Gainea: Kapitel 16
Redan tidigt på morgonen efter Lasjes dödsdag skickade Tedlik ut löpare till byarna söder om Nedälv. Gainea var glest befolkat, och den närmaste byn låg flera dagsmarscher bort. Med tanke på trollaktiviteterna var löparna dessutom tvungna att färdas avsevärt mycket mer försiktigt än normalt, vilket skulle dra ut på tiden ytterligare.
Tedlik höjde dessutom säkerheten kring Nedälv. De vakter som normalt patrullerade byns gränser ensamma grupperades istället ihop tre och tre, och de som samlade mat i skogen fick också möjlighet till beväpnad eskort. Ingen tilläts att passera barriären utan överseende, men trots de olägenheter som åtgärderna orsakade, så var det ingen som protesterade.
Lasjes död hade ironiskt nog ökat Nedälvs möjligheter att försvara sig mot inkräktare. Även om byn hade förlorat en välrespekterad medborgare och en omtyckt vän, så hade firandet av dödsdagen haft en positiv effekt på gemenskapen i Nedälv. Det gjorde att de energier som flödade genom byn hade blivit starkare och mer homogena. Det var dessa energier som gjorde det möjligt för barriären runt byn att fungera, och resultatet var att den blev kraftigare än någonsin.
Flera av vakterna var erfarna krigare, särskilt de som hade tvingats fly till Nedälv efter att deras egna hembyar fallit. De hade fått använda sina färdigheter i strid mot troll, och i vissa fall mot styrkor från byar som i ren desperation försökt mätta sina invånare på bekostnad av andras. Flyktingarna hade i många fall redan avisats från andra byar med hänvisning till matransonerna, men på Ins initiativ hade de välkomnats när de kom till Nedälv. Hennes motiv hade varit humanitära, men det hade också hjälpt Nedälv att bygga upp en respektabel vaktstyrka.
Men även de bästa av dem bleknade i jämförelse med An. Han var en virvelvind med svärdet i hand, och kombinerade kraft med kontroll på ett sätt som ingen annan kunde mäta sig med. Det var en enorm tillgång som Tedlik inte var sen att utnyttja. Vakterna delades in i tre skift. Ett skift som patrullerade byn, och ett andra som vilade. Det tredje skiftet fick An ta hand om, och han satte upp ett omfattande träningsprogram för dem.
In höll sig mestadels undan från de andra. Hon hade tagit Lasjes död hårdare än vad hon trodde att hon skulle göra. Även om hon var förberedd på att den skulle komma så påminde det henne om att livet runt omkring henne var ändligt. Under sex hundra år hade hennes älskare, älskarinnor och vänner tagits ifrån henne, och även om det sällan hade varit före deras tid, så ändrade det inte på att de nu var borta. Det faktum att hon själv var odödlig, innebar också att hon alltid skulle få se de runt omkring henne dö.
Hon försökte trösta sig med att alla hon mötte förmodligen hade ett litet fragment av de avlidnas själar inom sig. De hade återvänt till Un efter döden och sedan blivit en del av nästa liv som hon skapat. Det var ingen tröst när In tänkte tillbaka på de vänner hon hade förlorat, men det fyllde henne ändå med en eufori när hon tillät sig själv att känna livet som pulserade runt omkring henne.
Men samtidigt som In älskade livet, så kunde hon ibland vara avundsjuk på de ghulim som hon levde med. Hon undrade hur det kändes att ha små korn av andra inom sig. Ingen hade dött innan hon hade skapats. Uns själ hade varit ren då, och därför hade Ins själ hade blivit likadan. Ren och oförstörd, men också tom. Kunde de som kommit efter henne höra de avlidnas tankar? Och om de hörde dem, kunde de då skilja dem från sina egna tankar? Det var en nyfikenhet som hon förmodligen aldrig skulle kunna stilla.
In var dessutom besviken över hur Tedlik och An uppenbarligen förberedde sig för strid när deras mål skulle vara att förhandla, men hon kunde heller inte argumentera mot vikten av att vara förberedd på det värsta. Som hon såg det hade de dock redan gett upp tanken på förhandling. De byggde en armé. De planerade att gå vägen som Luziel hade föreslagit och utrota trollen. In drog sig inte för att försvara sig själv eller andra, men hon sökte inte ut strider på det sätt som hon misstänkte att An gjorde. Å andra sidan hade hon heller inga större förhoppningar om att förhandlingar med trollen skulle ge något resultat.
Tre veckor passerade utan att något hände. Löparna som Tedlik hade skickat hade fortfarande inte kommit tillbaka, men de såg heller inte några tecken på troll. Ytterligare ett par flyktingar hade tagit sig till Nedälv och de hade nästan omedelbart slutit sig till den nybildade armén. Deras byar hade liksom så många andra attackerats av troll, men ingen av dem hade någon annan information som var av nytta.
In låg på sin sovplats i hyddan och stirrade upp mot taket. Lasje hade tydligen haft tid att förbättra deras gemensamma hem under hennes frånvaro. Sprickorna i väggarna som tidigare hade släppt in glimtar av solljus var tätade, och taket var omlagt med nya löv.
Någon knackade, men In ignorerade det. Hon antog att det var antingen An eller Tedlik, och hon hade ingen lust att umgås med dem just nu. Det knackade igen.
”In?”, sa en mjuk röst.
In satte sig hastigt upp och vände sig mot figuren som stod i dörröppningen. Det var Iai. Hennes klädsel var sliten och smutsig, som om hon hade fått åla fram på marken. Hennes ögon hade mörka ringar och hon såg trött ut, men hennes hållning var rak och stolt. In reste sig upp, tog två steg över hyddans golv och omfamnade henne.
”Iai”, sa hon. ”När kom du tillbaka?”
”Nu.”
”Vad hände? Mår du bra?”
”Jag mår bra”, sa Iai och grimaserade. ”Jag skulle behöva sitta ner.”
Hon väntade inte på Ins svar, utan gick bort och satte sig på bädden. In slog sig ner med benen i kors på golvet bredvid henne, och tittade på Iai.
”Trollen tog människorna till en plats som inte ligger långt från Imsjön. Känner du till bergen som ligger några dagar österut från sjön?”
”Darfast”, nickade In. ”Jag hörde att någon kallade dem så.”
”Det stämmer. Jag har aldrig gått in närheten av dem förrän nu. Men det är inte bara berg där. Någon… trollen, antar jag, har byggt en enorm… byggnad är förmodligen det bästa ordet. Det är en fästning, byggd in i berget. Dess murar sträcker sig hundratals meter upp längs berget, och framsidan tar upp hela sidan av berget. Den har svarta torn med spiror som sträcker sig högre än de högsta bergstopparna, och portar som är femtio meter höga.”
”Det kan inte stämma”, sa In och rynkade på pannan. ”Jag har sett berget för inte så länge sedan. En sådan jättelik konstruktion hade någon lagt märke till. Dessutom är trollen inte mycket till byggare.”
”Vi trodde inte att de kunde hantera magi heller”, påpekade Iai, ”men det visade sig att vi hade fel. Vi kanske har fel nu också. Och om jag säger att fästningen finns där, så är det så.”
In tystnade och såg betänkligt på Iai. Det var visserligen inte många som rörde sig den vägen, men någon borde ha lagt märke till en enorm fästning som tog upp större delen av berget. Men det fanns heller ingen anledning för Iai att ljuga. In nickade.
”Jag följde efter dem förbi sjön”, sa Iai. ”De gick samma väg som vi hade kommit och gick sedan vidare österut. De stannade för läger ytterligare två gånger, men efter att vi konfronterat dem var de mycket mer försiktiga, och jag kunde inte komma i närheten av dem.”
”Och fångarna?”, frågade In.
”De fick vatten, men aldrig någon mat vad jag såg. När vi närmade oss Darfast vek de av ifrån vägen, och gick i riktning mot berget. Och det fanns ett berg där. Ingen fästning, inga torn, bara ett berg. Skogen blev tunnare ju närmare bergen vi kom. Och sedan fanns fästningen bara där.”
”Den bara fanns där”, sa in skeptiskt. ”Som om att den var osynlig?”
”Nej, ” sa Iai och skakade på huvudet. ”Jag har sett försök till osynlighet. Det fungerar med små föremål, men även då kan man se att någonting inte stämmer. Det här var något annat. Berget fanns där, men det var som om jag plötsligt såg det med andra ögon. Något som jag först trodde var en spricka i klipporna var plötsligt ett fönster. Bergstoppar visade sig vara torn. Klippor blev till portar. Bergsväggar blev murarna. Fästningen var inte osynlig, den fanns där hela tiden. Men jag kunde verkligen bara se berg.”
”Och det är dit trollen tog sina fångar?”, skrattade In uppgivet. ”En jättelik fästning som ingen kan se. Det kommer ju inte direkt göra förhandlingarna lättare.”
”Nej”, sa Iai. ”Jag skulle inte tro det.”
”An har redan gett upp tanken på förhandlingar. Han har inte sagt det, men han och Tedlik förbereder ett fullskaligt anfall.”
”Ja. An är en krigare i själen, det är svårt att ändra på.”
In skrattade till.
”Betyder det att Un har en krigarsjäl? Vi har alla samma själ.”
”Vi kommer från samma själ”, rättade Iai. ”Men jag kan inte tro att det är så enkelt som att det bestämmer vad vi blir. Vi får en själ, och den formar oss kanske. Men samtidigt som den formar oss, som formar vi den genom våra liv. Oavsett vad den var från början, så har An format en krigarsjäl under flera hundra år.”
”Det värsta är att jag inte är säker på att han har fel. Trollen är brutala och elaka, och det är också själar som formats under flera hundra år. Varför skulle vi kunna ändra på dem? Luziel kanske har rätt. Det kanske är lika bra att utrota dem. Eller att vilket fall att attackera dem hårt och visa att de kommer möta motstånd om de försöker igen.”
”Jag vet inte om våld är en lösning på något. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Det är ditt beslut som är avgörande, och jag rättar mig efter det. Ännu viktigare är att alla andra kommer att göra det. Nedälvs invånare. Tedlik. Även An kommer att böja sig för din vilja.”
”Varför tror du det? Det är An som faktiskt gör något. Han har en armé. Vad har jag?”
”Skaparens ansikte”, svarade Iai lugnt. ”Un har skapat världen åt oss. Hon har gett oss liv, och hon har gett oss dem vi älskar. Allt vi har är en gåva från Un, och det betyder något. Uns ansikte var det första som de flesta av oss såg, och DET betyder något. Du har skaparens ansikte, och om du talar om vad som ska ske, så kommer alla att acceptera det.”
”Det förutsätter att jag vet vad vi ska göra”, sa In.
”Du vet vad du vill göra. Nu ska du bara berätta för oss andra.”
Deras samtal avbröts plötsligt av ett tumult utanför. Folk skrek och ropade upphetsat, men varken In eller Iai kunde uppfatta vad det handlade om. In reste sig upp och sprang ut, tätt följd av Iai. De blev nästan omkullsprungna av en man som rusade förbi dem, och de två furim följde efter. De var långt ifrån ensamma, men de flesta såg ut att veta lika lite som In och Iai om vad som försiggick, och hängav sig istället åt flockmentaliteten.
En folkmassa hade samlats vid torgplatsen, och stod så tätt inpå varandra att det var fullständigt omöjligt att se vad alla ropade om. In gick bestämt fram till folkmassan och började tränga sig igenom. Hon kom ut i en ring, bestående av Nedälvs invånare, och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en utmärglad och smutsig kvinna.
Hennes nakna kropp var täckt av damm, och något som var misstänkt likt blod hade torkat på hennes bröst, lår och armar. Håret var så smutsigt att det var svårt att bedöma färgen på det, och det hängde testar framför hennes ansikte. Där innanför dolde sig ett par insjunkna, klarblå ögon. Hon fick syn på In, och ett maniskt grin spred sig över hennes läppar.
”Un?”, sa In försiktigt.
Un sa ingenting. Hon fortsatte stirra intensivt på In en stund, och lät sedan ögonen rulla uppåt tills bara ögonvitan syntes. Ett ljud som skulle kunna ha varit ett försök till ett skratt letade sig ut mellan Uns hopbitna tänder. Det var ett ljud utan känslor, och helt utan melodi. Un vände ansikte mot himlen och började rulla med huvudet fram och tillbaka.
In tittade omkring sig. Alla tillrop och diskussioner hade tystnat, men ingen tittade på Un längre. Vartenda ansikte var vänt mot In. Deras skapare hade anlänt, och uppförde sig som… In kunde inte ens sätta ord på vad Un höll på med, men det var utan tvekan oroande. Och människorna som hade samlats för att möta Un vände sig nu istället till In för att få veta vad som skulle hända härnäst. Hon hade ingen aning, men det var inte det som folk behövde höra nu.
”Fortsätt med vad ni höll på med”, sa In högt och tydligt. ”Vi är fortfarande långt ifrån säkra från trollen, och jag ser flera personer här som jag vet borde patrullera byns gränser.”
Alla stirrade på henne, men ingen gjorde någon ansats till att röra sig ur fläcken. In spände blicken i dem och höjde rösten ytterligare.
”Sätt fart!”, röt hon.
Folkmassan skingrades, dock aningen motvilligt, och många kastade undrande blickar tillbaka på dem. Un hade slutat skratta och stod nu tyst och stilla och stirrade mot ingenting. Iai och An kom fram till dem.
”Vad är det som händer?”, frågade An.
”Inte här”, sa In. ”Vi måste få in henne. Någonting är väldigt fel.”
In tog Un under armen och började leda henne mot sin hydda. Uns rörelser var drömliknande, och det enda tecknet på att hon lade märke till att de andra var där överhuvudtaget, var att hon faktiskt gick med dem. Det tog lite tid att gå, för även om Un inte gjorde något motstånd, så verkade hon inte ha speciellt bråttom heller. An och Iai försökte gå så att de dolde Un så mycket som var möjligt, men de kunde känna Nedälvs blickar på sig.
De nådde den lilla hyddan, och In lät Un sätta sig ner på bädden. Det var trångt med fyra personer därinne och An och Iai stannade omedelbart innanför dörröppningen. In satte sig ner på huk framför Un, och lyfte försiktigt hennes ansikte mot sitt eget. Hennes ögon fortsatte stirra mot fjärran ett par sekunder innan de fokuserade på In.
”Jag fick ditt meddelande”, mumlade Un. ”Lasje kom hem och han mindes att du ville ha hit mig.”
”Vad har hänt?”, frågade In.
”Ingenting har hänt. Ingenting som inte alltid har hänt. Röster och minnen. Så mycket lidande… Jag mötte dem i… någonstans. Och han var där. Nu är han hos mig.”
”Vad menar du?”
”Bara minnen. Minnen, minnen, minnen, minnen…”
Un tystnade och hennes blick blev glasartad igen.
”Vad är det hon pratar om?”, frågade An.
”Jag vet inte”, sa In och skakade på huvudet.
”Någonting måste ha hänt henne”, sa Iai.
”Vi måste göra något”, sa An. ”Hon kan inte hjälpa oss om hon är på det här viset. Vi behöver mat och vi behöver fler som kan hjälpa oss slåss.”
”An!”, väste Iai. ”Inte nu.
”Det är nu eller aldrig”, svarade An. ”Om de får fortsätta ta by efter by, så kommer de utrota oss.”
”Ja”, sa Un och lyfte huvudet mot dem, och förvirringen som funnits i hennes röst var plötsligt som bortblåst. ”Det kommer de att göra.”
”Och vi måste stoppa dem”, sa An och tog ett steg fram.
”Nej”, sa Un lugnt. ”Det är inte nödvändigt. Trollen gör slut på alla. Och sedan gör de slut på sig själva. Sedan kommer växterna att dö. Slutligen finns det bara ni kvar. När ni har tröttnat på ensamheten och ger upp era liv, då kommer det bara vara jag.”
Hon drog ett djupt andetag. De andra stirrade chockat på henne.
”Då kan jag kanske låta minnena bli till glömska”, fortsatte Un. ”Tillräckligt med tid – och jag har tid – är allt som behövs. Jag har så mycket lidande att glömma.”
”Trollen är de som orsakar lidandet”, sa In. ”Det är därför vi måste göra något åt det.”
”Vad vet du om lidande?”, sa Un ilsket, och hennes blåa ögon flammade upp i dunklet som om det var upplysta av en inre eld. ” Trollen dödar, men det är inte lidande. Människor däremot är oslagbara när det gäller att åsamka lidande och sorg. Och jag vet, jag minns varje ögonblick av varje persons smärta. VARTENDA ÖGONBLICK!”
Vågor av energi slog ut från Un när hon skrek de sista orden. De träffade In och kastade henne till marken. An vinglade till när energin nådde honom, men han lyckades hålla sig på fötter och sträckte ut en hand för att stödja Iai. Ljuset i Uns ögon slocknade igen, och hon slappnade av igen.
”Det är slut nu”, sa hon. ”Ni kanske kan besegra trollen om ni har tur, men det spelar ingen roll. Det kanske tar tio år eller femtio år, men det är bara en tidsfråga innan Gainea blir en livlös öken igen. Lämna mig ifred nu!”
Un lade sig ner på den tunna ljungbädden och slöt ögonen. In reste sig upp från golvet där hon hade trillat, och tittade An och Iai. De såg lika chockade ut som In kände sig. Hon ville fortsätta tala med Un och övertyga henne om att hon hade fel. Att livet på Gainea, att människan var värd att hjälpa. Men hon hade inga argument att lägga fram. In hade själv sett exempel på grymheter, men hon hade i ännu större omfattning sett kärlek och omtanke.
Innerst inne visste dock In att oavsett vad hon hade sett, så kunde det inte mäta sig med att leva med minnena på det sätt som Un gjorde. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste vara. Tusentals liv. Tusentals själar. Tusen och åter tusen minnen och känslor som alla slogs om att få komma till ytan. De gånger hon funderat på själarna som återvände till Un, så hade hon sett det som något vackert. Vita ljus eller kanske pärlor som Un tog emot med öppna armar för att låta dem vila i stillhet för evighet.
Men det slog henne att för Un var de avlidna själarna inga vita ljus. De var glödande kol som brände hennes inre, och de var svarta törnen som rev i hennes egen själ. Och det fanns ingenting som Un kunde göra för att undkomma dem. Det var Uns förbannelse. En förbannelse som hon kanske visserligen hade skapat själv, men fortfarande en förbannelse. Och skaparens förbannelse såg nu ut att kunna bli Gaineas undergång.
Kapitel 16
In stormade ut ur hyddan och gick därifrån. En mängd känslor rusade igenom henne när den första chocken efter Uns besked hade lagt sig. Hon tyckte synd om Un när hon tänkte på hur skapelsen hade blivit en enorm börda för henne. Samtidigt var hon besviken. Un hade inte kunnat, eller rättare sagt velat, hjälpa dem ta sig ur situationen de befann sig i, och det var en brist som In inte velat se hos Un. Un var skaparen, och det var inte rimligt att hon inte skulle lösa deras problem.
De känslorna övertogs dock snabbt av ett brinnande raseri. Un gav liv, men In och de andra var de som formade skapelsen. De levde sida vid sida med ghulim, och gav dem stöd och vägledning. Inte bara för stunden, utan för att de skulle kunna leva och utvecklas. För att de skulle kunna lära varandra. Furim gjorde mer för Gainea än vad In någonsin skulle orka med. Så varför skulle hon så lättvindigt få ta beslutet att allt var slut? Att Gainea inte förtjänade att leva vidare?
”In”, sa An bakom henne. ”Stanna!”
”Hon kan inte göra så här”, sa In men fortsatte att gå. ”Efter allt arbete vi lagt ner, och nu bestämmer hon sig för att det skulle vara slut. Aldrig att jag går med på det.”
”Jag vet, men hon kan inte mena det. Inte egentligen.”
”Det är klart att hon menar det. Hon har fel, men hon menar det. Hon vill överge oss, det är vad hon säger.”
In hade nått fram till barriären som sträckte sig runt Nedälv, och An hann ikapp henne. Hon började gå otåligt fram och tillbaka längs energiväggen, men stannade plötsligt tvärt. Hon vände sig långsamt mot An och höll upp en hand. An tog ett ofrivilligt steg tillbaka.
”Hon testar oss”, konstaterade In med ett bittert leende . ”Det är vad hon gör. Världen är inte vad den borde vara, men det vet vi redan. Vi har tillåtit oss själva att acceptera att vi inte kan uppnå drömmen till fullo, och vi har anpassat oss till den tanken. Samtidigt är det Un som lider för våra misstag, när de olyckliga själarna återvänder till henne. Vi måste göra något åt det.”
”Vad menar du?”, sa An.
”Det är enkelt. Vi måste på allvar ta på oss rollen som ledsagare åt Gaineas invånare, precis som vi gjorde förr.”
”Det är knappast så enkelt. Det finns tusentals byar runt om Gainea, och lika många problem att lösa. Var föreslår du att vi ska börja?”
”Vi börjar där Un haft fel två gånger”, svarade In. ”Och du borde bli nöjd. Du har redan börjat förbereda dig på det.”
”Trollen”, sa An.
”Det var fel att skapa dem, och oavsett vad Un säger så ÄR Trollen ett hot mot drömmen. Deras närvaro och tanken på att de finns i skogarna runt omkring oss gör folk rädda. Kan vi ta bort den rädslan, så kan vi kanske föra människorna närmare varandra.”
”Det kommer inte att bli lätt.”
”Nej. Men det måste göras. Prata med Tedlik, och forsätt träna de män och kvinnor som du har. Och meddela mig så fort ni får höra något från budbärarna.”
”Visst”, sa An.
”Sedan måste vi resonera med Un. Vi måste få henne att förstå att livet på Gainea är värt att rädda.”
Iai satt på marken utanför Ins hydda med benen i kors, och hennes armar vilade lätt på knäna. Eftermiddagssolens strålar föll på hennes ansikte, och en ljum vind drog genom hennes hår. Iais ögon var slutna, och hennes andetag var djupa och lugna. En aura av stillhet och avslappning tycktes hänga i luften runt omkring henne.
Ins skugga föll över Iai, men hon visade inga tecken på att ha märkt något. In visste bättre än att vänta på att Iai skulle bli färdig. Iai hade lärt de andra furim sina tekniker för meditation, men så vitt In visste var det ingen annan som bemästrade dem lika bra som Iai. Hennes meditation kunde pågå i dagar, och eftersom hon inte behövde mer än ett par minuter för att återigen komma i trans, så accepterade hon alltid att bli avbruten.
”Kan vi prata?”, frågade In.
”Självklart”, sa Iai.
”Inte här.”
”Jag tror inte att Un hör dig, inte just nu.”
”Jag föredrar ändå om vi kan gå någon annanstans.”
Iai nickade, och sträckte ut en hand mot In. In tog den och hjälpte henne upp på fötter. Tillsammans började de gå längs den lilla vägen som snirklade sig runt omkring inne byn. In berättade om sitt samtal med An, och vad hon hade kommit fram till.
”Och du vill ha min hjälp?”
”Du sa att du skulle rätta dig efter vad jag beslutade.”
”Det gjorde jag”, nickade Iai.
”Under alla år tillsammans har jag aldrig sett dig slåss förut. Men när jag såg dig hantera trollet för ett par veckor sedan. Det var nästan vackert.”
”Det finns inget vackert i att slåss, och jag försöker att inte göra det. Jag hoppades på att han skulle bli uttröttad, och att jag skulle slippa attackera honom.”
”Men om fler kunde lära sig av dig, så skulle det kunna rädda liv. Du behöver inte lära någon att slåss. An kommer lära dem att slåss med vapen. Jag kommer att lära dem magiska attacker, i alla fall de som har talang för magi. Men du skulle kunna lära dem att försvara sig.”
”Du förutsätter att de KAN lära sig på den korta tiden. För jag antar att du vill att attacken ska ske snart, så att det finns någon rimlig chans att fångarna fortfarande är vid liv?”
”Ja”, svarade In. ”Det kommer inte att bli en lätt, men jag vill att alla ska vara så förberedda som möjligt.”
”Oavsett hur väl förberedda de är, så kommer många av dem att dö i förtid.”
”Jag inser det. Men om det kan hjälpa resten av Gaineas befolkning att leva vidare, så är det ett acceptabelt offer.”
In stannade. Hon grep tag om Iais armar och vände henne mot sig. Det fanns något hårt i Ins blick, något som Iai aldrig sett hos henne tidigare.
”Det här handlar om liv”, sa hon bestämt. ”Allt liv. Och livet måste få fortgå. Till varje pris.”
Iai böjde huvudet kort, och In slappnade av.
”Jag sa att jag skulle rätta mig efter vad du beslutar”, sa Iai. ”Det vore oansvarigt om jag inte samtidigt gjorde allt jag kunde för att det ska lyckas.”
Det visade sig att Iai hade haft rätt. Nedälvs armé bestod av många tappra och kapabla kämpar, men få hade den talang och det fokus som krävdes för att göra något annat än att hantera vapen. Ans träning gick allt bättre, och Iai lyckades efter ett tag lära soldaterna en del av de rörelsemönster som hon tagit fram, och som hade hjälpt henne hålla sig undan trollets attacker. Det var dock tydligt att de aldrig någonsin skulle komma i närheten av Iais färdigheter.
Den magiska träningen var däremot en ren katastrof. Soldaterna hade inga problem att hantera enkel magi, såsom att skapa eld eller ljus. Efter ett tag lyckades en del till och med lära sig grundläggande attacker, även om ingen klarade av att resa magiska sköldar. Problemet var att ingen hade den sinnesnärvaro som krävdes för att hantera någon form av magi i pressade situationer. Till och med de övningsstrider som An arrangerade var för mycket för dem, och de förlitade sig alltid reflexmässigt på de vapen som de bar snarare än att tänka på vad In hade lärt dem.
In sov inte in sin hydda längre, utan lät Un ha den för sig själv. Ibland när hon passerade den, kunde hon höra Un tillsammans med någon av byns män eller kvinnor. En gång i tiden hade hon själv gärna slutit sig till dem, men hon var fortfarande alltför besviken och arg på Un för att hon skulle vilja känna henne intill sig. Un kunde få roa sig bäst hon ville, men inte med In. Inte förrän de ännu en gång kunde blicka framåt mot en ljus framtid för Gainea. En framtid av liv, som de båda trodde på.
Två veckor efter att Un anlänt till Nedälv, så hade de fortfarande inte hört något ifrån budbärarna, och hoppet om att de över huvud taget var vid liv var inte stort, än mindre att de skulle återvända med förstärkningar. Soldaterna hade inte gjort några nämnvärda framsteg med magin, och In hade gett upp magin till förmån för Iais träning. In kände att tiden började rinna ut för dem, och att om det skulle finnas några möjligheter att rädda några fångar, så skulle de snart tvingas bege sig av mot Darfast.
”Vi kan inte vänta längre”, sa An till Iai och In där de satt i värmen kring elden efter den gångna dagens träning.
”De är inte redo”, sa Iai.
”De kommer inte hinna bli redo om trollen anfaller oss först”, invände An.
”Vi har inte hört något om att trollen skulle vara på väg hit”, sa Iai.
”Nej, vi har inte hört någonting”, sa An. ”Tror du att det betyder att budbärarna är lata, eller att de redan fallit offer för trollen?”
”Det finns ett sätt som vi skulle kunna få reda på det”, sa Iai försiktigt.
”Vi frågar INTE Un”, sa In skarpt. ”Hon har varit tydlig med vad hon vill, och det är inte rätt tid att dra in henne. An har rätt. Vi kan inte vänta längre.”
”Det kommer inte att sluta väl”, sa Iai. ”Vi vet inget om hur många troll som finns i Darfast. Vi har inte ens någon uppfattning om hur många som över huvud taget fortfarande finns kvar.”
”Un har inte skapat några nya troll på flera hundra år”, sa An. ”De är ghulim, vilket innebär att de förr eller senare dör.”
”Det är ett mysterium”, konstaterade In. ”Jag har inte sett något troll som har mer imata än någon annan. Men samtidigt verkar de inte göra åt den på samma sätt som människor.”
”Om de inte dör”, sköt Iai in, ”så kan det innebära att de flesta troll som Un skapade från början finns kvar. Och Darfast har plats för dem alla. Vi har knappt hundra män och kvinnor. Det är inte mycket att sätta emot varenda existerande troll.”
”Vi kommer att vara där”, sa An. ”Och att alla troll skulle finnas i Darfast är bara spekulationer. Så vitt vi vet är det bara de trollen som du följde efter som bosatt sig där.”
”Vad är planen?”, frågade Iai. ”Ska vi gå på Luziels linje och utrota dem?”
”Bara om vi måste”, svarade In. ”Jag hoppas fortfarande att det inte behöver gå så långt, men vi måste visa dem att de inte kan komma undan med vad som helst. Om större delen av de troll som skapats fortfarande lever, så innebär det fortfarande inte mer än ett par hundra troll.”
”Ett par hundra troll är ett tämligen överväldigande hot”, påpekade Iai.
”Men det är bara en bråkdel av antalet människor som finns”, sa In. ”Och vi kan inte låta dem få fortsätta sprida skräck och död. Vi måste visa Un att vi verkligen är beredda att göra vad som krävs för att Gainea ska kunna bli drömmen.”
”Vi använder soldater för att skapa en dröm om harmoni”, sa Iai sorgset. ”Men jag rättar mig efter vid ditt beslut.”
In stirrade in i elden, och sa ingenting på en lång stund. När hon slutligen talade, var hennes röst hes, och ansträngd.
”Du har rätt”, sa hon. ”Det är jag som måste ta beslutet. På så vis vilar konsekvenserna hos mig, och konsekvenserna är mer allvarliga nu. Det är ingenting som någon annan ska behöva stå för.”
”Vi finns vid din sida”, sa An.
”Jag vet”, nickade In och tittade på dem. ”Samla alla vid middagstid imorgon, och se till att de är klara för avfärd.”
”De kommer att vara klara”, sa An.
”Och vi också”, fyllde Iai på med. ”Som An sa, vi finns vid din sida. Oavsett vad som händer.”
In låg vaken länge den natten och funderade. Hon var inte övertygad om att vägen hon hade valt att ta var den bästa, men hon kunde inte se några alternativ. Hon var tämligen övertygad om att Un inte skulle se en öppen konflikt med trollen som ett steg mot ett liv i harmoni, men omständigheterna gjorde att arbetet med att bygga upp drömmen igen var omöjligt att påbörja just nu.
Hon hade dock inte varit helt ärlig mot An och Iai. Hur mycket hon än ville tro på det, så var trollen inte ansvariga för alla problem som fanns. De var visserligen en del av det hat och den fruktan som Gaineas befolkning levde med, men sanningen var att även utan trollen så hade andra splittringar uppstått. Folk var misstänksamma mot invånarna i de byar som inte låg i närheten av den egna, och man närde en avundsjuka mot de som man trodde hade det bättre ställt än en själv.
Att eliminera trollen skulle inte på något sätt lösa alla Gaineas problem, men de kunde fortfarande tjäna ett syfte. De var ett mer påtagligt hot än de fördomar som ingen ville erkänna att de hade, och de kunde bli en symbol för något som folk kunde enas mot. Vägledning och omtanke hade inte kunnat nära drömmen, men ett fokuserat hat mot ett yttre hot kanske kunde skapa grunden för den gemenskap som krävdes för att Un skulle återfå förtroendet för sin skapelse. Hat och våld för att kunna börja bygga upp ett paradis. Död och förintelseför att skapa liv. Om hon upprepade det tillräckligt många gånger, så kanske hon kunde tro på det. Och om hon trodde på det, så kanske hon också kunde övertyga sig själv om att det var en acceptabel uppoffring.
Det var tvivel som hon alltid skulle få hålla för sig själv, men hon var inte orolig för att någon skulle få reda på dem. In var odödlig, och Un skulle aldrig få möjlighet att läsa hennes själ. Det var tankar som hon skulle låsa in djupt inom sig själv och sedan vända ryggen till. Om hon skulle kunna gå vidare, så kunde hon inte tillåta sig själv att tveka. Tvivel var en lyx som hon inte hade råd att unna sig om hon skulle kunna leva med sina beslut.
In måste ha somnat till slut, för hon vaknade av att An ruskade om henne. Solen hade nätt och jämt hunnit gå upp, och en tunn dimma låg över byn. Sedan Uns ankomst hade In sovit under bar himmel, något som hon var van vid från sina vandringar.
”Vi har en armé!”, sa An och flinade.
”Det har vi”, sa In yrvaket. ”Har vi?”
”Budbärarna är tillbaka”, sa han, ”och de hade med sig soldater från två andra byar. Vi har nästan fyra hundra män och kvinnor som är redo att slåss.”
Ans ord skakade bort de sista resterna av Ins sömn, och hon satte sig upp.
”Fyra hundra soldater?”
”Fyra hundra”, nickade An och räckte In sin hand. ”Och de väntar på dig.”
In tog den utsträckta handen och lät An dra henne upp på fötter. De halvsprang genom byn fram till torgplatsen, som under de senaste veckorna hade fått vara träningsplats för armén. Det var en överväldigande syn som mötte Ins ögon, och den stora platsen såg plötsligt väldigt liten ut. Soldaternas ankomst hade dragit många nyfikna ansikten dit trots att det fortfarande var tidig morgon. Bybor som av en eller annan anledning inte valt att sluta sig den kommande kampen stod och pratade entusiastiskt med besökarna. Flera eldar hade tänts, och In kunde känna lukten av mat.
”Var kommer de ifrån?”, frågade In.
”Invånarna i flera av de mindre byarna söder om Nedälv, har under det senaste året flyttat samman till större bosättningar”, svarade An. ”De har bildat en milis som har patrullerat området och försökt försvara dem mot trollen. De har erfarenhet av att slåss, mycket mer än någon härifrån. När de fick reda på att de hade furim på sin sida så kom de så fort de kunde.”
In vandrade in bland soldaterna och synade dem. Hon såg ungefär lika många män som hon såg kvinnor, och alla såg vältränade och alerta ut. De hade ingen enhetlig uniform, och mängden rustning skiljde sig åt från person till person. Vissa hade näst intill heltäckande rustningar, men de var få. De flesta hade någon typ av bröstplåt, och en del hade hjälmar. Ett fåtal personer hade till och med sköldar som de bar på ryggen.
Samma variationer återfanns i arsenalen av vapen. Det fanns svärd i alla former. Långa, korta, böjda och raka. Stridsyxor blandades med knivar och spjut, och en del bar vapen som In inte kände igen över huvud taget. Bara en sak var gemensamt för både vapen och rustningar. De var tydligt välanvända, men tillika välskötta.
Ins närvaro drog blickar från besökarna, och de tystnade omedelbart när de fick syn på henne. Nedälvs invånare var vana vid att se skaparens ansikte dagligen, men utanför byn var det en annan sak. Hon pratade inte med någon, utan fortsatte istället med att granska milisen. Ingen vågade säga någonting till henne, men hon hörde hur viskande samtal återupptogs efter att hon passerat. När In kände att hon hade en någorlunda klar bild över nykomlingarna, återvände hon till An.
”Se till att alla finns här vid middagstid”, sa hon så lågt att bara An kunde höra henne. ”Försök ta reda på vad alla kan. Om det finns någon som har magisk talang så vill jag veta det, innan avfärd.”
”Du vill inte skjuta på avfärden? Och ge milisen chansen att bekanta sig med alla andra?”
”Nej”, svarade In. ”Det kommer finnas gott om tid för det på vägen till Darfast. Men vi kan inte vänta längre.”
”Och om vi väntar så kanske jag kommer att ändra mig”, tänkte In när hon gick därifrån.
Hon såg inte fram emot timmarna fram till den utsatta tiden. Hon hade ingenting att företa sig för att ockupera tankarna, och hon vill absolut inte träffa någon. Den enda hon skulle kunna tänka sig att prata med var Iai, men hon hade inte sett till henne sedan den föregående kvällen. Iai hade sagt att hon gav In sitt fulla stöd, men det var tydligt vad hon egentligen kände. In förstod precis hur Iai kände, för varje gång hon lät sina tvivel smyga sig in så kände hon precis likadant själv.
In vände stegen mot skogen. Två vakter stod på plats vid stenpelarna, men In öppnade barriären utan att titta på dem och gick ut. Hon hörde en av dem mumla formeln som stängde den igen.
Hennes steg tog henne till gläntan där hon hade slagits mot trollet. De uppslitna bärbuskarna var sedan länge döda, och bladen var svarta och förtorkade. Grenarna var klena, men trots det hade de inte hunnit bli sand igen. Av någon anledning höll växter formen långt efter att de dött, medan ghulim omedelbart blev till sand.
In blickade ut över förstörelsen. Den här platsen hade kunna ge mat under lång tid framöver, men trollen hade satt stopp för det. De hade kunnat stjäla bären från grenarna och dragit vidare, men tydligen hade det inte varit nog. Lusten att slå sönder och att förstöra var så utmärkande för dem, och en så självklar del av deras natur, att ingen någonsin hade funderat på varför de var som de var.
In ville inte heller fundera på det. Hon kände ilskan välla upp inom henne, och hon lät den komma. Hon tänkte på ruinerna som var det enda som fanns kvar av Isegre, och hon tänkte på fångarna som trollen hade kedjat ihop och fört till Darfast. Sedan tog hon all oro som hon hade haft för skapelsen sedan Uns beslut, och lyfte fram den. Hon tog ilskan som hon kände gentemot Un, och lade till saknaden efter Lasje. In tog alla dessa känslor och matade vreden hon hade för trollen. Hon lät den flamma upp tills den var ett brinnande hat, så starkt att det brände i hennes inre.
In stod så i flera timmar och lät hatet sprida sig till varje liten del av henne, ända tills en liten röst påminde henne om att fyra hundra soldater väntade på henne. Vakterna som fortfarande stod vid Nedälvs gräns ryggade tillbaka från henne när hon passerade dem, men hon ignorerade det. Hatet höll henne fokuserad och målmedveten, och hon klamrade sig stenhårt fast vid det.
Hennes armé väntade på torgplatsen, tillsammans med An, Iai och vad som verkade vara större delen av byn, och de kunde känna att någonting var annorlunda med henne. Hon gick fram till den lilla scenen som fortfarande var kvar efter Lasjes dödsfest och klev upp på den. Tystnaden spred sig när In vände sig mot den samlade folkmassan. Hon var inte nervös, utan kände sig bara uppfylld av ett absolut lugn.
”Det finns ondska omkring oss”, sa hon. ”Det är ingen hemlighet att skogarna har blivit en plats där trollen väntar på att överfalla oss. De tar vår mat, och de tar våra hem. De dödar och för bort dem som vi älskar, och de sprider skräck på nätterna när vi sover. Och de gör det med en sång i hjärtat. Där kärlek och omtanke får oss att dela med oss till våra medmänniskor, där känner trollen girighet. Där vi bygger upp för att förbättra tillvaron, där ser de inget annat än en lust att förstöra. De är en styggelse, ett hån mot livet. Och vi kan inte låta dem få hållas.”
In tystnade, och mumlande utrop av medhåll började sprida sig. Hon lät sin blick svepa över folkmassan tills hon såg An och Iai. An nickade instämmande, men Iais uttryck var oläsbart.
”Vi tror att vi är ensamma”, fortsatte In med höjd röst. ”Varje natt, när mörkret sänker sig över oss, så tror vi att vi är ensamma. När vi förlorar någon vi älskar, så tror vi att vi är ensamma. Det är inte sant. Ensamhet är ett val vi kan göra, men det är inte det enda valet. Vi kan stå tillsammans. Vi kan stå tillsammans mot de som förtrycker oss, och vi kan visa att vi inte tänker låta det fortsätta. Tillsammans kan vi göra mer än att slå tillbaka. Vi kan hitta trollen, varhelst de gömmer sig, och vi kan slå tillbaka. Vi kan utplåna dem, och tiden är inne att slå det första slaget!”
En kör av medhåll steg upp ifrån de samlade människorna. In såg ut över dem och log. Hon lät deras känslor föda sitt eget hat ytterligare, och hon njöt av den klarhet som följde med det. Det här var inte bara rätt väg att gå, det var den enda vägen. Hon skulle leda människorna i krig mot trollen, och hon skulle vinna. Efter det kunde Un inte neka dem livet längre. Inte efter att de förtjänat det.
