska ske, så kommer alla att acceptera det.”

”Det förutsätter att jag vet vad vi ska göra”, sa In.

”Du vet vad du vill göra. Nu ska du bara berätta för oss andra.”

Deras samtal avbröts plötsligt av ett tumult utanför. Folk skrek och ropade upphetsat, men varken In eller Iai kunde uppfatta vad det handlade om. In reste sig upp och sprang ut, tätt följd av Iai. De blev nästan omedelbart omkullsprungna av en man som rusade förbi dem, och de två furim följde efter. De var långt ifrån ensamma, men de flesta såg ut att veta lika lite som In och Iai om vad som försiggick, och hängav sig istället åt flockmentaliteten.

En folkmassa hade samlats vid torgplatsen, och stod så tätt inpå varandra att det var fullständigt omöjligt att se vad alla ropade om. In gick bestämt fram till folkmassan och började tränga sig igenom. Hon kom ut i en ring, bestående av Nedälvs invånare, och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en utmärglad och smutsig kvinna. Hennes nakna kropp var täckt av damm och någonting som var misstänkt likt blod hade torkat på hennes bröst, lår och armar. Håret var så smutsigt att det var svårt att bedöma färgen på det, och det hängde testar framför hennes ansikte. Där innanför dolde sig ett par insjunkna, klarblå ögon. Hon fick syn på In, och ett maniskt grin spred sig över hennes läppar.

”Un?”, sa In försiktigt.

Un sa ingenting. Hon fortsatte stirra intensivt på In en stund, och lät sedan ögonen rulla uppåt tills bara ögonvitan syntes. Ett ljud som skulle kunna ha varit ett försök till ett skratt letade sig ut mellan Uns hopbitna tänder. Det var ett ljud utan känslor, och helt utan melodi. Un vände ansiktet mot himlen och började rulla med huvudet fram och tillbaka.

In såg sig omkring. Alla tillrop och diskussioner hade tystnat, men ingen tittade på Un längre. Vartenda ansikte var vänt mot In. Deras skapare hade anlänt, och uppförde sig som… In kunde inte ens sätta ord på vad Un höll på med, men det var utan tvekan oroande. Och människorna som hade samlats för att möta Un vände sig nu istället till In för att få veta vad som skulle hända härnäst. Hon hade ingen aning, men det var inte det som folk behövde höra nu.

”Fortsätt med vad ni höll på med”, sa In högt och tydligt. ”Vi är fortfarande långt ifrån säkra från trollen, och jag ser flera personer här som jag vet borde patrullera byns gränser.”

Alla stirrade på henne, men ingen gjorde någon ansats till att röra sig ur fläcken. In spände blicken i dem och höjde rösten ytterligare.

”Sätt fart!”, röt hon.

Folkmassan skingrades, dock aningen motvilligt, och många kastade undrande blickar tillbaka på dem. Un hade slutat skratta och stod nu tyst och stilla och stirrade mot ingenting. Iai och An kom fram till dem.

”Vad är det som händer?”, frågade An.

”Inte här”, sa In bestämt. ”Vi måste få in henne. Någonting är väldigt fel.”

”Det var en underdrift”, sa Iai.

In tog Un under armen och började leda henne mot sin hydda. Uns rörelser var drömliknande, och det enda tecknet på att hon lade märke till att de andra var där överhuvudtaget var att hon faktiskt följde med dem. Det tog lite tid att gå, för även om Un inte gjorde något motstånd, så verkade hon inte ha speciellt bråttom heller. An och Iai försökte gå så att de dolde Un så mycket som möjligt, men de kunde känna Nedälvs blickar på sig. De nådde den lilla hyddan, och In lät Un sätta sig ner på bädden. Det var trångt med fyra personer därinne och An och Iai stannade omedelbart innanför dörröppningen. In satte sig ner på huk framför Un, och lyfte försiktigt hennes ansikte mot sitt eget. Hennes ögon fortsatte stirra mot fjärran ett par sekunder innan de fokuserade på In.

”Jag fick ditt meddelande”, mumlade Un. ”Lasje kom hem och han sa att du ville ha hit mig.”

”Vad har hänt?”, frågade In.

”Ingenting har hänt. Ingenting som inte alltid har hänt. Röster och minnen. Så mycket lidande… Jag mötte dem i… någonstans. Och han var där. Nu är han hos mig.”

”Vad menar du?”

”Bara minnen. Minnen, minnen, minnen, minnen…”

Un tystnade och hennes blick blev glasartad igen.

”Vad är det hon pratar om?”, frågade An.

”Jag vet inte”, sa In och skakade på huvudet.

”Någonting måste ha hänt henne”, sa Iai.

”Vi måste göra något”, sa An. ”Hon kan inte hjälpa oss om hon är på det här viset. Vi behöver mat och vi behöver fler som kan hjälpa oss slåss.”

”An!”, väste Iai. ”Inte nu.

”Det är nu eller aldrig”, svarade An. ”Om trollen får fortsätta ta by efter by, så kommer de att utrota varenda människa i världen.”

”Ja”, sa Un och lyfte huvudet mot dem, och förvirringen som funnits i hennes röst var plötsligt som bortblåst. ”Det kommer de att göra.”

”Och vi måste stoppa dem”, sa An och tog ett steg fram.

”Nej”, sa Un lugnt. ”Det är inte nödvändigt. Trollen gör slut på alla. Och sedan gör de slut på sig själva. Sedan kommer växterna att dö. Slutligen finns det bara ni kvar. När ni har tröttnat på ensamheten och ger upp era liv, då kommer det bara att vara jag.”

Hon drog ett djupt andetag.  De andra stirrade chockat på henne.

”Då kan jag kanske låta minnena bli till glömska”, fortsatte Un. ”Tillräckligt med tid – och jag har tid – är allt som behövs. Jag har så mycket lidande att glömma.”

”Trollen är de som orsakar lidandet”, sa In. ”Det är därför vi måste göra något åt det.”

”Vad vet du om lidande?”, sa Un ilsket, och hennes blåa ögon flammade upp i dunklet som om de var upplysta av en inre eld. ”Trollen dödar, men det är inte lidande. Människor däremot är oslagbara när det gäller att åsamka lidande och sorg. Och jag vet, jag minns varje ögonblick av varje persons smärta. VARTENDA ÖGONBLICK!”

Vågor av energi slog ut från Un när hon skrek de sista orden. De träffade In och kastade henne till marken. An vinglade till när energin nådde honom, men han lyckades hålla sig på fötter och sträckte ut en hand för att stödja Iai. Ljuset i Uns ögon slocknade igen, och hon slappnade av igen.

”Det är slut nu”, sa hon. ”Ni kanske kan besegra trollen om ni har tur, men det spelar ingen roll. Det kanske tar tio år eller femtio år, men det är bara en tidsfråga innan Gainea blir en livlös öken igen. Lämna mig ifred nu!”

Un lade sig ner på den tunna ljungbädden och slöt ögonen. In reste sig upp från golvet där hon hade trillat och tittade på An och Iai. De såg lika chockade ut som In kände sig. Hon ville fortsätta tala med Un och övertyga henne om att hon hade fel. Att livet på Gainea var värt att rädda och att människan var värd att få leva vidare. Men trots att hon hade sett mer kärlek och omtanke än vad hon hade sett grymheter, så kunde hon inte formulera sina erfarenheter till något argument.

Innerst inne visste dock In att oavsett vad hon hade sett, så kunde det inte mäta sig med att leva med minnena på det sätt som Un gjorde. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste vara. Tiotusentals liv. Tiotusentals själar. Tusen och åter tusen minnen och känslor som alla slogs om att få komma till ytan. De gånger hon funderat på själarna som återvände till Un, så hade hon sett det som något vackert. Vita ljus eller kanske pärlor som Un tog emot med öppna armar för att låta dem vila i stillhet för evighet. Men det slog henne att för Un var de avlidna själarna inga vita ljus. De var glödande kol som brände hennes inre, och de var svarta törnen som rev i hennes egen själ. Och det fanns ingenting som Un kunde göra för att undkomma dem. Det var Uns förbannelse. En förbannelse som hon kanske visserligen hade skapat själv, men fortfarande en förbannelse. Och Skaparens förbannelse såg nu ut att kunna bli Gaineas undergång.

---

Att nyttja tiden

2009-12-28 av Aengeln

Tid är något som man alltid tycks ha för lite av. Tid att jobba, tid att koppla av och tid att leva. Tid att skriva har det inte varit så mycket med för min del, men turligt nog har julhelgen kommit in helt hastigt och lustigt. Kapitel 6 kommer därför att komma ut någon gång under de närmaste dagarna.

På tal om tid har jag dessutom gjort lite förändringar i kapitel 3 och 4, med avseende på tiden. Gainea är ju en helt fikitiv värld, men av praktiska skäl använder jag måttenheter som alla är bekanta med (meter, dagar, timmar, etc). Jag tycker dessutom att det kan fungera i berättelsen. Gainea, precis som Un själv, är skapad efter hur hon har drömt att världen ska se ut. Hon har drömt hur människor lever och agerar mot varandra, och det är inte orimligt att anta att även den typen av detaljer skulle kunna vara en del av drömmen.

Däremot har jag vid ett par tillfällen använt månader, vilket inte fungerar. Gaineas sol är ett brinnande klot av glas som skapades i samband med att världen skapades. Däremot har Gainea ingen måne, så att tala om månader blir lite fel. Därför har jag ändrat de styckena.

---