Kapitel 20

2010-10-17 av Aengeln

In såg hur Luziel helt plötsligt försvann framför hennes ögon, precis som Jinni, Peri och Dyaus. De övriga människorna som stod som frusna intill henne blev plötsligt rörliga igen. En del rörde sig långsamt, som om de gick genom vatten, medan andras rörelser var avsevärt mycket snabbare än hennes egna. En efter en försvann dock de också. Skuggor dansade över väggarna, och ibland tyckte hon sig se skymten av människor och troll som rörde sig i rummet omkring henne även om det gick för fort för att hon skulle kunna känna igen någon. Sekunderna släpade sig förbi för henne, men hon hade ingen aning om hur lång tid som passerade utanför hennes egen privata, lilla värld.

Hon försökte dra in magi för att krossa barriären, men det fanns ingen att hämta. All energi som hon hade haft med sig in hade hon slösat bort på den misslyckade attacken mot Luziel. Där utanför flödade magin fritt, närd av skogen, människorna och till och med av trollen. Innanför barriären fanns bara In, och den lilla mängd magi som kom från henne var knappt märkbar än så länge. Hon var visserligen långt ifrån övertygad om att hon skulle kunna bryta sig igenom barriären även om hon hade haft energi att tillgå. Luziel visste vad han gjorde.

Hon var instängd, och hon hade blivit förrådd av de som borde stått vid hennes sida, men det var inte det värsta. In hade lett tvåhundra män och kvinnor in i döden. Hon hade varit säker på att de skulle kunna slå tillbaka trollen, men Luziel hade vänt striden mot dem.  I det ögonblicket hade det inte spelat någon roll vem som hade gått emot dem. Det var In som hade misslyckats. Inte bara misslyckats med att vinna slaget, utan även misslyckats med att göra det som var henne uppgift på Gainea; Att skydda och bevara livet. Hon hade visserligen varit medveten om att hon aldrig skulle ha kunnat rädda alla, men ett offer är aldrig värt något vid en förlust.

Tankarna på vad som hade hänt, och vad som pågick på andra sidan barriären drog genom hennes huvud. Var det så här Un kände det? Andras sorg och lidanden för att hon själv inte hade lyckats bättre?  In kände hur ilska och frustration började välla upp inom henne, men hon hade inte tid att reagera på det. Sedan föll barriären samman med ett öronbedövande tjut, och en man stod framför henne. Magiska energier susade in och fyllde tomrummet inne hos In. Hon drog dem glupskt in i sig och formade attacken mot Luziel för sitt inre. Det hela tog inte mer än en bråkdel av en sekund. Hennes ögon fokuserade på mannen framför henne och hon samlade sig för att släppa loss energin mot sitt mål.

”Marteli!”

Det var inte Luziel. Ansiktet framför henne var bekant, men var inte ett ansikte som hon associerade med fara, och hon lyckades med nöd och näppe styra sin attack i en annan riktning. Mannen stapplade bakåt av ren förskräckelse, och energivågen missade honom helt och förvandlade altaret bakom honom till stendamm.

”Stopp!”, utbrast han. ”Det är jag. Askar.”

Hon stirrade på honom, men det tog ett par sekunder innan hon insåg vem det var som stod framför henne. Det var Askar, men det var inte Askar som In mindes från några veckor tillbaka. Veckor ur hennes perspektiv i alla fall. Han hade inte varit muskulös på det vis som exempelvis An var, men han hade ändå haft en kropp som vittnade om fysisk aktivitet. Han hade varit stilig. Mannen som stod framför henne var smal, eller kanske mer korrekt, på gränsen till utmärglad. Hans hår var borta, och hans ansikte var nästan vitt. De trasiga kläderna hängde löst på hans kropp, och benknotor var tydligt markerade vid varje synlig led. Han drog på munnen, men leendet fick honom att se ännu mer undernärd ut.

”Känner du inte igen mig?”, sa han aningen roat ”Jag vet att jag inte är så vacker som jag en gång var, men jag hoppades ändå att du skulle minnas vår natt tillsammans.”

In slappnade av något, men inte helt. Fyra av de furim som hon litat på under sex århundraden hade vänt sig emot henne och allt som hon trodde på, så varför skulle hon lita på en man som hon hade träffat en enda gång tidigare? Å andra sidan hade han faktiskt släppt ut henne, och en liten barriär var inte svår att ta ner. Som om han hade läst hennes tankar, så höll Askar upp en sten i ena handen och visade den för henne.

”Det är bara att plocka undan en av stenarna”, sa han. ”Då faller barriären. Vi måste gå, vi har inte mycket tid på oss.”

In nickade och insåg att hon faktisk ville lite på honom. Hon hade tyckt om Askar redan första gången hon träffade honom, inte minst på grund av den bittra humorn som trädde fram när han stod öga mot öga med sin egen dödlighet.  Humorn hade han hållit fast vid, men av allt att döma gjorde hans dödlighet sig allt mer påmind. Hur mycket tid hade hon egentligen förlorat?

”Hur länge?”, frågade hon. ”Hur länge har jag varit här.”

”Länge”, svarade Askar efter en kort tvekan. ”Nästan tjugo år.”

”Tjugo…”, sa In, men Askar lät henne inte fundera vidare på det.

”Jag berättar mer på vägen”, sa han, ”men vi måste härifrån nu. Det finns troll kvar, många troll, och en del är kvar här i Darfast.

”Hur kunde du ta dig hit i så fall”, frågade In, och artikulerade en del av sina misstankar. Och varför är du ensam?”

”De kommer inte gärna upp hit vad jag förstår”, svarade han. ”Om det är Luziel som beordrat dem att hålla sig borta eller om det gör det självmant, det vet jag inte. Och ensam var det enda sättet. Ingen annan vet att du existerar. Iai och Anzur vet och kanske en handfull personer till, men inte många.”

”De kan inte tro att jag är död”, sa In. ”En furim kan inte dö.”

”Nej, de tror inte att du är död. De vet inte att du existerar. Iai förklarade det för mig, eller försökte. Jag vet inte säkert om jag förstår det själv. Den här platsen är en egen verklighet, och så fort du gick in här så började folk glömma. Det gick inte över en natt, men sanningen är att du inte längre finns i verkligheten utanför längre. Du försvann ur folks medvetande.”

”Och du?”, frågade In. ”Du måste ha vetat om mig, annars hade du inte kommit hit.”

Askar nickade och lyfte sin skjorta. En liten bit av hans bröstkorg var borta, ersatt av en halvgenomskinlig massa. Blodkärl syntes tydligt genom ytan precis som de hade gjort den dagen då In räddade hans liv.

”Du helade mig. Varje gång det känns som om du ska försvinna ur mitt minne, så rör jag vid den här delen av mig själv, så kommer allt tillbaka till mig. Tydligt och klart, varje gång.”

Han lät skjortan falla ner igen, och drog ett djupt andetag. Det lät som en dödsrossling i hans utmärglade kropp.

”Kom nu”, sa han.

In följde efter Askar åt det håll som Jinni, Peri och Dyaus hade kommit ifrån. Det fanns en stor öppning på ena väggen, och Askar smög igenom den tätt följd av In. De kom ut i en bred korridor, som var lika sparsamt upplyst som den stora salen som de precis hade kommit från, och In kunde se vad hon trodde var en trappa i änden av den. Tunga, svarta dörrar var infästa i stenväggen i oregelbundna intervaller, men alla var stängda.

De passerade fyra dörrar i tystnad, men när de nådde den femte så stannade In till. Hon såg på den. Den var över två meter hög, svart eller väldigt mörkt brun, och var fastsatt med kraftiga beslag av järn. Den såg precis likadan ut som de andra dörrarna, men ändå var det någonting med den som fångade hennes uppmärksamhet. Antingen dörren, eller någonting innanför den. In gick fram till dörren och lade handen mot den. Det fanns någonting där inne, det var hon säker på. Hon kunde känna vibrationerna från någon sorts kraft. Även genom den tjocka dörren så tog de sig in genom hennes fingrar, och skickade trådar av behaglig värme upp genom armen.

”Det är någonting här”, mumlade In.

”Vi har inte tid”, väste Askar som hade hunnit en bit före henne.

In ignorerade honom. Hon tog tag i den stora järnringen på dörren och drog den mot sig. Den öppnades lätt, och svängde utåt på väloljade gångjärn utan ge ifrån sig ett enda ljud. Det var bländande ljust inne i rummet, och det tog ett par sekunder för Ins ögon att vänja sig, men det hon såg fick henne nästan att önska att hon aldrig hade öppnat dörren.

Det var ett litet rum, i alla fall jämfört med den stora salen de hade kommit från. Det fanns inga fönster, och enda vägen in var dörren som hon precis hade öppnat. Varje vägg var täckt av smala hyllor från golvet och ända upp till det höga taket. De hade huggits ut direkt ur klippväggen, och det var från de hyllorna som ljuset kom.

Det var själar, infångade själar. Samma små klot som Luziel hade visat för In efter att han hade stulit Tedliks liv, och här fanns ännu fler. Hundratals, kanske tusentals skarpt, lysande klot låg i prydliga rader på hyllorna. De lyste upp rummet med en styrka som inget skimmer, eller ens solen kunde överträffa. Det var ljus och värme. Och det var på en och samma gång det vackraste och det mest ondskefulla som In någonsin hade sett. Varje klot var ett liv, ett liv som Luziel hade stulit för att uppnå sina egna mål och drömmar. In kände hur det knöt sig i magen av ilska.

”Hur många?”, frågade hon. ”Hur många liv har Luziel förspillt?”

”Jag vet inte”, svarade Askar. ”Många. För många. Alla vet vad som pågår… ibland vet folk vad som pågår, men inte alltid. Det är lite svårt att förklara. Det har att göra med den här platsen. Samma anledning som att folk inte känner till dig längre.”

”Förklara sedan”, sa In sammanbitet.

Hon öppnade sitt inre öga och riktade det mot hyllorna. Det var gjort på ett ögonblick, och de bekanta energiflödena som alltid fanns i världen tog form framför hennes ögon. Ljuset från de fångade själarna försvann – det hade ingen magisk motsvarighet – men den magi som höll dem var desto mer tydlig. Den var tunn och skör, och slöt sig i form av barriärer i miniatyr runt omkring själarna. Det såg inte mycket ut, men det var tillräckligt mycket för hindra dem att fly till själen de en gång hade kommit från. Precis som tiden så hade själarna varken fysisk eller magisk substans, men trots det så kunde de både stoppas av en barriär.

In undrade hur länge de hade legat där. Var de medvetna om vad som hände omkring dem, eller levde de i sin egen tid, precis om In hade gjort. Kunde de tänka och minnas, och vilka tankar var det som ockuperade deras värld? Kunde de kanske rent av se henne där hon stod och badade i ljuset från dem? Oavsett vad svaren på frågorna var, så kunde hon inte lämna dem så här. Hon koncentrerade sig på magin som höll dem fångna. Det var barriärer, små sådana. De hade inga stenar runt omkring dem för att leda energierna, utan var tillräckligt kompakta för att kunna hålla ihop sig själva. Små barriärer var inte lika kraftfulla som de som var resta runt omkring byarna, men de var fortfarande oerhört tåliga. Saken var den att de bara kunde tåla mycket från ett enda håll, och precis som barriären som hade hållit In fången, så var de här tänkta att hålla något inne, inte ute.

Hon drog in energi, och släppte den sedan ut i tunna, tunna trådar. De letade sig fram genom luften mot kloten, och fäste sig vid dem, ett efter ett. Hon kände hur magin kopplade ihop henne med varje liten barriär, och hon kunde känna hur något vred sig inne i var och en av dem. En kamp för frihet, eller att bara få röra på sig. In väntade tills hon hade en liten tråd av magi till varje klot innan hon släppte loss resten av magin som hon höll inne.

”Malsxlosi!”

De små barriärerna attackerades plötsligt inte bara av själarna som försökte bryta sig igenom dem inifrån, utan även av energiflöden från utsidan för vilka de inte var konstruerade att hantera. De darrade i ett försök att hålla ihop, och föll sedan samman. Överbliven magisk energi från de fallande barriärerna manifesterade sig som vita blixtar som slog ut i rummet. En del av dem svedde Ins hud, men hon ignorerade dem. Hon hade väntat sig att det skulle hända.

Men det som hände härnäst var varken något som hon hade väntat sig, eller ens kunnat föreställa sig. Hon visste hur det dödliga livet fungerade. Un gav av sin imata, och av sin egen själ. Därifrån kom liv. När imatan brunnit ut och kropparna inte längre höll, så återvände själarna till Un. Så hade det fungerat, ändå från den första skalbaggen som Un gav liv till. Men de frisläppta själarna återvände inte till Un. Om det var ett medvetet val de gjorde, eller om det var något annat som påverkade vad som hände, det visste inte In. Det hon visste var att i det ögonblick som barriärerna föll, så kom själarna inte till Skaparen, utan till Skaparens avbild. Det kom till In.

Ins huvud fylldes utav röster. Män och kvinnor som skrek och försökte göra sig hörda över alla andra. Dånet var öronbedövande, även om det inte existerade utanför Ins eget huvud, och hon föll ner på knä med händerna begravda i sina röda lockar. Hon hade undrat hur det var för Un, och nu hade hon fått ett smakprov. Smärtan och sorgen var outhärdlig, men trots det så gick det gradvis upp för henne att det inte var hennes egna känslor. Det var känslor som tusen personer hade samlat på sig under en livstid – en alltför kort livstid – och som In nu fick ta del av på en enda gång. Vetskapen gjorde flödet av känslor lättare att hantera. Det lät henne att ta ett mentalt steg bakåt och att titta på nykomlingarna på lite avstånd. In visste med ens att hon inte behövde Askar till att berätta vad som hade hänt under de senaste tjugo åren. Hon hade tusen villiga röster inom sig, redo att berätta. Och de berättade.

Luziels visioner om en värld där han kunde vara skaparen hade snabbt krossats. Med den stulna imatan hade han kraft, och det hade initialt imponerat på många. De hade slutit sig till honom, och han hade bländat dem med spektakulära prövningar. Luziels styrkor hade erövrat by efter by, och de som inte hade valt att följa honom, hade istället offrats för att ge kraft åt honom. Som ett prov på sin makt hade han restaurerat de erövrade byarna, och gjort dem större och mer magnifika än de någonsin hade varit.

Men han hade fortfarande inte lärt sig att skapa liv. Jinnis styggelser var fortfarande det närmaste som någon hade kommit att faktiskt göra vad Un kunde göra. Mat var samma problem, och när förråden sjönk så erövrades ännu en by. By efter by, tills det blev allt svårare att hitta nya marker att stjäla, eller nya offer för att ge Luziel styrka. När det inte fanns några fiender kvar att offra, så började Luziel rensa i de egna leden. I början motiverade han sina handlingar med sagor om förräderi, men allt eftersom tiden gick så slutade han bekymra sig med sådana ursäkter. Han tog vad han ville ha, och han tog vem han vill ha. Frustrationen i leden växte, och allt fler valde att fly från honom till den enda plats dit hans erövringar ännu inte hade nått: Nedälv.

In reste sig upp från det kalla stengolvet, och slog nästan omkull Askar som hade böjt sig ner intill henne. Hatet som hon tidigare hade känt för trollen hade väckts på nytt men den här gången för Luziel. Det brann inom henne, och eldades på ytterligare av tusen arga röster. De var ingen plåga för henne som de var för Un. Istället gav de henne en styrka och en klarhet som hon aldrig hade känt förut. Luziel hade tagit deras liv, men hon hade deras själar.

In lämnade det nu mörklagda rummet och återvände till korridoren med Askar i hälarna. Hon mindes att hon hade sett en trappa, och hon hade haft rätt. Den var lång och brant, men In tog sig ner för den lika lätt som om hon hade haft vingar. Trappan ledde ner till en stor borggård, och In kände igen de enorma portarna som satt i muren på andra sidan. De var vägen ut, och trots att de fortfarande var stängda, så såg hon dem inte som ett hinder. Ingenting kunde stoppa henne.

Fyra troll kom rusande mot dem, och hon kände igen ett av dem. Det var trollet som hade attackerat An, Iai och henne själv. Han tvekade inte när han fick syn på In, utan höjde sin stav mot henne. Trollets vrål följdes av en blå lans av energi, men hon gjorde en svepande gest i riktning mot trollen och härdade en liten mängd magi till den mest kraftfulla sköld som hon någonsin hade frammanat. Trollets attack splittrades i regn av gnistor utan att komma i närheten av varken In eller Askar. Hon log bistert mot trollet och släppte loss all kraft hon hade kvar inom sig.

”Marteli!”

Attacken lyfte de fyra trollen från marken och slungade dem genom luften tills de slog i porten. Hon hörde ben som knäcktes, men hon behöll trycket mot dem tills deras kroppar krossades tillsammans med de massiva portarna. Stenflisor och sand flög ut över fältet utanför.

Om det fanns fler vakter i närheten, så höll de sig undan. Ingen hindrade In och Askar när de gick ut genom resterna av portarna, och bort genom skogen. Askar tog täten och ledde dem genom ett snårigt parti tills de nådde fram till fenomenet som markerade gränsen till den verklighet de kom ifrån. De klev igenom, och In fick återigen den obehagliga känslan av att passera genom spindelväv.

De hade en lång väg att gå till Nedälv, och under deras färd fyllde Askar i de luckor som själarna hade lämnat i berättelsen om vad som hade hänt under Ins frånvaro. Hon hade fortfarande svårt att acceptera att de sekunder som hon suttit inspärrad hade tagit så lång tid, men förändringarna som skett blev tydliga nästan omedelbart.

Gaineas stora skogar höll på att försvinna. Det fanns fortfarande träd kvar, men de stod glesare än de någonsin hade gjort tidigare. Luziel hade låtit hugga ner dem. Dels för mat och dels för bränsle. Hans magi var inte för ljus och värme, och han hade länge klamrat sig fast vid övertygelsen att han eller någon av hans tre följeslagare skulle kunna återskapa livet som de tog. Han hade gått så långt att han försökt stjäla imata från träden, men sorgstenen var oanvändbar på dem. Träd gråter inte.

De träd som stod kvar såg lika tunna och undernärda ut som Askar gjorde, även om det inte fanns någon rimlig anledning till att de skulle göra det. Det fanns heller ingen möjlighet att Luziels skövlingar, ens under tjugo år, hade kunnat göra någon märkbar skillnad i mängden träd. Det hade funnits miljoner träd på Gainea, men In tänkte tillbaka på vad Iai hade berättat om dem, att de talar med varandra. Om så var fallet så hade de förmodligen också berättat för varandra om vad som pågår på Gainea. Kanske väntade de på att någon skulle sätta en yxa i dem också, eller så hade de helt enkelt tappat lusten att leva vidare. Träden hade själva valt att dö.

”Du får som du vill, Un”, tänkte In. ”Din skapelse håller på att försvinna.”

Luziels katastrofala försök till att styra var mer än ett misslyckande. Precis som träden, så började lojala undersåtar bli allt färre. Människor började över huvud taget försvinna från världen. Askar visste inte hur många de var som fanns kvar, men de som flydde från Luziel och hans troll kom till Nedälv. Byn hade blivit en fristad. Den första fristaden som hade behövts på Gainea, och troligen den enda som skulle behövas.

Nästan åttahundra personer bodde numera i Nedälv, och det var fyra gånger så många som hade bott där när In marscherade ut därifrån med sin armé för alla dessa år sedan. Samtidigt så hade möjligheterna att hitta mat minskat drastiskt, och om så inte hade varit fallet tidigare, så var svälten ett faktum nu. Än så länge hade Luziel hållit sig därifrån, troligen på grund av att både An, Iai och framförallt Un fanns där. Förr eller senare, så skulle Luziel ändå behöva komma. Alla visste om det. Det fanns inga byar kvar att erövra, och få människor i de egna leden att lägga på altaret. Om han ville ha den enda makt som återstod att ta, så fanns den i Nedälv.

---

Kapitel 14

2010-06-26 av Aengeln

An och In hade till största delen vandrat i tystnad sedan de lämnade Iai. Glädjen de hade känt innan de mötte trollen var borta, och de hade svårt att hitta samtalsämnen som inte tyngde deras sinnen, men det dröjde inte länge innan tystnaden istället började kasta sin skugga över dem. Bilder av Iai, fastkedjad tillsammans med de ghulim som de hade sett, spelades upp för deras inre.

Solen hade börjat gå ner när de plötsligt väcktes ur sina tankar av rop och tumult när de närmade sig Nedälv. An drog sitt svärd och tillsammans med In satte han av i full fart för att försöka undsätta byn från vad som än hade hänt. Deras fantasier hann bygga upp en mängd farhågor innan de kom nära nog för att inse att ljuden de hörde inte kom ifrån strider, våld och död. De bestod istället av musik och skratt.

De saktade ner vid ingången till Nedälv, och An satte tillbaka sitt svärd i sin skida. De kunde inte se några vakter, men barriären var på plats. Muntra toner slog emot dem från vägen upp mot byn, aningen förvrängda av de magiska energierna som skyddade den. An drog ett djupt andetag och stirrade förväntansfullt i riktning mot musiken.

”En fest!”, utbrast An med ett leende. ”Det verkar som om mörker och hot om förintelse inte är det enda som folk har i tankarna.”

”Lasje”, sa In för sig själv.

”Vem?”

”Lasje”, upprepade hon. ”Det är hans fest.”

”Din älskare”, konstaterade An. ”Vad firar han?”

”Sin egen död”, svarade In och gick förbi An.

Hon lade handen mot barriären och med en liten viljeansträngning skickade hon tillräckligt med energi in i den för att den skulle dela sig för dem.

”Malsxlosi!”

De två furim passerade gränsen in till Nedälv, och In stängde barriären bakom dem.

”Inte för att jag har något emot en bra fest”, sa An när det fortsatte uppför vägen mot byn, ”men jag har aldrig förstått varför dödsdagen är något att fira.”

”Det är en bekräftelse på att han fått chansen att leva sitt liv till dess slut, och vi som kommer sakna honom får en chans att ta farväl. Men jag hade hoppats på att få några ytterligare dagar med honom…”

”Om du säger det så.”

”Om du inte tycker att det är en anledning att fira, vad skulle då vara det?”

”Det finns alltid någon anledning till fest”, svarade An utan att tveka. ”Ingen behöver dö för det. I alla fall ingen man känner.”

De klev in på Nedälvs torgplats som hade dekorerats med blommor och tyger. Skimmerklot hade placerats ut på stolpar, och kastade sitt ljus ner över platsen. Vem som än hade satt upp dem hade ansträngt sig för att ge dem fler färger än den vanliga blå. De skulle förmodligen inte hålla lika länge, men de framhävde de övriga dekorationerna och fick dem att se ännu vackrare ut. Ett långt bord stod dukat med allehanda frukter, bär och örtdrycker, och An satte omedelbart kurs mot maten. Flera bybor var samlade runt läckerheterna, medan andra strosade runt på festplatsen och skrattade och pratade. En scen hade byggts upp, och tre män stod på den och spelade på stränginstrument. Tonerna var muntra och rytmiska, och ett antal män och kvinnor dansade och sjöng till musiken.

In fick syn på Lasje som stod i centrum av en mindre folksamling. Han var djupt engagerad i att berätta någon historia, och gestikulerade så vilt att han spillde ut stora delar av innehållet i sin bägare. In misstänkte att det var någon berättelse om troll eller någon annan fara, där Lasjes egen roll överdrivits för att få honom att framstå som mer heroisk. Alla var medvetna om hans tendens att fabulera, men det gjorde inte berättelserna mindre underhållande, och hans publik var tydligt imponerad.

”Jag har inte hört från Isegre sedan du for”, sa en röst bakom In. ”Vågar jag hoppas på att Raushi skickade bud med dig?”

In vände sig om mot Tedlik, som hade smugit upp bakom henne. Han var klädd i ett grått tygstycke som han virat omkring sig till en toga, och han betraktade henne tålmodigt.

”Har inte Askar dykt upp än?”, frågade In. Det behövde inte betyda något – Askar hade varit långt ifrån återställd, och det kunde mycket väl ta honom lång tid att ta sig till Nedälv – men det oroade henne ändå.

”Askar? Är det Raushis budbärare?”

”Raushi lär inte skicka bud med någon, är jag rädd”, sa In. ”Isegre finns inte mer.”

”Finns inte?”

”Hyddor och hus står kvar – eller resterna av dem – men byn är borta. Det är inte ett hem för någon längre. Bara en samling ruiner.”

Tedlik stirrade på henne, och nickade när beskedet sjönk in. Hans röst var tystare, men fortfarande jämn när han fortsatte.

”Utan hjälp från Isegre har vi ingen chans att försvara oss. När kan…”

”Vi vet inte var Un är”, avbröt In. ”Ingen av de andra har sett henne på länge. Jag och An ska försöka förhandla med trollen, men räkna inte med några mirakel. Jag föreslår att du fortsätter samla fler av de sydligare byarna till en allians, för efter Isegres fall finns inget mellan oss och trollen. Om de är på väg hit.”

”Förhandla?”, sa Tedlik, och hans röst fick en nyans av desperation. ”Hur skulle det kunna gå till?  Du måste…”

”Vad jag måste”, sa In bestämt, ”är att göra allt som står i min makt att skydda dem jag bryr mig om. Det innefattar Nedälv och allt annat liv på Gainea. Trollen är ett hot mot det, vilket är något som måste ändras på ett eller annat sätt.”

”Hur…”

”Men just nu”, fortsatte In, ”tänker jag tillbringa ett par sista timmar med mannen jag älskar. Jag tycker inte att det är för mycket begärt.”

”Nej”, svarade Tedlik efter ett par sekunder. ”Självklart inte.”

”Bra”, sa In och mjuknade något. ”Jag vet faktiskt inte vad vi ska göra. Jag antar att det här är något som smugit sig på oss, och jag hoppas att vi inte ignorerat det för länge. Men vi får prata om det imorgon. En liten tröst är att om trollen verkligen var på väg hit, så hade de förmodligen redan kommit.”

”Visst. Vi kanske ska ägna kvällen åt glädje istället.”

In gav Tedlik ett snett leende och nickade åt honom. Hon tittade bort mot platsen där Lasje hade stått, men han var inte kvar, och hon började röra sig runt bland de festande människorna. Det tog sin tid för många gjorde sitt bästa för att få In att berätta om vad som hade hänt på hennes färd. Hon avböjde artigt men lovade att hon skulle berätta tids nog. På avstånd såg hon An som försvann i riktning mot den västra delen av byn tillsammans med en mörkhårig skönhet. De gick arm i arm, och trots att de bara känt varandra en liten stund, så förde de sig på ett sätt som normalt kommer efter flera år tillsammans.

När In slutligen hittade Lasje stod han lite avsides och konverserade med Tiyan. Efter vad hon förstod på samtalet, så försökte Tiyan sälja någonting till honom, men Lasje verkade mest road av försöken. Tiyan och Lasje var goda vänner sedan länge och de visste var de hade varandra. Lasje handlade av sin vän ibland, men han visste bättre än att köpa allt som Tiyan försökte sälja.

”Jag är säker på att Lasje inte kommer att ha någon större nytta av dina tingestar längre”, sa In.

Båda männen vände sig mot henne, och Lasjes ansikte lös upp.

”Tingestar”, fnyste Tiyan och höll upp en tjock bok. ”Jag säljer kunskap! Vetskapen om vad som väntar efter döden. Vetskap om livet som följer efter detta. Kunskap som Lasje här utan tvekan kommer att ha stor nytta av.”

Det var ingen tvekan om att det var en dyrbar sak som Tiyan höll i sin hand. Oavsett innehållet, så var boken säkert ett par hundra sidor, och bara den mängden papper var värt mer än de flesta skulle kunna betala. Huruvida den faktisk innehöll någon information av värde var en annan sak, och Lasje bara skakade på huvudet.

”Jag vet vad som händer”, svarade han. ”Min kropp försvinner, och min själ återförenas med Un.”

”Och sedan då?”, envisades Tiyan. ”Har du någon aning om vad som kommer efteråt?”

”Nej, och det har inte du heller.”

”Aha!”, utbrast Tiyan. ”Det är vad du tror. På dessa sidor finns kunskap. Kunskap som tagit årtionden att sammanställa. Hemligheter som man tidigare inte ens kunnat drömma om.”

”Vem”, sa Lasje roat, ”skulle rimligtvis ha kunnat avslöja dessa hemligheter?”

Tiyan höjde på ögonbrynen, men grinade sedan brett och stoppade tillbaka boken i en väska. Lasje klev fram och lade en hand på hans axel.

”Ta hand om dig, min vän!”

”Jag kommer att sakna dig”, mumlade Tiyan.

”Om du läser din bok kommer du säkert att få reda på var du kan hitta mig igen.”

Tiyan skrattade, och Lasje gick förbi honom mot In. Han lade armarna om henne och kysste henne ömt. Hon besvarade kyssen och pressade sig hårdare mot honom. De stod där en stund i värmen av varandra innan de slutligen bröt kyssen. Lasje drog djupt efter andan och såg sin älskade djup in i ögonen.

”Du hann tillbaka”, sa han.

”Jag sa att jag skulle göra mitt bästa”, svarade hon. ”Tiden var visst på min sida.”

”Hur gick din resa?”

In tvekade. Sanningen var att hon hade fler frågor nu än hon hade haft när hon begav sig, men Lasje hade inte mer än några få timmar kvar. Hon ville inte grumla den sista tiden de skulle få tillsammans med något som han inte skulle behöva bry sig om.

”Ja”, sa hon slutligen. ”Det är under kontroll.”

Han lade huvudet aningen på sned och tittade på henne ett par sekunder innan han svarade.

”Bra”, sa han och log.

Det var uppenbart att han inte trodde henne, men han sa inte emot. Han förstod varför In inte hade velat berätta, och han var villig att låta det bero. Han var lika angelägen som hon att glömma alla bekymmer och istället kunna njuta av kvällen. De gick tillsammans tillbaka till festplatsen. Lasje var tydligen saknad, för han blev genast uppvaktad av en hel samling människor. Han var omtyckt och alla ville ta farväl av honom, och In höll sig i bakgrunden. Ingen försökte ställa några frågor till henne när Lasje var i närheten, och trots att festen var allt annat än lugn så var det en uppståndelse som ändå fick henne att slappna av.

De tillbringade de närmaste timmarna i muntert sällskap. De åt, drack och dansade. Allt eftersom kvällen gick började gästerna dra sig hemåt, och framåt småtimmarna var Lasje och In ensamma kvar. Precis som In hade gissat, så hade de färgglada skimmerkloten slocknat ett efter ett, tills bara två återstod. De kastade ett varmt, rött ljus ner över dem.

Hon satte sig grensle över honom och lade armarna om hans hals. Lasje lade en hand runt hennes midja och drog henne intill sig, medan han lät den andra handen vandra upp längs hennes rygg. In drog in ett häftigt andetag och pressade sig mot honom. Han svarade med att kyssa hennes hals och med att låta sin tunga vandra ner mot hennes nakna bröst. In kände att de inte hade mycket tid kvar. Lasjes imata var nästan helt utbränd, och det handlade om minuter tills han helt skulle försvinna. Hon slet och drog till dess att endast några trasiga tygstycken återstod av hans kläder, och han var lika naken som hon. In lade sig ner på den hårda marken och drog Lasje efter sig.

Det var snabbt och hett, men det fanns ingen tid till romantik. Passion och den uppdämda längtan de båda hade vägde upp för det. De älskade med en intensitet som fick gnistor att slå ut från deras omslingrade kroppar – okontrollerad energi skapad ur deras känslor. En kraftig blixt träffade en av pelarna som hade hållit skimmerkloten och fällde den, men In och Lasje reagerade inte ens. De var helt uppslukade av varandra, och de älskade allt mer intensivt tills de kom tillsammans i ett gemensamt vrål av njutning.

Det var över snabbt, och Lasje föll till marken bredvid In. Han lyfte en arm för att lägga om henne, men hans rörelser var stela och okontrollerade. Små korn av sand började rulla ner från hans ansikte, men han tycktes inte märka av det. Lasjes ögon fixerades på In, och hans mun stelnade i ett lyckligt leende. Det var inte som när någon dog i strid, eller på annat sätt före sin tid när kroppen inte längre kunde hålla fast vid imatan som gav den liv. Det här var en långsam process, mer fridfull och till synes helt utan smärta. Lasjes armar blev stela och orörliga när den livgivande energin drog sig bort ifrån dem, och de skiftade i både färg och struktur.

Han hade bara sekunder kvar, men In väntade in i det sista. Tanken på vad hon skulle göra väckte skam inom henne, och hennes mage svarade med att vända sig. Hennes enda önskan just nu, var att Lasje sista tankar skulle vara på henne och på den tid de haft tillsammans. Det var där hans tankar var nu, men hon skulle ta hans sista ögonblick ifrån honom. Hon öppnade sitt inre öga så att hon tydligt kunde se vad som fanns kvar av honom. Lasjes imata brann fortfarande starkt, men den var stadigt krympande. När den inte var mer än en praktiskt taget osynlig glöd, lade hon slutligen handen på hans kind och såg djupt in hans nu orörliga ögon.

”Un!”, sa hon. ”Vi behöver dig här. Vi behöver dig i Nedälv.”

Glöden inom Lasje slocknade helt, och samtidigt tog också hans liv slut. Det som var kvar av hans kropp löstes upp och blev till sand. In hörde ett ljud när det hände, som av en viskning eller ett svagt andetag. Det kanske var inbillning, eller kanske vinden som spelade henne ett spratt. Men för In var det ljudet av Lasjes själ som befriats. En ofrivillig budbärare som nu var på väg tillbaka till sin skapare. Tillbaka till Un.

---