In ledde armén mot Darfast med An och Iai vid sin sida, och till och med Tedlik hade tagit upp vapen och slutit sig till gruppen. Hon marscherade målmedvetet, och med huvudet högt, men allt eftersom avståndet till Nedälv ökade, så blev hatet till trollen som drev henne allt svårare att hålla fast vid. In tvingade sig själv att se bilderna av Isegres ruiner och de fastkedjade fångarna framför sig, och det gav henne lite motivation att fortsätta. Då och då lade hon märke till hur Iai sneglade på henne, men In vägrade möta hennes blick.

De kunde inte hålla samma takt som när In och An gått själva, och det tog dem nästan tre veckor att nå Darfast. Men trots att Iai var med som guide, så höll de ändå på att missa vägen dit. Instruktionerna som Iai hade gett dem rann undan som vatten när de närmade sig, och In marscherade till en början förbi platsen där de skulle ta av mot berget. Iai blev själv tvungen att ta täten och leda dem rätt.

Det fanns ingen upptrampad väg, och soldaterna bröt upp sin formation och spred ut sig för att ta sig fram genom träden. Iai ledde dem framåt mot Darfast, men stannade plötsligt.

”Där framme”, sa Iai och pekade.

In kisade mot platsen Iai pekade på. Till en början såg hon ingenting utöver vad hon förväntade sig. Träden tunnades ut något, och hon kunde se den nedre delen av berget. Gradvis blev hon dock medveten om ett knappt märkbart dis mellan träden, som luften ovanför het ökensand. Fenomenet tycktes pulsera, och var i den ena sekunden knappt märkbart över huvud taget, och i nästa så kraftigt att det märkbart förvrängde det som fanns bakom.

De fortsatte försiktigt framåt. För varje steg kunde de se mer av berget, men det fanns fortfarande inget spår av fästningen som Iai hade berättat om. Det var dessutom svårt att uppfatta exakt var fenomenet befann sig. Det verkade inte ha något djup, och tycktes på en och samma gång vara så nära att de kunde ta på det, och flera meter framför dem. De tre furim tog ännu ett steg framåt, och var plötsligt igenom fenomenet.

In kunde inte beskriva vad som hände. Det var som att passera genom spindelväv – på den tiden när det fortfarande fanns spindlar – en obehaglig känsla som likväl glöms bort lika lätt igen. Framför Ins ögon förändrades utsikten över berget, samtidigt som allt var precis som det hade varit hela tiden. Väggar och torn uppstod ur berg och skog, men hade på något vis alltid varit väggar och torn. Ins blick vilade på en jättelik fästning, och hon hade inte sett den för ett par sekunder sedan, men det var en viljeansträngning för att minnas att det nyligen hade varit ett berg.

”Det är en illusion”, viskade hon. ”Det måste vara en illusion.”

”Det är en fantastiskt övertygande illusion i så fall”, kommenterade An. ”Jag har aldrig sett något liknande.”

An vände sig om för att ge tecken åt soldaterna att följa efter, men de stirrade förvirrat mot platsen där In, Iai och An precis hade varit. Han lade huvudet på sned och sträckte ut handen framför sig. Han kände hur det pirrade i fingrarna när de passerade fenomenet och drog tillbaka dem igen. In tittade på honom.

”Om det är en illusion”, sa An, ”så är vi inne i den. Jag tror inte att de kan se oss.”

De såg hur Tedlik tog två av soldaterna och bröt upp från de andra och försiktigt rörde sig mot dem. In såg hur deras läppar rörde sig, men kunde inte höra något ljud. Soldaterna gick försiktigt och var vaksamma på allt som hände omkring dem. De höll ögonen på fenomenet, men istället för att passera igenom det, så höll de avståndet och började gå runt det istället.

Så fort soldaterna passerat platsen där fenomenet verkade vara, så var det som om de började lösas upp. Deras kroppar blev bleka och näst intill genomskinliga, och efter ytterligare ett par steg såg de inte som mycket mer än rök som rörde sig. Trots det tycktes soldaterna själv inte märka att någonting inte stod rätt till. An gick fram till Tedlik och lade handen på hans axel. Den passerade rakt igenom honom som om han inte var där, men trots det ryckte han till och vände sig hastigt om. Han stod helt stilla, och blick sökte av träden runt omkring honom.

”Vi har inte tid med det här”, sa In.

”Nej, vi har väl inte det”, medgav Iai. ”Men det hade känts bättre om vi hade någon uppfattning om vad som pågick.”

”Vi kan ta reda på det sedan”, sa In.

”Jag hämtar dem”, sa An och klev raskt genom fenomenet igen.

De tre soldaterna fick omedelbart syn på honom igen och gick bort till honom. Han gav tecken till dem och till resten av armén att följa efter honom. Det tog en stund för alla soldater att passera igenom fenomenet, och när de väl var inne var det uppenbart förvirrade. In gick fram till Tedlik, som såg ut att hantera det bättre än de flesta.

”Vad hände?”, frågade hon.

”Ni försvann”, svarade Tedlik. ”Ena ögonblicket var ni där, sedan var ni borta. Vi kunde se den där dimman, men vi ville inte gå in i den utan att höra ifrån er. Sedan var det som om någon tog på mig, men det fanns ingen där.”

”Det var An. Men ni såg ut som om ni höll på att försvinna, märkte ni ingenting?”

”Nej”, sa Tedlik och skakade på huvudet. ”Ingenting.”

”Vi lär väl få reda på det”, sa In och höjde sedan rösten. ”An, gör dem klara att gå!”

”Uppfattat”, svarade An.

Soldaternas förvirring såg ut att försvinna när An gav dem tydliga order, och de ställde upp sig i formation för att följa In. Darfast låg inte mer än ett par hundra meter från platsen där de stod, men vegetationen var tät nog för att dölja dem. De rörde sig försiktigt bland träden tills de kunde se portarna i den jättelika fästningen.

Precis som Iai hade berättat tidigare, så var portarna nära femtio meter höga, men det var en helt annan sak att se dem. De såg ut att vara gjorda av sten och passade så perfekt mot varandra att det var svårt, om inte omöjligt, att se var de möttes. Förutom ett par enorma beslag av järn, så var portarna helt släta. De var en skarp kontrast till fästningens ojämna väggar, som nästan såg ut att ha vuxit fram direkt ur berget.

Mellan Ins armé och portarna låg en öppen äng där både buskar och träd hade röjts undan, och In tecknade åt soldaterna att göra halt. Hon stirrade intensivt mot fästningen, i ett försök att hitta någon svaghet. Iai och An slöt upp bakom henne.

”Några förslag om hur vi ska bära oss åt för att ta oss in”, frågade An muntert?

”Nej”, medgav In och vände sig mot honom, ”men det måste finnas ett sätt.”

”Kan du förstöra portarna?”, frågade An. ”Vi måste ju komma in på något sätt.”

”Jag tror inte att det blir nödvändigt”, sa Iai. ”Någon verkar vara på väg ut till oss.”

An tittade upp mot Darfast, och In vände sig om. De massiva portarna var på väg att öppnas. De svängde utåt långsamt och nästan helt ljudlöst, men rörelsen gav på något vis intrycket av något oundvikligt, som en lavin eller ett jordskred.

”De vet att vi är här”, sa Iai med låg röst.

”De kan de inte veta”, sa An. ”De kan inte ha sett oss genom träden.”

”De vet”, sa Iai igen.

Troll började ta sig ut genom portarna, så fort de hade öppnats tillräckligt för att de över huvud taget skulle få plats. De var otåliga, och det fanns inget i deras framfart som såg ut att vara det minsta organiserat. De marscherade inte ut så mycket som de vällde ut, men de var många. De flesta var beväpnade med järnklubbor, men In kunde se ett par troll som istället hade stavar, precis som trollet de som de mött på vägen från Imsjön. Det var redan nästan hundra troll utanför, och de fortsatte komma.

”Vad i Uns namn är det där?”, frågade An och pekade upp mot ett torn en bit bort.

In tittade upp, och såg att väggarna verkade ha fått liv. Skuggor rörde sig ner för tornet och närmade sig. Det tog en stund innan In kände igen dem.

”Attackera dem hårt och snabbt!”, svarade In. ”Jag vet inte vad de är, men de anföll mig på vägen till Isegre. De är farliga, framförallt när de är många. ”

”Det är inget du har berättat om”, sa Iai.

”Nej, men de komplicerar saker och ting”, sa In fundersamt.

”Iai”, fortsatte In. ”Du och jag kan ta de fyrarmade varelserna, så kan An leda attacken mot trollen. De är snabba, och magiska attacker är definitivt att föredra. Så länge vi inte låter dem samla sig till en attack, så borde vi klara av dem.”

Iai tittade på henne och nickade.

”Det finns ingen återvändo nu”, sa In. ”Vi är här, och den enda vägen härifrån är framåt.”

An vände sig mot soldaterna, och höjde rösten.

”Uppställning!”, röt han. ”De vet att vi är här, men det ändrar ingenting. Det är inte bara troll vi kommer att slåss mot, men det ändrar inte heller någonting. Ni som har slagits mot troll tidigare, vet vad som gäller, och ni som inte har gjort det behöver bara göra en sak: Tänk på vad ni lärt er. Om ni håller er till det, så kommer ni att komma ur det här levande. Följ efter mig. ÄR NI MED?”

”FÖR GAINEA!”, svarade fyra hundra röster från skogen. ”FÖR IN! FÖR UN!”

”ANFALL!”, skrek An, och satte språng mot trollen.”

Soldater rusade ut ur skogen, och ingen tvekade att följa An. Ett unisont stridsvrål ljöd från Ins armé. Det ökade i intensitet när de sprang mot trollen och blandades med ljudet av svärd som drogs. De var här för att slåss för sina liv, och för alla andras liv. De var soldater med en fiende att utplåna, och det var allt som betydde något.

An var snabbare än någon annan, och avståndet till resten av armén ökade för varje steg. Han nådde massan av troll, som uppenbarligen inte hade förväntat sig ett direkt anfall, och rusade in bland dem. Han satte kurs mot ett av trollen, och hoppade över järnklubban som svingades mot honom. An roterade i luften, och hans skarpa svärd svepte i en vid båge och träffade sitt mål. Trollen stapplade bakåt när dess huvud skiljdes från resten av kroppen, och föll sönder till sand. Men An stannade inte upp. Han landade på knä och delade ut ännu ett kraftfullt hugg. Det kapade benen på ett annat troll, som föll handlöst till marken med ett vrål av smärta.

Ans attack hade överraskat trollen, och skapade ett par sekunders dyrbar förvirring. När trollen i de främre leden helt kort hade uppmärksamheten vänd mot An, nådde resten av soldaterna fram till dem. De var visserligen inte lika effektiva som An, men de visste vad de gjorde. Trollen var stora och starka, men människorna kunde dra nytta av att deras rörelser var förhållandevis långsamma, och att trollens tunga klubbor inte var så effektiva när de inte hade utrymme nog att svinga dem.

In och Iai sprang mot tornet med de fyrarmade varelserna. Varelserna klängde sig fast vid sprickor i väggen, och klättrade med rasande hastighet. Ibland var det någon av dem som tappade greppet och krossades mot marken nedanför, men de andra verkade inte lägga märke till det. In fokuserade på de närmaste varelserna och drog in magi.

”Marteli!”

En våg av energi sköt ut från hennes utsträckta hand och träffade med sådan kraft att en bit av väggen splittrades. Ett tjugotal varelser tappade greppet och föll till marken i ett regn av damm och stenflisor. Iai släppte också loss en energivåg och ännu fler varelser föll till marken.

Men de fortsatte komma. Det var inte tio-femton stycken som när In mötte dem första gången. Det var hundratals varelser som klängde utanpå tornets väggar. De var fortfarande långt upp, men det skulle inte dröja länge innan de klättrat ner så långt att de kunde kasta sig över dem. In skickade iväg ännu en energivåg mot varelserna, men hennes fot fastnade i något och hon föll till marken.

En av varelserna hade gömt sig i gräset, och hade fått tag i henne. Den kastade sig över henne, och alla fyra händerna slöt sig om Ins hals. Hon slog mot den, men det var som att slå mot en klump med blött tyg. En vit blixt lyste i Ins ögonvrå, och plötslig föll en stor hög sand ner i ansiktet på henne. Hon rullade över på sidan och hostade ut sand ur munnen. Iai räckte henne en hand och drog henne upp på fötter.

”Tack”, väste In.

”Den måste ha kommit ner före de andra”, sa Iai. ”Men det kommer att ta en evighet att plocka ner dem på det här viset”

”Vad föreslår du?”, frågade In med raspig röst. ”Plocka ner tornet?”

”Det är massivt”, sa Iai. ”Vi kanske kan göra det, men det kommer att ta för lång tid.”

Iai slöt ögonen, och började dra in kraft. Mycket kraft. In kände hur alla magiska energier runt omkring dem rusade mot dem. Iais kropp skakade av ansträngningen, och luften omkring dem blev plötsligt isande kall. Iai lyfte båda händerna mot tornet.

”GLACIO!”, skrek hon.

En ihållande, blåvit lans sköt från Iais utsträckta händer och is föll ifrån den längs hela vägen mot tornet. Den träffade mitt i en grupp varelser som omedelbart blev orörliga. En isfläck bildades på tornet och spred sig sakta uppåt. Det som nyligen hade varit grov sten, var plötsligt en glashal yta. Varelsernas händer kunde inte längre få fäste när isen nådde dem. De föll som regn mot marken, och de föll i tystnad.

”Det var helt otroligt”, viskade In och vände sig mot Iai.

Iai hade fallit ihop på marken. Hennes ansikte var nästan vitt och hon rörde sig inte. In kastade sig ner på knä bredvid henne och skakade henne våldsamt.

”Iai!”, skrek hon. ”Säg något.”

Iai svarade inte. Hennes andning var knappt märkbar, men hon levde i alla fall. Hon var liten, och hade svårt att dra stora mängder magi genom sin kropp. Hon kompenserade det med att utnyttja den magi hon kunde dra in mer effektivt än de flesta. Den energi som krävdes för att frysa tornet hade helt enkelt varit för mycket för henne.

In lade ner henne igen och såg sig om. Striden mot trollen rasade en bit ifrån dem, och såg inte ut att röra sig hitåt. Hon ville inte lämna Iai, men hon hade inte så många alternativ. Hon kunde föra Iai till säkerhet, men hon behövdes i striden. Framförallt behövde hon visa sig i striden, att hon stod sida vida sida med soldaterna som hon hade tagit hit. Hon lade Iai så bekvämt hon kunde och reste sig upp.

Med en sista blick på Iais medvetslösa form, satte hon fart mot den pågående striden. Det var svårt att se vilken sida som hade övertaget. Det var inte en organiserad strid längre, utan mer ett våldsamt kaos.

Hon såg hur ett troll slöt en väldig hand runt huvudet på en av soldaterna – en kvinna från Nedälv – och krossade det. Hon ryckte till en gång och blev sedan till sand. In fokuserade på trollet och drog in energi när hon sprang.

”Fajro!”

Trollets armar började plötsligt brinna. Elden spred sig snabbt upp över dess överkropp och ansikte, och på bara ett par sekunder var trollet en levande fackla. Det tjöt av skräck och smärta, men dess kropp föll nästan omedelbart sönder till smältande sand.

In kastade sig in i striden. Runt omkring henne pågick strider mellan människa och troll. En av soldaterna lyckades med nöd och näppe undvika att bli träffad av den klubba som trollet framför honom svingade. Han gjorde ett utfall med sitt svärd och tog ett hastigt steg tillbaka för att komma utanför räckhåll från trollet. En annan soldat smög upp bakom trollet, och hoppade upp på ryggen på honom. Med en hänsynslös effektivitet tog han tag i trollets hår, drog hans huvud bakåt och skar halsen av honom med en liten dolk. Mannen landade på marken igen i ett regn av sand. Ett annat troll kom upp bakom honom och lyfte sin klubba. In sträckte ut en hand och koncentrerade sig.

”Protekti!”

Klubban studsade mot skölden om In hade kallat fram, och mannen snurrade runt. Han förspillde ingen tid utan kastade sig framåt och stack dolken i magen på trollet. Hans kamrat slöt upp bredvid honom, och tillsammans gjorde de processen kort med trollet.

”Vi kommer att vinna”, tänkte In. ”Vi kommer verkligen att vinna.”

Det var i det ögonblicket som allt gick fel. Någonting träffade In hårt och kastade henne till marken. Hon försökt resa sig, men hennes kropp var plötsligt tung som bly, och hon lyckades nätt och jämt rulla över på rygg. Hon såg hur soldaterna runt omkring henne också hade fallit till marken, och de flesta låg orörliga. En del kämpade för att ta sig upp, men de lyckades inte bättre än In.

Trollen sänkte sina klubbor och tittade bort mot Darfasts portar. Tystnaden efter striden var nästan öronbedövande, och hon kunde höra fotsteg som närmade sig. Skuggor föll över In, och någon lutade sig ner över henne. Ett leende ansikte fyllde hennes synfält.

”Vacker som en solnedgång”, sa en välbekant röst.

”Luziel?”, mumlade In förvånat.

Luziel sträckte på sig igen. In lyckades uppfatta hur en fot träffade hennes ansikte och hur ljus exploderade bakom hennes ögon. Efter det blev allting svart.

Redan tidigt på morgonen efter Lasjes dödsdag skickade Tedlik ut löpare till byarna söder om Nedälv. Gainea var glest befolkat, och den närmaste byn låg flera dagsmarscher bort. Med tanke på trollaktiviteterna var löparna dessutom tvungna att färdas avsevärt mycket mer försiktigt än normalt, vilket skulle dra ut på tiden ytterligare.

Tedlik höjde dessutom säkerheten kring Nedälv. De vakter som normalt patrullerade byns gränser ensamma grupperades istället ihop tre och tre, och de som samlade mat i skogen fick också möjlighet till beväpnad eskort. Ingen tilläts att passera barriären utan överseende, men trots de olägenheter som åtgärderna orsakade, så var det ingen som protesterade.

Lasjes död hade ironiskt nog ökat Nedälvs möjligheter att försvara sig mot inkräktare. Även om byn hade förlorat en välrespekterad medborgare och en omtyckt vän, så hade firandet av dödsdagen haft en positiv effekt på gemenskapen i Nedälv. Det gjorde att de energier som flödade genom byn hade blivit starkare och mer homogena. Det var dessa energier som gjorde det möjligt för barriären runt byn att fungera, och resultatet var att den blev kraftigare än någonsin.

Flera av vakterna var erfarna krigare, särskilt de som hade tvingats fly till Nedälv efter att deras egna hembyar fallit. De hade fått använda sina färdigheter i strid mot troll, och i vissa fall mot styrkor från byar som i ren desperation försökt mätta sina invånare på bekostnad av andras. Flyktingarna hade i många fall redan avisats från andra byar med hänvisning till matransonerna, men på Ins initiativ hade de välkomnats när de kom till Nedälv. Hennes motiv hade varit humanitära, men det hade också hjälpt Nedälv att bygga upp en respektabel vaktstyrka.

Men även de bästa av dem bleknade i jämförelse med An. Han var en virvelvind med svärdet i hand, och kombinerade kraft med kontroll på ett sätt som ingen annan kunde mäta sig med. Det var en enorm tillgång som Tedlik inte var sen att utnyttja.  Vakterna delades in i tre skift. Ett skift som patrullerade byn, och ett andra som vilade. Det tredje skiftet fick An ta hand om, och han satte upp ett omfattande träningsprogram för dem.

In höll sig mestadels undan från de andra. Hon hade tagit Lasjes död hårdare än vad hon trodde att hon skulle göra. Även om hon var förberedd på att den skulle komma så påminde det henne om att livet runt omkring henne var ändligt. Under sex hundra år hade hennes älskare, älskarinnor och vänner tagits ifrån henne, och även om det sällan hade varit före deras tid, så ändrade det inte på att de nu var borta. Det faktum att hon själv var odödlig, innebar också att hon alltid skulle få se de runt omkring henne dö.

Hon försökte trösta sig med att alla hon mötte förmodligen hade ett litet fragment av de avlidnas själar inom sig. De hade återvänt till Un efter döden och sedan blivit en del av nästa liv som hon skapat. Det var ingen tröst när In tänkte tillbaka på de vänner hon hade förlorat, men det fyllde henne ändå med en eufori när hon tillät sig själv att känna livet som pulserade runt omkring henne.

Men samtidigt som In älskade livet, så kunde hon ibland vara avundsjuk på de ghulim som hon levde med. Hon undrade hur det kändes att ha små korn av andra inom sig. Ingen hade dött innan hon hade skapats. Uns själ hade varit ren då, och därför hade Ins själ hade blivit likadan. Ren och oförstörd, men också tom. Kunde de som kommit efter henne höra de avlidnas tankar? Och om de hörde dem, kunde de då skilja dem från sina egna tankar? Det var en nyfikenhet som hon förmodligen aldrig skulle kunna stilla.

In var dessutom besviken över hur Tedlik och An uppenbarligen förberedde sig för strid när deras mål skulle vara att förhandla, men hon kunde heller inte argumentera mot vikten av att vara förberedd på det värsta. Som hon såg det hade de dock redan gett upp tanken på förhandling. De byggde en armé. De planerade att gå vägen som Luziel hade föreslagit och utrota trollen. In drog sig inte för att försvara sig själv eller andra, men hon sökte inte ut strider på det sätt som hon misstänkte att An gjorde. Å andra sidan hade hon heller inga större förhoppningar om att förhandlingar med trollen skulle ge något resultat.

Tre veckor passerade utan att något hände. Löparna som Tedlik hade skickat hade fortfarande inte kommit tillbaka, men de såg heller inte några tecken på troll. Ytterligare ett par flyktingar hade tagit sig till Nedälv och de hade nästan omedelbart slutit sig till den nybildade armén. Deras byar hade liksom så många andra attackerats av troll, men ingen av dem hade någon annan information som var av nytta.

In låg på sin sovplats i hyddan och stirrade upp mot taket. Lasje hade tydligen haft tid att förbättra deras gemensamma hem under hennes frånvaro. Sprickorna i väggarna som tidigare hade släppt in glimtar av solljus var tätade, och taket var omlagt med nya löv.

Någon knackade, men In ignorerade det. Hon antog att det var antingen An eller Tedlik, och hon hade ingen lust att umgås med dem just nu. Det knackade igen.

”In?”, sa en mjuk röst.

In satte sig hastigt upp och vände sig mot figuren som stod i dörröppningen. Det var Iai. Hennes klädsel var sliten och smutsig, som om hon hade fått åla fram på marken. Hennes ögon hade mörka ringar och hon såg trött ut, men hennes hållning var rak och stolt. In reste sig upp, tog två steg över hyddans golv och omfamnade henne.

”Iai”, sa hon. ”När kom du tillbaka?”

”Nu.”

”Vad hände? Mår du bra?”

”Jag mår bra”, sa Iai och grimaserade. ”Jag skulle behöva sitta ner.”

Hon väntade inte på Ins svar, utan gick bort och satte sig på bädden. In slog sig ner med benen i kors på golvet bredvid henne, och tittade på Iai.

”Trollen tog människorna till en plats som inte ligger långt från Imsjön. Känner du till bergen som ligger några dagar österut från sjön?”

”Darfast”, nickade In. ”Jag hörde att någon kallade dem så.”

”Det stämmer. Jag har aldrig gått in närheten av dem förrän nu. Men det är inte bara berg där. Någon… trollen, antar jag, har byggt en enorm… byggnad är förmodligen det bästa ordet. Det är en fästning, byggd in i berget. Dess murar sträcker sig hundratals meter upp längs berget, och framsidan tar upp hela sidan av berget. Den har svarta torn med spiror som sträcker sig högre än de högsta bergstopparna, och portar som är femtio meter höga.”

”Det kan inte stämma”, sa In och rynkade på pannan. ”Jag har sett berget för inte så länge sedan. En sådan jättelik konstruktion hade någon lagt märke till. Dessutom är trollen inte mycket till byggare.”

”Vi trodde inte att de kunde hantera magi heller”, påpekade Iai, ”men det visade sig att vi hade fel. Vi kanske har fel nu också. Och om jag säger att fästningen finns där, så är det så.”

In tystnade och såg betänkligt på Iai. Det var visserligen inte många som rörde sig den vägen, men någon borde ha lagt märke till en enorm fästning som tog upp större delen av berget. Men det fanns heller ingen anledning för Iai att ljuga. In nickade.

”Jag följde efter dem förbi sjön”, sa Iai. ”De gick samma väg som vi hade kommit och gick sedan vidare österut. De stannade för läger ytterligare två gånger, men efter att vi konfronterat dem var de mycket mer försiktiga, och jag kunde inte komma i närheten av dem.”

”Och fångarna?”, frågade In.

”De fick vatten, men aldrig någon mat vad jag såg. När vi närmade oss Darfast vek de av ifrån vägen, och gick i riktning mot berget. Och det fanns ett berg där. Ingen fästning, inga torn, bara ett berg. Skogen blev tunnare ju närmare bergen vi kom. Och sedan fanns fästningen bara där.”

”Den bara fanns där”, sa in skeptiskt. ”Som om att den var osynlig?”

”Nej, ” sa Iai och skakade på huvudet. ”Jag har sett försök till osynlighet. Det fungerar med små föremål, men även då kan man se att någonting inte stämmer. Det här var något annat. Berget fanns där, men det var som om jag plötsligt såg det med andra ögon. Något som jag först trodde var en spricka i klipporna var plötsligt ett fönster. Bergstoppar visade sig vara torn. Klippor blev till portar. Bergsväggar blev murarna. Fästningen var inte osynlig, den fanns där hela tiden. Men jag kunde verkligen bara se berg.”

”Och det är dit trollen tog sina fångar?”, skrattade In uppgivet. ”En jättelik fästning som ingen kan se. Det kommer ju inte direkt göra förhandlingarna lättare.”

”Nej”, sa Iai. ”Jag skulle inte tro det.”

”An har redan gett upp tanken på förhandlingar. Han har inte sagt det, men han och Tedlik förbereder ett fullskaligt anfall.”

”Ja. An är en krigare i själen, det är svårt att ändra på.”

In skrattade till.

”Betyder det att Un har en krigarsjäl? Vi har alla samma själ.”

”Vi kommer från samma själ”, rättade Iai. ”Men jag kan inte tro att det är så enkelt som att det bestämmer vad vi blir. Vi får en själ, och den formar oss kanske. Men samtidigt som den formar oss, som formar vi den genom våra liv. Oavsett vad den var från början, så har An format en krigarsjäl under flera hundra år.”

”Det värsta är att jag inte är säker på att han har fel. Trollen är brutala och elaka, och det är också själar som formats under flera hundra år. Varför skulle vi kunna ändra på dem? Luziel kanske har rätt. Det kanske är lika bra att utrota dem. Eller att vilket fall att attackera dem hårt och visa att de kommer möta motstånd om de försöker igen.”

”Jag vet inte om våld är en lösning på något. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Det är ditt beslut som är avgörande, och jag rättar mig efter det. Ännu viktigare är att alla andra kommer att göra det. Nedälvs invånare. Tedlik. Även An kommer att böja sig för din vilja.”

”Varför tror du det? Det är An som faktiskt gör något. Han har en armé. Vad har jag?”

”Skaparens ansikte”, svarade Iai lugnt. ”Un har skapat världen åt oss. Hon har gett oss liv, och hon har gett oss dem vi älskar. Allt vi har är en gåva från Un, och det betyder något. Uns ansikte var det första som de flesta av oss såg, och DET betyder något. Du har skaparens ansikte, och om du talar om vad som ska ske, så kommer alla att acceptera det.”

”Det förutsätter att jag vet vad vi ska göra”, sa In.

”Du vet vad du vill göra. Nu ska du bara berätta för oss andra.”

Deras samtal avbröts plötsligt av ett tumult utanför. Folk skrek och ropade upphetsat, men varken In eller Iai kunde uppfatta vad det handlade om. In reste sig upp och sprang ut, tätt följd av Iai. De blev nästan omkullsprungna av en man som rusade förbi dem, och de två furim följde efter. De var långt ifrån ensamma, men de flesta såg ut att veta lika lite som In och Iai om vad som försiggick, och hängav sig istället åt flockmentaliteten.

En folkmassa hade samlats vid torgplatsen, och stod så tätt inpå varandra att det var fullständigt omöjligt att se vad alla ropade om. In gick bestämt fram till folkmassan och började tränga sig igenom. Hon kom ut i en ring, bestående av Nedälvs invånare, och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en utmärglad och smutsig kvinna.

Hennes nakna kropp var täckt av damm, och något som var misstänkt likt blod hade torkat på hennes bröst, lår och armar. Håret var så smutsigt att det var svårt att bedöma färgen på det, och det hängde testar framför hennes ansikte. Där innanför dolde sig ett par insjunkna, klarblå ögon. Hon fick syn på In, och ett maniskt grin spred sig över hennes läppar.

”Un?”, sa In försiktigt.

Un sa ingenting. Hon fortsatte stirra intensivt på In en stund, och lät sedan ögonen rulla uppåt tills bara ögonvitan syntes. Ett ljud som skulle kunna ha varit ett försök till ett skratt letade sig ut mellan Uns hopbitna tänder. Det var ett ljud utan känslor, och helt utan melodi. Un vände ansikte mot himlen och började rulla med huvudet fram och tillbaka.

In tittade omkring sig. Alla tillrop och diskussioner hade tystnat, men ingen tittade på Un längre. Vartenda ansikte var vänt mot In. Deras skapare hade anlänt, och uppförde sig som… In kunde inte ens sätta ord på vad Un höll på med, men det var utan tvekan oroande. Och människorna som hade samlats för att möta Un vände sig nu istället till In för att få veta vad som skulle hända härnäst. Hon hade ingen aning, men det var inte det som folk behövde höra nu.

”Fortsätt med vad ni höll på med”, sa In högt och tydligt. ”Vi är fortfarande långt ifrån säkra från trollen, och jag ser flera personer här som jag vet borde patrullera byns gränser.”

Alla stirrade på henne, men ingen gjorde någon ansats till att röra sig ur fläcken. In spände blicken i dem och höjde rösten ytterligare.

”Sätt fart!”, röt hon.

Folkmassan skingrades, dock aningen motvilligt, och många kastade undrande blickar tillbaka på dem. Un hade slutat skratta och stod nu tyst och stilla och stirrade mot ingenting. Iai och An kom fram till dem.

”Vad är det som händer?”, frågade An.

”Inte här”, sa In. ”Vi måste få in henne. Någonting är väldigt fel.”

In tog Un under armen och började leda henne mot sin hydda. Uns rörelser var drömliknande, och det enda tecknet på att hon lade märke till att de andra var där överhuvudtaget, var att hon faktiskt gick med dem. Det tog lite tid att gå, för även om Un inte gjorde något motstånd, så verkade hon inte ha speciellt bråttom heller. An och Iai försökte gå så att de dolde Un så mycket som var möjligt, men de kunde känna Nedälvs blickar på sig.

De nådde den lilla hyddan, och In lät Un sätta sig ner på bädden. Det var trångt med fyra personer därinne och An och Iai stannade omedelbart innanför dörröppningen. In satte sig ner på huk framför Un, och lyfte försiktigt hennes ansikte mot sitt eget. Hennes ögon fortsatte stirra mot fjärran ett par sekunder innan de fokuserade på In.

”Jag fick ditt meddelande”, mumlade Un. ”Lasje kom hem och han mindes att du ville ha hit mig.”

”Vad har hänt?”, frågade In.

”Ingenting har hänt. Ingenting som inte alltid har hänt. Röster och minnen. Så mycket lidande… Jag mötte dem i… någonstans. Och han var där. Nu är han hos mig.”

”Vad menar du?”

”Bara minnen. Minnen, minnen, minnen, minnen…”

Un tystnade och hennes blick blev glasartad igen.

”Vad är det hon pratar om?”, frågade An.

”Jag vet inte”, sa In och skakade på huvudet.

”Någonting måste ha hänt henne”, sa Iai.

”Vi måste göra något”, sa An. ”Hon kan inte hjälpa oss om hon är på det här viset. Vi behöver mat och vi behöver fler som kan hjälpa oss slåss.”

”An!”, väste Iai. ”Inte nu.

”Det är nu eller aldrig”, svarade An. ”Om de får fortsätta ta by efter by, så kommer de utrota oss.”

”Ja”, sa Un och lyfte huvudet mot dem, och förvirringen som funnits i hennes röst var plötsligt som bortblåst. ”Det kommer de att göra.”

”Och vi måste stoppa dem”, sa An och tog ett steg fram.

”Nej”, sa Un lugnt. ”Det är inte nödvändigt. Trollen gör slut på alla. Och sedan gör de slut på sig själva. Sedan kommer växterna att dö. Slutligen finns det bara ni kvar. När ni har tröttnat på ensamheten och ger upp era liv, då kommer det bara vara jag.”

Hon drog ett djupt andetag.  De andra stirrade chockat på henne.

”Då kan jag kanske låta minnena bli till glömska”, fortsatte Un. ”Tillräckligt med tid – och jag har tid – är allt som behövs. Jag har så mycket lidande att glömma.”

”Trollen är de som orsakar lidandet”, sa In. ”Det är därför vi måste göra något åt det.”

”Vad vet du om lidande?”, sa Un ilsket, och hennes blåa ögon flammade upp i dunklet som om det var upplysta av en inre eld. ” Trollen dödar, men det är inte lidande. Människor däremot är oslagbara när det gäller att åsamka lidande och sorg. Och jag vet, jag minns varje ögonblick av varje persons smärta. VARTENDA ÖGONBLICK!”

Vågor av energi slog ut från Un när hon skrek de sista orden. De träffade In och kastade henne till marken. An vinglade till när energin nådde honom, men han lyckades hålla sig på fötter och sträckte ut en hand för att stödja Iai. Ljuset i Uns ögon slocknade igen, och hon slappnade av igen.

”Det är slut nu”, sa hon. ”Ni kanske kan besegra trollen om ni har tur, men det spelar ingen roll. Det kanske tar tio år eller femtio år, men det är bara en tidsfråga innan Gainea blir en livlös öken igen. Lämna mig ifred nu!”

Un lade sig ner på den tunna ljungbädden och slöt ögonen. In reste sig upp från golvet där hon hade trillat, och tittade An och Iai. De såg lika chockade ut som In kände sig. Hon ville fortsätta tala med Un och övertyga henne om att hon hade fel. Att livet på Gainea, att människan var värd att hjälpa. Men hon hade inga argument att lägga fram. In hade själv sett exempel på grymheter, men hon hade i ännu större omfattning sett kärlek och omtanke.

Innerst inne visste dock In att oavsett vad hon hade sett, så kunde det inte mäta sig med att leva med minnena på det sätt som Un gjorde. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste vara. Tusentals liv. Tusentals själar. Tusen och åter tusen minnen och känslor som alla slogs om att få komma till ytan. De gånger hon funderat på själarna som återvände till Un, så hade hon sett det som något vackert. Vita ljus eller kanske pärlor som Un tog emot med öppna armar för att låta dem vila i stillhet för evighet.

Men det slog henne att för Un var de avlidna själarna inga vita ljus. De var glödande kol som brände hennes inre, och de var svarta törnen som rev i hennes egen själ. Och det fanns ingenting som Un kunde göra för att undkomma dem. Det var Uns förbannelse. En förbannelse som hon kanske visserligen hade skapat själv, men fortfarande en förbannelse. Och skaparens förbannelse såg nu ut att kunna bli Gaineas undergång.

Kapitel 16

In stormade ut ur hyddan och gick därifrån. En mängd känslor rusade igenom henne när den första chocken efter Uns besked hade lagt sig. Hon tyckte synd om Un när hon tänkte på hur skapelsen hade blivit en enorm börda för henne. Samtidigt var hon besviken. Un hade inte kunnat, eller rättare sagt velat, hjälpa dem ta sig ur situationen de befann sig i, och det var en brist som In inte velat se hos Un. Un var skaparen, och det var inte rimligt att hon inte skulle lösa deras problem.

De känslorna övertogs dock snabbt av ett brinnande raseri. Un gav liv, men In och de andra var de som formade skapelsen. De levde sida vid sida med ghulim, och gav dem stöd och vägledning. Inte bara för stunden, utan för att de skulle kunna leva och utvecklas. För att de skulle kunna lära varandra. Furim gjorde mer för Gainea än vad In någonsin skulle orka med. Så varför skulle hon så lättvindigt få ta beslutet att allt var slut? Att Gainea inte förtjänade att leva vidare?

”In”, sa An bakom henne. ”Stanna!”

”Hon kan inte göra så här”, sa In men fortsatte att gå. ”Efter allt arbete vi lagt ner, och nu bestämmer hon sig för att det skulle vara slut. Aldrig att jag går med på det.”

”Jag vet, men hon kan inte mena det. Inte egentligen.”

”Det är klart att hon menar det. Hon har fel, men hon menar det. Hon vill överge oss, det är vad hon säger.”

In hade nått fram till barriären som sträckte sig runt Nedälv, och An hann ikapp henne. Hon började gå otåligt fram och tillbaka längs energiväggen, men stannade plötsligt tvärt. Hon vände sig långsamt mot An och höll upp en hand. An tog ett ofrivilligt steg tillbaka.

”Hon testar oss”, konstaterade In med ett bittert leende . ”Det är vad hon gör. Världen är inte vad den borde vara, men det vet vi redan. Vi har tillåtit oss själva att acceptera att vi inte kan uppnå drömmen till fullo, och vi har anpassat oss till den tanken. Samtidigt är det Un som lider för våra misstag, när de olyckliga själarna återvänder till henne. Vi måste göra något åt det.”

”Vad menar du?”, sa An.

”Det är enkelt. Vi måste på allvar ta på oss rollen som ledsagare åt Gaineas invånare, precis som vi gjorde förr.”

”Det är knappast så enkelt. Det finns tusentals byar runt om Gainea, och lika många problem att lösa. Var föreslår du att vi ska börja?”

”Vi börjar där Un haft fel två gånger”, svarade In. ”Och du borde bli nöjd. Du har redan börjat förbereda dig på det.”

”Trollen”, sa An.

”Det var fel att skapa dem, och oavsett vad Un säger så ÄR Trollen ett hot mot drömmen. Deras närvaro och tanken på att de finns i skogarna runt omkring oss gör folk rädda. Kan vi ta bort den rädslan, så kan vi kanske föra människorna närmare varandra.”

”Det kommer inte att bli lätt.”

”Nej. Men det måste göras. Prata med Tedlik, och forsätt träna de män och kvinnor som du har. Och meddela mig så fort ni får höra något från budbärarna.”

”Visst”, sa An.

”Sedan måste vi resonera med Un. Vi måste få henne att förstå att livet på Gainea är värt att rädda.”

Iai satt på marken utanför Ins hydda med benen i kors, och hennes armar vilade lätt på knäna. Eftermiddagssolens strålar föll på hennes ansikte, och en ljum vind drog genom hennes hår. Iais ögon var slutna, och hennes andetag var djupa och lugna. En aura av stillhet och avslappning tycktes hänga i luften runt omkring henne.

Ins skugga föll över Iai, men hon visade inga tecken på att ha märkt något. In visste bättre än att vänta på att Iai skulle bli färdig. Iai hade lärt de andra furim sina tekniker för meditation, men så vitt In visste var det ingen annan som bemästrade dem lika bra som Iai. Hennes meditation kunde pågå i dagar, och eftersom hon inte behövde mer än ett par minuter för att återigen komma i trans, så accepterade hon alltid att bli avbruten.

”Kan vi prata?”, frågade In.

”Självklart”, sa Iai.

”Inte här.”

”Jag tror inte att Un hör dig, inte just nu.”

”Jag föredrar ändå om vi kan gå någon annanstans.”

Iai nickade, och sträckte ut en hand mot In. In tog den och hjälpte henne upp på fötter. Tillsammans började de gå längs den lilla vägen som snirklade sig runt omkring inne byn. In berättade om sitt samtal med An, och vad hon hade kommit fram till.

”Och du vill ha min hjälp?”

”Du sa att du skulle rätta dig efter vad jag beslutade.”

”Det gjorde jag”, nickade Iai.

”Under alla år tillsammans har jag aldrig sett dig slåss förut. Men när jag såg dig hantera trollet för ett par veckor sedan. Det var nästan vackert.”

”Det finns inget vackert i att slåss, och jag försöker att inte göra det. Jag hoppades på att han skulle bli uttröttad, och att jag skulle slippa attackera honom.”

”Men om fler kunde lära sig av dig, så skulle det kunna rädda liv. Du behöver inte lära någon att slåss. An kommer lära dem att slåss med vapen. Jag kommer att lära dem magiska attacker, i alla fall de som har talang för magi. Men du skulle kunna lära dem att försvara sig.”

”Du förutsätter att de KAN lära sig på den korta tiden. För jag antar att du vill att attacken ska ske snart, så att det finns någon rimlig chans att fångarna fortfarande är vid liv?”

”Ja”, svarade In. ”Det kommer inte att bli en lätt, men jag vill att alla ska vara så förberedda som möjligt.”

”Oavsett hur väl förberedda de är, så kommer många av dem att dö i förtid.”

”Jag inser det. Men om det kan hjälpa resten av Gaineas befolkning att leva vidare, så är det ett acceptabelt offer.”

In stannade. Hon grep tag om Iais armar och vände henne mot sig. Det fanns något hårt i Ins blick, något som Iai aldrig sett hos henne tidigare.

”Det här handlar om liv”, sa hon bestämt. ”Allt liv. Och livet måste få fortgå. Till varje pris.”

Iai böjde huvudet kort, och In slappnade av.

”Jag sa att jag skulle rätta mig efter vad du beslutar”, sa Iai. ”Det vore oansvarigt om jag inte samtidigt gjorde allt jag kunde för att det ska lyckas.”

Det visade sig att Iai hade haft rätt. Nedälvs armé bestod av många tappra och kapabla kämpar, men få hade den talang och det fokus som krävdes för att göra något annat än att hantera vapen. Ans träning gick allt bättre, och Iai lyckades efter ett tag lära soldaterna en del av de rörelsemönster som hon tagit fram, och som hade hjälpt henne hålla sig undan trollets attacker. Det var dock tydligt att de aldrig någonsin skulle komma i närheten av Iais färdigheter.

Den magiska träningen var däremot en ren katastrof. Soldaterna hade inga problem att hantera enkel magi, såsom att skapa eld eller ljus. Efter ett tag lyckades en del till och med lära sig grundläggande attacker, även om ingen klarade av att resa magiska sköldar. Problemet var att ingen hade den sinnesnärvaro som krävdes för att hantera någon form av magi i pressade situationer. Till och med de övningsstrider som An arrangerade var för mycket för dem, och de förlitade sig alltid reflexmässigt på de vapen som de bar snarare än att tänka på vad In hade lärt dem.

In sov inte in sin hydda längre, utan lät Un ha den för sig själv. Ibland när hon passerade den, kunde hon höra Un tillsammans med någon av byns män eller kvinnor. En gång i tiden hade hon själv gärna slutit sig till dem, men hon var fortfarande alltför besviken och arg på Un för att hon skulle vilja känna henne intill sig. Un kunde få roa sig bäst hon ville, men inte med In. Inte förrän de ännu en gång kunde blicka framåt mot en ljus framtid för Gainea. En framtid av liv, som de båda trodde på.

Två veckor efter att Un anlänt till Nedälv, så hade de fortfarande inte hört något ifrån budbärarna, och hoppet om att de över huvud taget var vid liv var inte stort, än mindre att de skulle återvända med förstärkningar. Soldaterna hade inte gjort några nämnvärda framsteg med magin, och In hade gett upp magin till förmån för Iais träning. In kände att tiden började rinna ut för dem, och att om det skulle finnas några möjligheter att rädda några fångar, så skulle de snart tvingas bege sig av mot Darfast.

”Vi kan inte vänta längre”, sa An till Iai och In där de satt i värmen kring elden efter den gångna dagens träning.

”De är inte redo”, sa Iai.

”De kommer inte hinna bli redo om trollen anfaller oss först”, invände An.

”Vi har inte hört något om att trollen skulle vara på väg hit”, sa Iai.

”Nej, vi har inte hört någonting”, sa An. ”Tror du att det betyder att budbärarna är lata, eller att de redan fallit offer för trollen?”

”Det finns ett sätt som vi skulle kunna få reda på det”, sa Iai försiktigt.

”Vi frågar INTE Un”, sa In skarpt. ”Hon har varit tydlig med vad hon vill, och det är inte rätt tid att dra in henne. An har rätt. Vi kan inte vänta längre.”

”Det kommer inte att sluta väl”, sa Iai. ”Vi vet inget om hur många troll som finns i Darfast. Vi har inte ens någon uppfattning om hur många som över huvud taget fortfarande finns kvar.”

”Un har inte skapat några nya troll på flera hundra år”, sa An. ”De är ghulim, vilket innebär att de förr eller senare dör.”

”Det är ett mysterium”, konstaterade In. ”Jag har inte sett något troll som har mer imata än någon annan. Men samtidigt verkar de inte göra åt den på samma sätt som människor.”

”Om de inte dör”, sköt Iai in, ”så kan det innebära att de flesta troll som Un skapade från början finns kvar. Och Darfast har plats för dem alla. Vi har knappt hundra män och kvinnor. Det är inte mycket att sätta emot varenda existerande troll.”

”Vi kommer att vara där”, sa An. ”Och att alla troll skulle finnas i Darfast är bara spekulationer. Så vitt vi vet är det bara de trollen som du följde efter som bosatt sig där.”

”Vad är planen?”, frågade Iai. ”Ska vi gå på Luziels linje och utrota dem?”

”Bara om vi måste”, svarade In. ”Jag hoppas fortfarande att det inte behöver gå så långt, men vi måste visa dem att de inte kan komma undan med vad som helst. Om större delen av de troll som skapats fortfarande lever, så innebär det fortfarande inte mer än ett par hundra troll.”

”Ett par hundra troll är ett tämligen överväldigande hot”, påpekade Iai.

”Men det är bara en bråkdel av antalet människor som finns”, sa In. ”Och vi kan inte låta dem få fortsätta sprida skräck och död. Vi måste visa Un att vi verkligen är beredda att göra vad som krävs för att Gainea ska kunna bli drömmen.”

”Vi använder soldater för att skapa en dröm om harmoni”, sa Iai sorgset. ”Men jag rättar mig efter vid ditt beslut.”

In stirrade in i elden, och sa ingenting på en lång stund. När hon slutligen talade, var hennes röst hes, och ansträngd.

”Du har rätt”, sa hon. ”Det är jag som måste ta beslutet. På så vis vilar konsekvenserna hos mig, och konsekvenserna är mer allvarliga nu. Det är ingenting som någon annan ska behöva stå för.”

”Vi finns vid din sida”, sa An.

”Jag vet”, nickade In och tittade på dem. ”Samla alla vid middagstid imorgon, och se till att de är klara för avfärd.”

”De kommer att vara klara”, sa An.

”Och vi också”, fyllde Iai på med. ”Som An sa, vi finns vid din sida. Oavsett vad som händer.”

In låg vaken länge den natten och funderade. Hon var inte övertygad om att vägen hon hade valt att ta var den bästa, men hon kunde inte se några alternativ. Hon var tämligen övertygad om att Un inte skulle se en öppen konflikt med trollen som ett steg mot ett liv i harmoni, men omständigheterna gjorde att arbetet med att bygga upp drömmen igen var omöjligt att påbörja just nu.

Hon hade dock inte varit helt ärlig mot An och Iai. Hur mycket hon än ville tro på det, så var trollen inte ansvariga för alla problem som fanns. De var visserligen en del av det hat och den fruktan som Gaineas befolkning levde med, men sanningen var att även utan trollen så hade andra splittringar uppstått. Folk var misstänksamma mot invånarna i de byar som inte låg i närheten av den egna, och man närde en avundsjuka mot de som man trodde hade det bättre ställt än en själv.

Att eliminera trollen skulle inte på något sätt lösa alla Gaineas problem, men de kunde fortfarande tjäna ett syfte. De var ett mer påtagligt hot än de fördomar som ingen ville erkänna att de hade, och de kunde bli en symbol för något som folk kunde enas mot. Vägledning och omtanke hade inte kunnat nära drömmen, men ett fokuserat hat mot ett yttre hot kanske kunde skapa grunden för den gemenskap som krävdes för att Un skulle återfå förtroendet för sin skapelse. Hat och våld för att kunna börja bygga upp ett paradis. Död och förintelseför att skapa liv. Om hon upprepade det tillräckligt många gånger, så kanske hon kunde tro på det. Och om hon trodde på det, så kanske hon också kunde övertyga sig själv om att det var en acceptabel uppoffring.

Det var tvivel som hon alltid skulle få hålla för sig själv, men hon var inte orolig för att någon skulle få reda på dem. In var odödlig, och Un skulle aldrig få möjlighet att läsa hennes själ. Det var tankar som hon skulle låsa in djupt inom sig själv och sedan vända ryggen till. Om hon skulle kunna gå vidare, så kunde hon inte tillåta sig själv att tveka. Tvivel var en lyx som hon inte hade råd att unna sig om hon skulle kunna leva med sina beslut.

In måste ha somnat till slut, för hon vaknade av att An ruskade om henne. Solen hade nätt och jämt hunnit gå upp, och en tunn dimma låg över byn. Sedan Uns ankomst hade In sovit under bar himmel, något som hon var van vid från sina vandringar.

”Vi har en armé!”, sa An och flinade.

”Det har vi”, sa In yrvaket. ”Har vi?”

”Budbärarna är tillbaka”, sa han, ”och de hade med sig soldater från två andra byar. Vi har nästan fyra hundra män och kvinnor som är redo att slåss.”

Ans ord skakade bort de sista resterna av Ins sömn, och hon satte sig upp.

”Fyra hundra soldater?”

”Fyra hundra”, nickade An och räckte In sin hand. ”Och de väntar på dig.”

In tog den utsträckta handen och lät An dra henne upp på fötter. De halvsprang genom byn fram till torgplatsen, som under de senaste veckorna hade fått vara träningsplats för armén. Det var en överväldigande syn som mötte Ins ögon, och den stora platsen såg plötsligt väldigt liten ut. Soldaternas ankomst hade dragit många nyfikna ansikten dit trots att det fortfarande var tidig morgon. Bybor som av en eller annan anledning inte valt att sluta sig den kommande kampen stod och pratade entusiastiskt med besökarna. Flera eldar hade tänts, och In kunde känna lukten av mat.

”Var kommer de ifrån?”, frågade In.

”Invånarna i flera av de mindre byarna söder om Nedälv, har under det senaste året flyttat samman till större bosättningar”, svarade An. ”De har bildat en milis som har patrullerat området och försökt försvara dem mot trollen. De har erfarenhet av att slåss, mycket mer än någon härifrån. När de fick reda på att de hade furim på sin sida så kom de så fort de kunde.”

In vandrade in bland soldaterna och synade dem. Hon såg ungefär lika många män som hon såg kvinnor, och alla såg vältränade och alerta ut. De hade ingen enhetlig uniform, och mängden rustning skiljde sig åt från person till person. Vissa hade näst intill heltäckande rustningar, men de var få. De flesta hade någon typ av bröstplåt, och en del hade hjälmar. Ett fåtal personer hade till och med sköldar som de bar på ryggen.

Samma variationer återfanns i arsenalen av vapen. Det fanns svärd i alla former. Långa, korta, böjda och raka. Stridsyxor blandades med knivar och spjut, och en del bar vapen som In inte kände igen över huvud taget. Bara en sak var gemensamt för både vapen och rustningar. De var tydligt välanvända, men tillika välskötta.

Ins närvaro drog blickar från besökarna, och de tystnade omedelbart när de fick syn på henne. Nedälvs invånare var vana vid att se skaparens ansikte dagligen, men utanför byn var det en annan sak. Hon pratade inte med någon, utan fortsatte istället med att granska milisen. Ingen vågade säga någonting till henne, men hon hörde hur viskande samtal återupptogs efter att hon passerat. När In kände att hon hade en någorlunda klar bild över nykomlingarna, återvände hon till An.

”Se till att alla finns här vid middagstid”, sa hon så lågt att bara An kunde höra henne. ”Försök ta reda på vad alla kan. Om det finns någon som har magisk talang så vill jag veta det, innan avfärd.”

”Du vill inte skjuta på avfärden? Och ge milisen chansen att bekanta sig med alla andra?”

”Nej”, svarade In. ”Det kommer finnas gott om tid för det på vägen till Darfast. Men vi kan inte vänta längre.”

”Och om vi väntar så kanske jag kommer att ändra mig”, tänkte In när hon gick därifrån.

Hon såg inte fram emot timmarna fram till den utsatta tiden. Hon hade ingenting att företa sig för att ockupera tankarna, och hon vill absolut inte träffa någon. Den enda hon skulle kunna tänka sig att prata med var Iai, men hon hade inte sett till henne sedan den föregående kvällen. Iai hade sagt att hon gav In sitt fulla stöd, men det var tydligt vad hon egentligen kände. In förstod precis hur Iai kände, för varje gång hon lät sina tvivel smyga sig in så kände hon precis likadant själv.

In vände stegen mot skogen. Två vakter stod på plats vid stenpelarna, men In öppnade barriären utan att titta på dem och gick ut. Hon hörde en av dem mumla formeln som stängde den igen.

Hennes steg tog henne till gläntan där hon hade slagits mot trollet. De uppslitna bärbuskarna var sedan länge döda, och bladen var svarta och förtorkade. Grenarna var klena, men trots det hade de inte hunnit bli sand igen. Av någon anledning höll växter formen långt efter att de dött, medan ghulim omedelbart blev till sand.

In blickade ut över förstörelsen. Den här platsen hade kunna ge mat under lång tid framöver, men trollen hade satt stopp för det. De hade kunnat stjäla bären från grenarna och dragit vidare, men tydligen hade det inte varit nog. Lusten att slå sönder och att förstöra var så utmärkande för dem, och en så självklar del av deras natur, att ingen någonsin hade funderat på varför de var som de var.

In ville inte heller fundera på det. Hon kände ilskan välla upp inom henne, och hon lät den komma. Hon tänkte på ruinerna som var det enda som fanns kvar av Isegre, och hon tänkte på fångarna som trollen hade kedjat ihop och fört till Darfast. Sedan tog hon all oro som hon hade haft för skapelsen sedan Uns beslut, och lyfte fram den. Hon tog ilskan som hon kände gentemot Un, och lade till saknaden efter Lasje. In tog alla dessa känslor och matade vreden hon hade för trollen. Hon lät den flamma upp tills den var ett brinnande hat, så starkt att det brände i hennes inre.

In stod så i flera timmar och lät hatet sprida sig till varje liten del av henne, ända tills en liten röst påminde henne om att fyra hundra soldater väntade på henne. Vakterna som fortfarande stod vid Nedälvs gräns ryggade tillbaka från henne när hon passerade dem, men hon ignorerade det. Hatet höll henne fokuserad och målmedveten, och hon klamrade sig stenhårt fast vid det.

Hennes armé väntade på torgplatsen, tillsammans med An, Iai och vad som verkade vara större delen av byn, och de kunde känna att någonting var annorlunda med henne. Hon gick fram till den lilla scenen som fortfarande var kvar efter Lasjes dödsfest och klev upp på den. Tystnaden spred sig när In vände sig mot den samlade folkmassan. Hon var inte nervös, utan kände sig bara uppfylld av ett absolut lugn.

”Det finns ondska omkring oss”, sa hon. ”Det är ingen hemlighet att skogarna har blivit en plats där trollen väntar på att överfalla oss. De tar vår mat, och de tar våra hem. De dödar och för bort dem som vi älskar, och de sprider skräck på nätterna när vi sover. Och de gör det med en sång i hjärtat. Där kärlek och omtanke får oss att dela med oss till våra medmänniskor, där känner trollen girighet. Där vi bygger upp för att förbättra tillvaron, där ser de inget annat än en lust att förstöra. De är en styggelse, ett hån mot livet. Och vi kan inte låta dem få hållas.”

In tystnade, och mumlande utrop av medhåll började sprida sig. Hon lät sin blick svepa över folkmassan tills hon såg An och Iai. An nickade instämmande, men Iais uttryck var oläsbart.

”Vi tror att vi är ensamma”, fortsatte In med höjd röst. ”Varje natt, när mörkret sänker sig över oss, så tror vi att vi är ensamma. När vi förlorar någon vi älskar, så tror vi att vi är ensamma. Det är inte sant. Ensamhet är ett val vi kan göra, men det är inte det enda valet. Vi kan stå tillsammans. Vi kan stå tillsammans mot de som förtrycker oss, och vi kan visa att vi inte tänker låta det fortsätta. Tillsammans kan vi göra mer än att slå tillbaka. Vi kan hitta trollen, varhelst de gömmer sig, och vi kan slå tillbaka. Vi kan utplåna dem, och tiden är inne att slå det första slaget!”

En kör av medhåll steg upp ifrån de samlade människorna. In såg ut över dem och log. Hon lät deras känslor föda sitt eget hat ytterligare, och hon njöt av den klarhet som följde med det. Det här var inte bara rätt väg att gå, det var den enda vägen. Hon skulle leda människorna i krig mot trollen, och hon skulle vinna. Efter det kunde Un inte neka dem livet längre. Inte efter att de förtjänat det.

Redan tidigt på morgonen efter Lasjes dödsdag skickade Tedlik ut löpare till byarna söder om Nedälv. Gainea var glest befolkat, och den närmaste byn låg flera dagsmarscher bort. Med tanke på trollaktiviteterna var löparna dessutom tvungna att färdas avsevärt mycket mer försiktigt än normalt, vilket skulle dra ut på tiden ytterligare.

Tedlik höjde dessutom säkerheten kring Nedälv. De vakter som normalt patrullerade byns gränser ensamma grupperades istället ihop tre och tre, och de som samlade mat i skogen fick också möjlighet till beväpnad eskort. Ingen tilläts att passera barriären utan överseende, men trots de olägenheter som åtgärderna orsakade, så var det ingen som protesterade.

Lasjes död hade ironiskt nog ökat Nedälvs möjligheter att försvara sig mot inkräktare. Även om byn hade förlorat en välrespekterad medborgare och en omtyckt vän, så hade firandet av dödsdagen haft en positiv effekt på gemenskapen i Nedälv. Det gjorde att de energier som flödade genom byn hade blivit starkare och mer homogena. Det var dessa energier som gjorde det möjligt för barriären runt byn att fungera, och resultatet var att den blev kraftigare än någonsin.

Flera av vakterna var erfarna krigare, särskilt de som hade tvingats fly till Nedälv efter att deras egna hembyar fallit. De hade fått använda sina färdigheter i strid mot troll, och i vissa fall mot styrkor från byar som i ren desperation försökt mätta sina invånare på bekostnad av andras. Flyktingarna hade i många fall redan avisats från andra byar med hänvisning till matransonerna, men på Ins initiativ hade de välkomnats när de kom till Nedälv. Hennes motiv hade varit humanitära, men det hade också hjälpt Nedälv att bygga upp en respektabel vaktstyrka.

Men även de bästa av dem bleknade i jämförelse med An. Han var en virvelvind med svärdet i hand, och kombinerade kraft med kontroll på ett sätt som ingen annan kunde mäta sig med. Det var en enorm tillgång som Tedlik inte var sen att utnyttja.  Vakterna delades in i tre skift. Ett skift som patrullerade byn, och ett andra som vilade. Det tredje skiftet fick An ta hand om, och han satte upp ett omfattande träningsprogram för dem.

In höll sig mestadels undan från de andra. Hon hade tagit Lasjes död hårdare än vad hon trodde att hon skulle göra. Även om hon var förberedd på att den skulle komma så påminde det henne om att livet runt omkring henne var ändligt. Under sex hundra år hade hennes älskare, älskarinnor och vänner tagits ifrån henne, och även om det sällan hade varit före deras tid, så ändrade det inte på att de nu var borta. Det faktum att hon själv var odödlig, innebar också att hon alltid skulle få se de runt omkring henne dö.

Hon försökte trösta sig med att alla hon mötte förmodligen hade ett litet fragment av de avlidnas själar inom sig. De hade återvänt till Un efter döden och sedan blivit en del av nästa liv som hon skapat. Det var ingen tröst när In tänkte tillbaka på de vänner hon hade förlorat, men det fyllde henne ändå med en eufori när hon tillät sig själv att känna livet som pulserade runt omkring henne.

Men samtidigt som In älskade livet, så kunde hon ibland vara avundsjuk på de ghulim som hon levde med. Hon undrade hur det kändes att ha små korn av andra inom sig. Ingen hade dött innan hon hade skapats. Uns själ hade varit ren då, och därför hade Ins själ hade blivit likadan. Ren och oförstörd, men också tom. Kunde de som kommit efter henne höra de avlidnas tankar? Och om de hörde dem, kunde de då skilja dem från sina egna tankar? Det var en nyfikenhet som hon förmodligen aldrig skulle kunna stilla.

In var dessutom besviken över hur Tedlik och An uppenbarligen förberedde sig för strid när deras mål skulle vara att förhandla, men hon kunde heller inte argumentera mot vikten av att vara förberedd på det värsta. Som hon såg det hade de dock redan gett upp tanken på förhandling. De byggde en armé. De planerade att gå vägen som Luziel hade föreslagit och utrota trollen. In drog sig inte för att försvara sig själv eller andra, men hon sökte inte ut strider på det sätt som hon misstänkte att An gjorde. Å andra sidan hade hon heller inga större förhoppningar om att förhandlingar med trollen skulle ge något resultat.

Tre veckor passerade utan att något hände. Löparna som Tedlik hade skickat hade fortfarande inte kommit tillbaka, men de såg heller inte några tecken på troll. Ytterligare ett par flyktingar hade tagit sig till Nedälv och de hade nästan omedelbart slutit sig till den nybildade armén. Deras byar hade liksom så många andra attackerats av troll, men ingen av dem hade någon annan information som var av nytta.

In låg på sin sovplats i hyddan och stirrade upp mot taket. Lasje hade tydligen haft tid att förbättra deras gemensamma hem under hennes frånvaro. Sprickorna i väggarna som tidigare hade släppt in glimtar av solljus var tätade, och taket var omlagt med nya löv.

Någon knackade, men In ignorerade det. Hon antog att det var antingen An eller Tedlik, och hon hade ingen lust att umgås med dem just nu. Det knackade igen.

”In?”, sa en mjuk röst.

In satte sig hastigt upp och vände sig mot figuren som stod i dörröppningen. Det var Iai. Hennes klädsel var sliten och smutsig, som om hon hade fått åla fram på marken. Hennes ögon hade mörka ringar och hon såg trött ut, men hennes hållning var rak och stolt. In reste sig upp, tog två steg över hyddans golv och omfamnade henne.

”Iai”, sa hon. ”När kom du tillbaka?”

”Nu.”

”Vad hände? Mår du bra?”

”Jag mår bra”, sa Iai och grimaserade. ”Jag skulle behöva sitta ner.”

Hon väntade inte på Ins svar, utan gick bort och satte sig på bädden. In slog sig ner med benen i kors på golvet bredvid henne, och tittade på Iai.

”Trollen tog människorna till en plats som inte ligger långt från Imsjön. Känner du till bergen som ligger några dagar österut från sjön?”

”Darfast”, nickade In. ”Jag hörde att någon kallade dem så.”

”Det stämmer. Jag har aldrig gått in närheten av dem förrän nu. Men det är inte bara berg där. Någon… trollen, antar jag, har byggt en enorm… byggnad är förmodligen det bästa ordet. Det är en fästning, byggd in i berget. Dess murar sträcker sig hundratals meter upp längs berget, och framsidan tar upp hela sidan av berget. Den har svarta torn med spiror som sträcker sig högre än de högsta bergstopparna, och portar som är femtio meter höga.”

”Det kan inte stämma”, sa In och rynkade på pannan. ”Jag har sett berget för inte så länge sedan. En sådan jättelik konstruktion hade någon lagt märke till. Dessutom är trollen inte mycket till byggare.”

”Vi trodde inte att de kunde hantera magi heller”, påpekade Iai, ”men det visade sig att vi hade fel. Vi kanske har fel nu också. Och om jag säger att fästningen finns där, så är det så.”

In tystnade och såg betänkligt på Iai. Det var visserligen inte många som rörde sig den vägen, men någon borde ha lagt märke till en enorm fästning som tog upp större delen av berget. Men det fanns heller ingen anledning för Iai att ljuga. In nickade.

”Jag följde efter dem förbi sjön”, sa Iai. ”De gick samma väg som vi hade kommit och gick sedan vidare österut. De stannade för läger ytterligare två gånger, men efter att vi konfronterat dem var de mycket mer försiktiga, och jag kunde inte komma i närheten av dem.”

”Och fångarna?”, frågade In.

”De fick vatten, men aldrig någon mat vad jag såg. När vi närmade oss Darfast vek de av ifrån vägen, och gick i riktning mot berget. Och det fanns ett berg där. Ingen fästning, inga torn, bara ett berg. Skogen blev tunnare ju närmare bergen vi kom. Och sedan fanns fästningen bara där.”

”Den bara fanns där”, sa in skeptiskt. ”Som om att den var osynlig?”

”Nej, ” sa Iai och skakade på huvudet. ”Jag har sett försök till osynlighet. Det fungerar med små föremål, men även då kan man se att någonting inte stämmer. Det här var något annat. Berget fanns där, men det var som om jag plötsligt såg det med andra ögon. Något som jag först trodde var en spricka i klipporna var plötsligt ett fönster. Bergstoppar visade sig vara torn. Klippor blev till portar. Bergsväggar blev murarna. Fästningen var inte osynlig, den fanns där hela tiden. Men jag kunde verkligen bara se berg.”

”Och det är dit trollen tog sina fångar?”, skrattade In uppgivet. ”En jättelik fästning som ingen kan se. Det kommer ju inte direkt göra förhandlingarna lättare.”

”Nej”, sa Iai. ”Jag skulle inte tro det.”

”An har redan gett upp tanken på förhandlingar. Han har inte sagt det, men han och Tedlik förbereder ett fullskaligt anfall.”

”Ja. An är en krigare i själen, det är svårt att ändra på.”

In skrattade till.

”Betyder det att Un har en krigarsjäl? Vi har alla samma själ.”

”Vi kommer från samma själ”, rättade Iai. ”Men jag kan inte tro att det är så enkelt som att det bestämmer vad vi blir. Vi får en själ, och den formar oss kanske. Men samtidigt som den formar oss, som formar vi den genom våra liv. Oavsett vad den var från början, så har An format en krigarsjäl under flera hundra år.”

”Det värsta är att jag inte är säker på att han har fel. Trollen är brutala och elaka, och det är också själar som formats under flera hundra år. Varför skulle vi kunna ändra på dem? Luziel kanske har rätt. Det kanske är lika bra att utrota dem. Eller att vilket fall att attackera dem hårt och visa att de kommer möta motstånd om de försöker igen.”

”Jag vet inte om våld är en lösning på något. Men det spelar ingen roll vad jag tycker. Det är ditt beslut som är avgörande, och jag rättar mig efter det. Ännu viktigare är att alla andra kommer att göra det. Nedälvs invånare. Tedlik. Även An kommer att böja sig för din vilja.”

”Varför tror du det? Det är An som faktiskt gör något. Han har en armé. Vad har jag?”

”Skaparens ansikte”, svarade Iai lugnt. ”Un har skapat världen åt oss. Hon har gett oss liv, och hon har gett oss dem vi älskar. Allt vi har är en gåva från Un, och det betyder något. Uns ansikte var det första som de flesta av oss såg, och DET betyder något. Du har skaparens ansikte, och om du talar om vad som ska ske, så kommer alla att acceptera det.”

”Det förutsätter att jag vet vad vi ska göra”, sa In.

”Du vet vad du vill göra. Nu ska du bara berätta för oss andra.”

Deras samtal avbröts plötsligt av ett tumult utanför. Folk skrek och ropade upphetsat, men varken In eller Iai kunde uppfatta vad det handlade om. In reste sig upp och sprang ut, tätt följd av Iai. De blev nästan omkullsprungna av en man som rusade förbi dem, och de två furim följde efter. De var långt ifrån ensamma, men de flesta såg ut att veta lika lite som In och Iai om vad som försiggick, och hängav sig istället åt flockmentaliteten.

En folkmassa hade samlats vid torgplatsen, och stod så tätt inpå varandra att det var fullständigt omöjligt att se vad alla ropade om. In gick bestämt fram till folkmassan och började tränga sig igenom. Hon kom ut i en ring, bestående av Nedälvs invånare, och stod plötsligt ansikte mot ansikte med en utmärglad och smutsig kvinna.

Hennes nakna kropp var täckt av damm, och något som var misstänkt likt blod hade torkat på hennes bröst, lår och armar. Håret var så smutsigt att det var svårt att bedöma färgen på det, och det hängde testar framför hennes ansikte. Där innanför dolde sig ett par insjunkna, klarblå ögon. Hon fick syn på In, och ett maniskt grin spred sig över hennes läppar.

”Un?”, sa In försiktigt.

Un sa ingenting. Hon fortsatte stirra intensivt på In en stund, och lät sedan ögonen rulla uppåt tills bara ögonvitan syntes. Ett ljud som skulle kunna ha varit ett försök till ett skratt letade sig ut mellan Uns hopbitna tänder. Det var ett ljud utan känslor, och helt utan melodi. Un vände ansikte mot himlen och började rulla med huvudet fram och tillbaka.

In tittade omkring sig. Alla tillrop och diskussioner hade tystnat, men ingen tittade på Un längre. Vartenda ansikte var vänt mot In. Deras skapare hade anlänt, och uppförde sig som… In kunde inte ens sätta ord på vad Un höll på med, men det var utan tvekan oroande. Och människorna som hade samlats för att möta Un vände sig nu istället till In för att få veta vad som skulle hända härnäst. Hon hade ingen aning, men det var inte det som folk behövde höra nu.

”Fortsätt med vad ni höll på med”, sa In högt och tydligt. ”Vi är fortfarande långt ifrån säkra från trollen, och jag ser flera personer här som jag vet borde patrullera byns gränser.”

Alla stirrade på henne, men ingen gjorde någon ansats till att röra sig ur fläcken. In spände blicken i dem och höjde rösten ytterligare.

”Sätt fart!”, röt hon.

Folkmassan skingrades, dock aningen motvilligt, och många kastade undrande blickar tillbaka på dem. Un hade slutat skratta och stod nu tyst och stilla och stirrade mot ingenting. Iai och An kom fram till dem.

”Vad är det som händer?”, frågade An.

”Inte här”, sa In. ”Vi måste få in henne. Någonting är väldigt fel.”

In tog Un under armen och började leda henne mot sin hydda. Uns rörelser var drömliknande, och det enda tecknet på att hon lade märke till att de andra var där överhuvudtaget, var att hon faktiskt gick med dem. Det tog lite tid att gå, för även om Un inte gjorde något motstånd, så verkade hon inte ha speciellt bråttom heller. An och Iai försökte gå så att de dolde Un så mycket som var möjligt, men de kunde känna Nedälvs blickar på sig.

De nådde den lilla hyddan, och In lät Un sätta sig ner på bädden. Det var trångt med fyra personer därinne och An och Iai stannade omedelbart innanför dörröppningen. In satte sig ner på huk framför Un, och lyfte försiktigt hennes ansikte mot sitt eget. Hennes ögon fortsatte stirra mot fjärran ett par sekunder innan de fokuserade på In.

”Jag fick ditt meddelande”, mumlade Un. ”Lasje kom hem och han mindes att du ville ha hit mig.”

”Vad har hänt?”, frågade In.

”Ingenting har hänt. Ingenting som inte alltid har hänt. Röster och minnen. Så mycket lidande… Jag mötte dem i… någonstans. Och han var där. Nu är han hos mig.”

”Vad menar du?”

”Bara minnen. Minnen, minnen, minnen, minnen…”

Un tystnade och hennes blick blev glasartad igen.

”Vad är det hon pratar om?”, frågade An.

”Jag vet inte”, sa In och skakade på huvudet.

”Någonting måste ha hänt henne”, sa Iai.

”Vi måste göra något”, sa An. ”Hon kan inte hjälpa oss om hon är på det här viset. Vi behöver mat och vi behöver fler som kan hjälpa oss slåss.”

”An!”, väste Iai. ”Inte nu.

”Det är nu eller aldrig”, svarade An. ”Om de får fortsätta ta by efter by, så kommer de utrota oss.”

”Ja”, sa Un och lyfte huvudet mot dem, och förvirringen som funnits i hennes röst var plötsligt som bortblåst. ”Det kommer de att göra.”

”Och vi måste stoppa dem”, sa An och tog ett steg fram.

”Nej”, sa Un lugnt. ”Det är inte nödvändigt. Trollen gör slut på alla. Och sedan gör de slut på sig själva. Sedan kommer växterna att dö. Slutligen finns det bara ni kvar. När ni har tröttnat på ensamheten och ger upp era liv, då kommer det bara vara jag.”

Hon drog ett djupt andetag.  De andra stirrade chockat på henne.

”Då kan jag kanske låta minnena bli till glömska”, fortsatte Un. ”Tillräckligt med tid – och jag har tid – är allt som behövs. Jag har så mycket lidande att glömma.”

”Trollen är de som orsakar lidandet”, sa In. ”Det är därför vi måste göra något åt det.”

”Vad vet du om lidande?”, sa Un ilsket, och hennes blåa ögon flammade upp i dunklet som om det var upplysta av en inre eld. ” Trollen dödar, men det är inte lidande. Människor däremot är oslagbara när det gäller att åsamka lidande och sorg. Och jag vet, jag minns varje ögonblick av varje persons smärta. VARTENDA ÖGONBLICK!”

Vågor av energi slog ut från Un när hon skrek de sista orden. De träffade In och kastade henne till marken. An vinglade till när energin nådde honom, men han lyckades hålla sig på fötter och sträckte ut en hand för att stödja Iai. Ljuset i Uns ögon slocknade igen, och hon slappnade av igen.

”Det är slut nu”, sa hon. ”Ni kanske kan besegra trollen om ni har tur, men det spelar ingen roll. Det kanske tar tio år eller femtio år, men det är bara en tidsfråga innan Gainea blir en livlös öken igen. Lämna mig ifred nu!”

Un lade sig ner på den tunna ljungbädden och slöt ögonen. In reste sig upp från golvet där hon hade trillat, och tittade An och Iai. De såg lika chockade ut som In kände sig. Hon ville fortsätta tala med Un och övertyga henne om att hon hade fel. Att livet på Gainea, att människan var värd att hjälpa. Men hon hade inga argument att lägga fram. In hade själv sett exempel på grymheter, men hon hade i ännu större omfattning sett kärlek och omtanke.

Innerst inne visste dock In att oavsett vad hon hade sett, så kunde det inte mäta sig med att leva med minnena på det sätt som Un gjorde. Hon kunde inte föreställa sig hur det måste vara. Tusentals liv. Tusentals själar. Tusen och åter tusen minnen och känslor som alla slogs om att få komma till ytan. De gånger hon funderat på själarna som återvände till Un, så hade hon sett det som något vackert. Vita ljus eller kanske pärlor som Un tog emot med öppna armar för att låta dem vila i stillhet för evighet.

Men det slog henne att för Un var de avlidna själarna inga vita ljus. De var glödande kol som brände hennes inre, och de var svarta törnen som rev i hennes egen själ. Och det fanns ingenting som Un kunde göra för att undkomma dem. Det var Uns förbannelse. En förbannelse som hon kanske visserligen hade skapat själv, men fortfarande en förbannelse. Och skaparens förbannelse såg nu ut att kunna bli Gaineas undergång.

Dagarna efter mötet vid Imsjön var händelsefattiga, men de hade fördrivit tiden på vägen med att diskutera minnen och med att dela historier kring livet i de respektive byar som de bodde i. De trivdes i varandras sällskap, och framförallt var de glada över att inte behöva vandra själva.

Iai var den första som reagerade på att någonting inte stod rätt till. Det var tidig eftermiddag den nionde dagen efter att de lämnat Imsjön när hon plötsligt stannade tvärt. In och An gick nästan in i henne, och Iai höll upp handen för att teckna åt dem att vara tysta.

”Vad är det?”, viskade An.

Iai skakade på huvudet och stirrade stint rakt in i skogen en bit fram. An följde hennes blick, men det tjocka lövverket hindrade all genomsyn, och den svaga vinden som blåste genom träden var det enda ljudet som hördes.

”Troll”, sa Iai till slut.

”Troll?”, frågade An och lade handen på sitt svärd. ”Var då?”

”Inne i skogen”, svarade Iai och pekade. ”Knappt fem hundra meter in.”

”Hur vet du det?”, frågade An. ”Jag ser ingenting.”

”Lyssna på träden”, sa Iai och började gå. ”De skulle kunna berätta mycket för dig om du bara lyssnade.”

An tittade skeptiskt på In som bara ryckte på axlarna, men de följde efter Iai in i skogen. Marken var ojämn och den täta vegetationen gjorde det inte lättare att ta sig fram, men Iai verkade inte ha några problem. Hon hittade fotfäste och sprang smidigt där In och An knappt kunde hålla balansen, och avståndet till Iai ökade stadigt.

När de kom ikapp henne satt hon nedhukad bakom ett tjockt buskage, och kikade genom lövverket in mot en stor glänta i skogen. An och In sjönk ner bredvid henne, andfådda efter den korta färden genom skogen. De lutade sig fram för att kunna se vad Iai tittade på, men det var ingen tvekan om vad som fanns på andra sidan buskaget.

Ett trettiotal troll hade samlats i gläntan, och stanken av trollsvett var så överväldigande att det vände sig i Ins mage. Hon fick anstränga sig för att inte få upp den lilla mängden mat hon hade fått i sig tidigare under dagen. Flera troll låg utslagna på marken, och sov uppenbarligen. Andra ägnade sin tid åt att slåss med varandra. Bland trollen räknades det säkert som vänskapligt, men slagen som utdelades hade lätt kunnat krossa en människa. Ett par troll patrullerade i utkanten av gläntan, men de såg avlägsna och ointresserade ut, och ingen av dem kastade ens en blick mot platsen där In, An och Iai gömde sig.

Men trollen var inte ensamma. Mitt ibland dem satt ett tiotal människor hopkurade. Varje person hade fått sina händer slagna i bojor av järn som höll dem på plats intill den halsboja som de också bar. Kraftiga kedjor gick från halsboja till halsboja, så att fångarna satt ihop i ett led. De såg blåslagna och uttröttade ut, och In lade märke till att mannen som gick sist såg ut att ha en bruten arm.

”Farið með fangana til Darfast!”, sa en rosslig stämma.

In vände sig bort från synen och An följde hennes exempel.

”De har fångar”, viskade An. ”Sedan när tar troll fångar?”

”Aldrig”, svarade Iai. ”Det är i alla fall inget jag hört talas om. Kanske som arbetare?”

”Troll brukar vara ute efter mat, eller mark”, sa In. ”De har ingen nytta av människor som arbetare. Det går tio människor för att göra samma arbete som ett troll.”

”Det spelar ingen roll”, väste An. ”Vi måste stoppa dem.”

”Vi skulle försöka förhandla med dem”, påpekade Iai. ”Har du redan glömt det?”

”Du kan inte mena att du tänkte försöka förhandla”, utbrast An.

”Inte jag”, svarade Iai. ”Jag talar inte nordmål.”

An blängde på Iai, men hon vek inte undan med blicken. Han suckade och skakade uppgivet på huvudet. Han vände sig mot In istället.

”Vår uppgift är att försöka förhandla”, sa In innan An hann öppna munnen.

”Visst”, sa han. ”Vi förhandlar, men jag tycker det är en synnerligen dum idé.”

De tre furim reste sig upp och In tog täten. De klev ut genom buskaget till gläntan och An och Iai ställde sig på varsin sida om In. In lyfte handen i hälsning.

”Heló”, sa In.

Samtliga troll tvärstannade där de var, och tystnade omedelbart. Trettio par svarta ögon vände sig mot dem. Det ryckte i Ans fingrar, men han höll tillbaka impulsen att lägga handen på sitt svärd.

Ett enormt troll som tidigare suttit på marken vid fångarna reste sig upp. Han var så lång att de inte ens hade märkt att han hade suttit ner. När han stod upp var han ett par huvuden högre än de andra trollen där. Han var klädd i höftskynke av samma sort som de flesta troll brukade bära, och bar en enkel, blank medaljong i en kedja runt halsen. Trollet lyfte en knubbig hand och pekade på dem.

”Gangið frá njósnarunum!”, vrålade han.

”Vad sa han?”, fråga Iai.

”Att förhandlingarna är över”, svarade An sammanbitet och drog sitt svärd.

Fyra troll höjde sina klubbor och kom emot dem, och flera andra reste sig upp från marken för att följa efter. An och Iai tog några steg ifrån In så att de inte skulle vara i vägen för varandra. Alla tre furim hade instinktivt börjat dra in kraft från omgivningen vilket fick luften runt omkring dem att vibrera.

Det första trollet kastade sig med ett vrål fram emot Iai. Hans klubba kom farande ner mot henne, men Iai tog ett snabbt steg åt sidan, och den träffade ingenting annat än marken där hon precis hade stått. Trollet vände sig mot henne igen och måttade ett nytt slag, men återigen var hon för snabb för honom. Hon kastade sig framåt, rullade under trollets slag och kom upp på fötterna igen.

Två troll gav sig på An, men i sin iver att ta sig fram till sitt byte blev de ett hinder för varandra, snarare än en hjälp. Det ena trollet svingade sin klubba vilt, men var inte i närheten av An, och slaget träffade istället det andra trollets ena knä. Han vrålade av smärta när benet vek sig under honom, och stöp i marken med en kraftig duns framför Ans fötter.

An tvekade inte. Han stampade hårt och brutalt ner hälen mot trollets nacke, först en gång, och sedan en gång till. Vrålen övergick till ett panikartat väsande, och tredje gången överröstades det helt av ljudet av krossat ben. Trollet ryckte ett par gånger, och föll sedan sönder till sand. An lyfte sitt svärd och tog ett steg mot hans kamrat.

Det fjärde trollet hade fokuserat sig på In, men var mer försiktig är sina kamrater. Hans steg var långsamma, och hans små, svarta ögon var fästa på In. Hon vågade inte attackera med energi. Fångarna var rakt bakom det annalkande trollet, och hon ville inte riskera att någon av dem blev träffad. Istället koncentrerade hon sig på att backa och rotera, och på att försökte få trollet att följa efter henne.

Iais rörelser var som en väl inövad dans. Varje steg var metodiskt och graciöst, men samtidigt aldrig större än det behövde vara för att hon skulle kunna försäkra sig om att trollet inte träffade något annat än luft. Hans ilska började sakta att övertas av trötthet, och slagen blev allt långsammare.

Trollet vrålade mot Iai, och kastade sig framåt mot henne i ännu ett försök att krossa hennes huvud med sin klubba. Iai gick ner på knä, och roterade med ett ben utsträckt, medans trollets klubba passerade ovanför henne.  Hennes fot sparkade till trollets fot som ännu var i luften, och fick honom att tappa balansen. Han föl handlöst fram och över Iai, och hon sträckte ut båda handflatorna mot honom.

”Marteli!”

Iai släppte loss en koncentrerad lans av energi. Den träffade det fallande trollet och ökade på hans rörelse, vilket fick honom att tumla fram över den dammiga marken. Han kolliderade med trollet som attackerad In, och båda föll till marken. Ins troll gjorde en ansträngning för att resa sig upp, men säckade ihop igen.

In såg på Iai med beundran i blicken. Hennes ena mungipa drogs uppåt i ett snett leende, och hon böjde huvudet både i tack och för att visa sin respekt. Iai besvarade gesten, och vände sig sedan mot det fjärde trollet som An slogs mot.

En mullrande vrål ljöd från någonstans. Det var ett ursinnigt ljud, och det fick alla, både troll och furim, att rygga tillbaka. Det jättelika trollet som beordrat de andra kom klampande mot dem. Hans steg fick marken att skaka, och de andra trollen gick omedelbart åt sidan. Han gick förbi utan att kasta så mycket som en blick på dem. Hans uppmärksamhet var helt och hållet reserverad för de tre inkräktarna.

Han bar en lång, kraftig stav i ena handen, och den var gjord i det material som trollen föredrog över allt annat. Järn. Trollet stannade framför de tre furim och satte ner staven i marken med en kraftig duns. Ins nackhår började resa sig, och det tog henne en stund att inse att vibrationerna från ansamlade magiska energier inte kom ifrån dem, utan från trollet. Hon hade aldrig mött ett troll som ens lyckats hålla sin koncentration länge nog för att kunna hantera ens den enklaste typen av magi.

Att hon inte tidigare mött ett troll med talang för att forma magiska energier, betydde däremot inte att hon tänkte ignorera sina sinnen och förutsätta att de inte existerade. Hon riktade sin hand mot trollet och fokuserade energin som tidigare hade dragit in.

”Marteli!”

Hon släppte loss all kraft hon höll inne i en koncentrerad ström mot trollets överkropp, men han var snabb. Han lyfte en hand och rörde den framför sig i en avvärjande gest. Ins attack träffade en osynlig sköld med en kraftig knall, och splittrades i vidglödande gnistor. De regnade ner runt omkring dem och startade små bränder i gräset, men skölden höll för attacken.

Trollet muttrade något som In inte kunde uppfatta och svepte med sin stav mot dem. En isblått band av kraft tog form ur stavens ände, och rörde sig hastigt mot dem. Trollet som tidigare attackerat In hade precis lyckats ta sig upp på fötter, och var helt plötslig mellan de tre furim och det blå energibandet. Det träffade honom längs midjan, och skar rakt igenom honom. Ett tunt moln av aska bolmade ut från såret, och sedan började kroppshalvorna glida isär. Trollets mun öppnades i ett förvånat uttryck, och sedan föll han samman i ett sandmoln. Energibandet fortsatte obehindrat mot In, An, och Iai.

In hade ingen tid att dra in någon energi, men Iai hade redan reagerat. Hennes sköld var tunn efter att ha sträckts ut för att täcka dem alla tre, men den lyckades ändå stoppa större delen av den dödliga kraften. Det som var kvar av den träffade dem som en murbräcka och kastade dem handlöst in i skogen. Ins axel träffade ett träd och fick henne att snurra i luften innan hon slog i marken. An landade på rygg i ett buskage och grymtade när luften gick ur honom. Iai lyckades i viss mån styra sin rörelse, rullade när hon landade och kom upp på fötterna.

In låg kvar på marken, och försökte göra en mental inventering av sin kropp. Hon var omtöcknad, och hon hade svårt att samla tankarna. Det tog henne ett par sekunder att få världen att sluta snurra. Hennes axel gjorde ont, och hon kände hur hon blödde från flera skrapsår, men ingenting verkade vara brutet. Någon lade en hand på hennes ena arm, och hon tittade upp på Iais sammanbitna ansikte.

”Jag tror det är bäst om vi tar oss härifrån”, väste hon.

Hon hjälpte In upp på fötter, och An kom haltande fram till dem. De började röra sig bort från gläntan, först långsamt men allt snabbare allt eftersom balansen började återvända till dem. De kunde höra ilskna vrål, och order som ropades ut på nordmål, men de hade kastats en avsevärd bit in i skogen. Vegetationen var tät, och trollen hade uppenbarligen problem att ta sig fram.

In, An, och Iai tog sig ut på vägen en liten bit därifrån de kommit in i skogen. De kunde inte längre höra trollen bakom sig, och stannade för att hämta andan. In kastade för säkerhets skull en blick in i skogen, men de var ensamma. Efter ett par minuter började de återigen få sin andhämtning under kontroll.

”Vad var det där”, sa An till slut. ”Troll kan inte hantera magi.”

”Tydligen kan de”, svarade In. ”Jag har aldrig sett något liknande. Mängden kraft han hanterade…”

”Mycket kraft”, sköt Iai in, ”men inte mycket kontroll. Om han hade format så mycket kraft ordentligt, så hade ingen sköld kunnat hålla emot.”

”Mycket kraft, men lite kontroll”, nickade In. ”Visst. Vad gör vi nu? De hade fångar! Vi måste hjälpa dem.”

”Vi kan inte gå in dit igen”, sa Iai.

”Visst kan vi det”, sa An. ”Vi tar dem en efter en, och vi börjar med den stora. Det kallar jag att förhandla.”

”Du säger själv att du inte kan hantera magi”, avbröt In. ”Hur ska du skydda dig mot en magisk attack? Dessutom vet vi inte om han var den enda med talang. Vi kan inte utgå från det.”

”Så vad föreslår du?”, sa An och tog ett steg mot In. ”Ska vi låta trollen styra?”

”Jag följer efter dem”, sa Iai.

In och An vände sig mot henne.

”Troll är inte smarta”, fortsatte hon, ”och jag kan hålla mig utom synhåll.”

”Bra”, sa An. ”Jag följer med.”

”Nej”, sa Iai. ”Ingen av er skulle kunna göra det. Jag är smidigare än er, och jag kan röra mig tystare.”

”Menar du att vi är för klumpiga?”, frågade In, men hennes röst var mer road än anklagande.

”Ja”, svarade Iai. ”Faktiskt. Ni får söka hjälp. Oavsett om vi kan förhandla med dem eller om vi måste ta till våld, så behöver vi en styrka bakom oss. Jag tar reda på vart de tar sin fångar, och sedan möter jag er i Nedälv.”

”Det kommer att ta veckor, innan du är där”, protesterade An. ”Vem vet vad de hinner göra med människorna de hade fångat på den tiden.”

”Det är sant”, sa Iai och böjde huvudet. ”Vi kommer kanske inte kunna hjälpa dem, men vi kan hindra det från att hända igen.”

De tystnade. Ans kroppsspråk visade tydligt att han inte gillade planen, men han kunde heller inte komma på någon bättre. Han var en mästare när det gällde att hantera svärdet, men han visste att han inte skulle ha mycket att sätta emot om trollen attackerade honom med kraftfull magi, och både han och In var medvetna om att Iai var den som var mest lämpad att följa efter dem. In nickade.

”Så gör vi”, sa hon. ”Men låt dem inte se dig. Jag vill inte tänka på vad som skulle kunna hända.”

”Jag lovar”, svarade Iai.

”Vi ses i Nedälv”, sa An.

Hon böjde sitt huvud kort mot dem, och försvann in i skogen. Det tog inte många sekunder innan hon var som uppslukad av den, och varken In eller An kunde höra ett ljud som avslöjade hennes rörelser. De stirrade efter Iai en stund, innan In lade handen på Ans axel.

”Kom”, sa hon. ”Det skulle inte förvåna mig om Iai hinner före oss om vi inte skyndar oss.”

”Jag vet”, suckade An. ”Förmodligen mest för att reta mig.”

Imsjön var platsen där Un en gång hade skapat sig själv, och där hon ännu senare hade gett liv åt In. Det brinnande infernot hade smält sanden till ett tjockt lager av glas, men de gångna århundradena hade förändrat området. Glaset hade spruckit, och den massiva tyngden hade pressat undan sanden runt omkring till ett hålrum som sedan fyllts med vatten. Jättelika glasblock stack upp som klippor på stränderna, och vindarna hade sakta men säkert polerat dem blanka.

In hade klättrat upp på ett av dem, och låg med slutna ögon och badade i solljuset. Det nådde henne inte bara uppifrån, utan även reflekterades från sjön och från klipporna runt omkring henne. Det var värme som trängde djup in i hennes kropp, och fick henne att slappna av som inget annat kunde.

En ensam fågel sjöng någonstans i skogen, vilket lockade fram ett leende hos In. Det var många år sedan hon senast hörde en fågel, och hon hade saknat ljudet. En gång i tiden hade Un lagt stor vikt vid att skapa ett rikt djurliv till Gainea. Fåglar, fiskar, insekter, och vad helst hon kunde uppbringa ur sin dröm. De hade funnits ett tomrum i världen utan dem, och Un hade fyllt det med liv.

Men det tomrummet hade gradvis återuppstått. Allt eftersom populationen av människor hade börjat växa, hade Un haft mindre och mindre tid för mindre ghulim såsom djur. Människan var resurskrävande, och Uns tid var begränsad. Hon skapade människor som behövde mat, och hon skapade mat för att föda dem.

Hon hade hållit ut i det längsta. På vägen mellan byarna hade hon stannat och gett liv åt en räv här, och en hjort där. Men till slut hade hon tvingats ge upp den delen av sin skapelse, och människans behov hade blivit hennes fokus. Djuren hade börjat dö ut, och inga nya hade tagit deras plats. Skogarna hade blivit tomma igen där människans byar inte bredde ut sig, och allt eftersom tiden gick så tystnade fågelsången.

In älskade livet, och även om skogarna i sig var liv, så kunde hon inte låta bli att sakna det rika djurlivet som en gång hade befolkat dem. Fågelsången värmde henne inombords där solen inte kom åt, men den var också en bitterljuv påminnelse om något som hon kanske aldrig skulle få höra igen. Kanske hon kunde be Un att skapa en fågel åt henne.

”Det här var en syn som värmde mer än solen” sa en mörk röst intill henne.

In vände sig mot nykomlingen och öppnade ögonen. En lång, bredaxlad man med blont, axellångt hår stod bredvid henne. Han var klädd i ett par löst sittande bruna byxor, och ett kraftigt svärd hängde i ett bälte runt hans midja. Hans hud var ljust brunbränd av solen, och hans överkropp var tydligt markerad av vältränade muskler. Ansiktet dominerades av ett varmt leende som sträckte sig från munnen till de mörkblåa ögonen.

”Visst”, svarade In och hävde sig upp på armbågarna, ” det vore synd om det inte fanns något som motiverade dig till att komma hit.”

”Det är bara för din skull”, bekräftade An med ett om möjligt ännu bredare leende.

In reste sig upp, och hoppade ner till An. Hon lade armarna om honom, och han besvarade omfamningen. De stod där en stund och bara höll om varandra, innan In slutligen släppte taget.

”Det är underbart att se dig”, sa hon.

”Detsamma.”

”Och jag ser att du fortfarande envisas med att bära svärd.”

An ryckte på axlarna.

”Gainea är farligare än den var en gång i tiden, och jag är fortfarande inte bekväm med att använda mig av för mycket magi. Småsaker, som skimmer och svedeld är inga problem, men helst inte större saker. Och det är definitivt inget jag vill förlita mig på i en strid.”

”Vi strider inte”, påpekade In. ”Vi ledsagar. Vi undervisar. Men vi strider inte.”

”Vi måste fortfarande försvara oss, och de runt omkring oss. Måhända är det så att vi inte söker upp våld som så många ghulim gör, men förr eller senare drabbar det oss ändå.”

”Anzur har rätt”, sa någon en bit ifrån dem.

De tittade bort mot skogsbrynet där en lång, smal man stod och tittade på dem. Han hade långt, gråblont hår som var strikt tillbakadraget till en hård knut, och såg avslappnad ut där han lutade sig mot en blankpolerad trästav. Hans svarta ögon blänkte i det starka ljuset, och ett snett leende prydde hans ansikte. Precis som In, så bar Luziel inga kläder.

Strax bakom och på varsin sida om honom, så stod ytterligare en man och en kvinna. Dyaus var inte lika lång som Luziel, men var tydligt vältränad. Han hade tjockt, mörkbrunt hår och ett kraftigt skägg som dolde en stor del av hans ansikte. Han bar en vit mantel och ett par lika vita byxor, och hade en vackert snidad stav i ena handen.

Peri stod placerad lite bakom Luziel, och hon var så smal att hon nästan doldes av honom. Hennes långa, bruna hår föll ner över hennes axlar, och dolde hennes annars nakna bröst. Hon log nervöst, och hennes ljusbruna ögon hoppade fram och tillbaka mellan In och An.

”Klart jag har”, skrattade An och höll ut båda händerna åt sidorna i en nonchalant gest.

”Han vill gärna tro det”, kontrade In, ”men jag har levt längst, och är den mest visa av oss.”

”Ha!”, fnyste An.

An gick bort till de tre nykomlingarna och omfamnade dem i tur och ordning. Han lade armen om Peris axlar och ledde henne tillbaka till In. Hennes osäkerhet rann av henne omedelbart och hon lutade sig mot honom. Luziel och Dyaus följde efter dem.

”Vacker som en solnedgång”, sa Luziel och kysste Ins hand.

Luziel var inte vacker, men han hade utstrålning. Ans komplimang tidigare hade varit skämtsam även om det inte gjorde den desto mindre äkta. Luziel gav sina komplimanger på fullast allvar, och orden fick det att pirra i magen på In. Hon visste att han var medveten om den effekt han hade, och att han väntade på hennes reaktion. Det var ett spel som roade henne lika mycket som det roade honom.

”Jo, du har sagt det tidigare”, sa In och lyckades se uttråkad ut.

Luziel höjde ett ögonbryn och studerade hennes ansikte. Hon lyckades hålla masken ett par sekunder innan hennes ansikte sprack upp i ett brett leende och gav honom en stor kram.

”Den eviga charmören”, skrattade hon.

”Det är mitt öde”, konstaterade han nöjt.

De fem furim fortsatte utbyta omfamningar, och diskuterade entusiastiskt. In hade inte sett någon av dem sedan det förra samlingen, och det var 100 veckor sedan. I sex hundra år hade de träffats regelbundet på den här platsen, men In uppskattade varje gång precis lika mycket. De hade mer gemensamt med henne än någon annan någonsin kunde få. Deras långa liv hade knutit dem samman.

Iai dök upp en liten stund senare. Hon var kort, men hade en atletisk kropp och utstrålade en enorm självsäkerhet. Hennes långa, svarta hår var uppsatt i en enda fläta som hängde ner mellan hennes skulderblad. Hon bar en enkel beige tröja och ett par lösa byxor.

Solen hade nästan hunnit gå ner innan Jinni slutligen dök upp. Hennes hår var mörkt brunt, och var uppsatt i ett hundratal små flätor som i sin tur var uppbundna i nacken. Hon bar en enkel rustning av metall som gjorde lite för att dölja en kropp med lika välformade muskler som An hade. Tiden hon hade tillbringat i solen hade gett hennes hud en bronsaktig färg, och hennes ljusblåa ögon lös av förväntan när hon fick syn på de andra.

”Har ni börjat utan mig?”, frågade hon med ett snett leende på sina läppar.

”Skulle aldrig falla oss in”, svarade Luziel utan att tveka en sekund. ”Din frånvaro hade varit alltför plågsam för oss andra.”

”Han är ganska dramatisk”, sa Jinni med en nick mot In.

”Men charmig”, svarade In. ”Ska vi sätta igång?”

Luziel tog sin stav och drog den i stor cirkel i sanden runt omkring dem. Han plockade upp tre stenar och placerade ut dem längs cirkeln. Han böjde sig ner och rörde vid en av stenarna som genast började glöda som av en inre blå eld. Barriären sprang upp runt omkring dem och ljudet från omgivningen blev plötslig mycket dovare. In föste undan lite sand och tände ett klot med skimmer i den lilla gropen. De sju furim satte sig ner runt omkring skimret, och In tog till orda.

”Det har varit hundra veckor sedan vi var här sist. På den tiden så har jag själv sett mer av de tendenser som vi diskuterade senast. Nedälv har haft dåligt med mat under en lång tid nu, och det är inte bättre i de övriga byar som jag besökt.”

”Det är detsamma söderut”, bekräftade Iai. ”, och ghulim hanterar det dåligt. Svälten skapar konflikter, det bryter lugnet och freden. Det ger mycket sorg.”

”Det här är något som Un måste lösa”, utbrast Dyaus. ”Vi kan inte skapa mat åt folket.”

”Un kan inte vara överallt samtidigt”, kontrade In. ”Vi kan kanske inte ge folket mat, men vi kanske kan hjälpa dem att hantera hungern.”

”Ha!”, fnyste Dyaus. ”Hur förklarar du för någon som svälter, att möta döden med gott humör?”

”Svälten dödar dem inte”, sa Jinni. ”Det är inte så långt gånget än. Om det hade varit det, så hade problemet inte varit lika stort. Färre personer, mer mat. Nu blir de bara orkeslösa och aggressiva av att gå hungriga, vilket gör att de hellre slåss än att samla mat.”

”Det är fortfarande något som vi behöver Un till”, envisades Dyaus. ”Hon måste skapa fler frukträd och fler bärbuskar. Det är ju tydligt att det blir för lite varje gång.”

”Fler träd hade inte hjälpt, Dyaus”, sa An. ”Träden slutar ge frukt efter ett par säsonger. Fler träd hade bara inneburit att byarna haft ett överskott på mat direkt efter att Un varit där. Det hade inte löst något på längre sikt.”

”Så hur kan vi hjälpa dem under tiden?”, frågade In.

”Det finns en del örter”, sa Iai. ”De går inte att äta, men en brygd kokad på dem hjälper till att hålla hungersmärtorna borta. Jag kan visa er hur man gör.”

In nickade.

”Det är något vi kan göra”, sa hon.  ”Annars blir det upp till var och en att försöka hantera situationerna när de uppstår.”

”Det var hjälpsamt”, muttrade Dyaus, men In Ignorerade honom.

”Tyvärr har vi ett annat problem, som gör svälten värre. Trollen har blivit ett större hot än någonsin.”

”Trollen har varit ett problem sedan Un skapade dem”, sa An. ”Men det var hundratals år sedan Un skapade några nya. Det borde inte finnas många kvar.”

”De lever länge”, svarade Luziel. ”De troll jag har sett har imata som brinner skarpt och kraftfullt, trots att de måste vara ett par hundra år gamla. De är farliga.”

”De välter träd”, sa Dyaus, ”och dödar någon enstaka person då och då. Folk dör hela tiden, och trollen gör ingen större skillnad.”

”Minns du Isegre, Dyaus?”, frågade In, och hennes röst var hård. ”Om jag inte minns fel var du med och grundade byn?”

”Visst”, svarade Dyaus och ryckte på axlarna. ”Det var ett tag sedan jag var där. Det är för blåsigt för min smak.”

”För några veckor sedan fick Tedlik – Byrådets överhuvud i Nedälv – ett brev från sin motpart i Isegre. De bad om hjälp för att försvara sig mot trollen, eftersom deras attacker blivit mer vanliga, och mer brutala.”

”Isegre ligger på gränsen mot norr”, avbröt Dyaus. ”Det är klart attackerna är vanligare där.”

”Jag tog vägen om Isegre på vägen hit”, fortsatte In med höjd röst, och med ögonen fixerade på Dyaus. ”Byn finns inte kvar längre. Ingen finns kvar. Det som finns kvar av husen är knappt ruiner, och hela området är utan liv. De slog sig igenom Isegres barriär och jämnade byn med marken. Och kan det hända där, så kan det hända på fler platser.”

”Om det är så…”, började Luziel.

”Om jag säger det, så är det så”, fräste In.

”… så måste vi göra något åt saken”, fortsatte han. ”Du har rätt, det gör problemet med svälten mycket värre, och befolkningen behöver inte fler orosmoment.”

”Så vad gör vi åt det?”, frågade An.

”Enkelt”, svarade Luziel lugnt. ”Vi letar upp de troll som finns kvar och gör oss av med dem.”

De övriga sex furim tystnade, och stirrade på honom. Deras ansiktsuttryck var svåra att läsa, men Luziel mötte deras blickar med ett kallt lugn. Det dröjde ett par sekunder innan In slutligen bröt tystnaden.

”Jag tror inte det är rätt väg att gå.”

”Varför inte”, sköt An in. ”Du sa själv att de är ett allvarligt hot mot Gaineas befolkning.”

”De är också en del av Gaineas befolkning”, sa In. ”Det är inte upp till oss att besluta om något sådant.”

”Om det inte är upp till oss”, sa An, ”vem ska då ta beslutet?”

”Un”, sa Dyaus. ”Vem annars?”

”Un är skaparen”, svarade Luziel. ”Hon ger liv, men hon skulle aldrig kunna överväga att ta det tillbaka. Det måste vara upp till oss. Jag röstar för.”

”Människorna talar redan om att göra det”, sa An och såg på In. ”Om vi står på deras sida, så har de en mycket större chans att överleva. Vi kommer skydda liv mer än vi tar det. Jag röstar för.”

”Nej”, sa In. ”Jag kan inte ställa mig bakom det. Trollen må vara aggressiva, men de är fortfarande en del av livet. Jag röstar emot.”

”Peri?”, frågade An. ”Du har inte sagt något. Vad tycker du?”

Peri sänkte blicken mot marken och skakade på huvudet.

”Jag håller med In”, viskade hon.

”Jag också”, sa Iai. ”Jag kan knappt inte tro att vi ens diskuterar det här. Vi har kunnat hjälpa befolkningen att lösa konflikter under nära sex hundra år med ytterst lite våld.”

”Konflikter mellan människor”, påpekade Luziel. ”Aldrig med trollen.”

”Det ändrar inte min ståndpunkt”, svarade Iai. ”Jag röstar emot.”

”Jag röstar för”, sa Jinni. ”De använder våld, så det är inte mer än rätt att svara med våld.”

”Dyaus?”, sa Luziel och vände sig mot honom. ”Du hörde vad In berättade om Isegre. Vill du att det ska hända igen?”

Han gav ifrån sig ett kort skratt. Det var ett uppgivet ljud, helt utan glädje.

”Hur kan vi besluta något sådant?”, sa han slutligen. ”Nej, självklart vill jag inte att det ska hända igen, men utrotning? Det finns bara en person som har rätten att ta det beslutet, och det är hon som gav dem liv. Jag röstar emot.”

”Ok”, sa Luziel och suckade. ”Jag antar att alternativet är att medla. Vem ställer upp frivilligt?”

”Jag”, svarade In omedelbart. ”Jag och An. Vi kan tala nordmål bättre än någon av er andra, och de är aningen mer benägna att lyssna när man tilltalar dem på deras eget tungomål.”

”Visst”, sa An, ”men jag är inte säker på att det kommer göra någon nytta.”

”In och Anzur”, sa Luziel. ”Någon mer? Iai?”

”Jag följer med”, svarade Iai.

”Bra”, sa In. ”Jag tror de är på väg västerut mot Nedälv, så det är en bra plats att utgå från.”

An nickade.

”Dyaus har dock rätt om en sak”, fortsatt In. ”Vi måste ha tag på Un. Trollen är inte det enda hotet.”

In berättade om sin vandring till Isegre och om de fyrarmade varelserna som hon hade stött på. De var svårt att beskriva dem i ord. Minnet av dem var färgat av känslor som kompletterade bilden av dem, men som hon inte riktigt kunde förmedla. Någonting, förutom deras vidriga form, hade varit fel, men hon kunde inte riktigt sätta fingret på vad, och de andra såg mestadels skeptiska ut när hon hade berättat klart.

”Varför skulle Un skapa något sådant?”, frågade An. ”Hon har svårt att hinna ge människorna tillräckligt av sin tid, så varför?”

”Jag vet inte”, svarade In. ”Det är därför jag vill ha tag på Un. Vem såg henne senast?”

Ingen svarade. De sju furim tittade frågande på varandra.

”Har någon sett henne sedan vi sågs senast?”, envisades In.

”Hon skulle ha kommit till Solbris för kanske tio veckor sedan”, sa Iai, ”men hon dök aldrig upp.”

”Det här bli bara bättre och bättre”, utbrast Jinni. ”Hotet från trollen växer, det springer omkring varelser som ingen någonsin sett, och nu är skaparen försvunnen.”

”Hon är inte försvunnen”, protesterade Dyaus. ”Hon kanske blev fördröjd.”

”Ingen av oss har sett henne på över hundra veckor”, sa Jinni, ”och vi är de som normalt vet var hon kommer att dyka upp. Det kallar jag försvunnen!”

”I vilket fall som helst måste vi ha tag på henne”, sa Luziel. ”Hur bär vi oss åt?”

”Hon måste dyka upp någonstans”, sa Iai. ”Vi lämnar meddelanden till henne i byarna vi passerar. Förr eller senare kommer hon att dyka upp.”

”Och om hon inte gör det?”, sa Dyaus.

”Det gör hon”, sa Iai med övertygelse. ”Som du sa, hon kan ha blivit fördröjd, och då blir det genast svårare för oss att vet var hon ska dyka upp härnäst.”

”Bra”, sa Luziel. ”In, An och Iai söker upp trollen och försöker medla, och var och en av oss lämnar bud till Un i byarna. Har vi något mer at ta upp?”

”Nej”, sa In. ”Jag tror inte det.”

De reste sig i tystnad, och In släckte skimret med en liten viljeansträngning. Solen hade gått ner och det tog ett par sekunder för hennes ögon att vänja sig vid mörkret. Luziel bröt cirkeln, och den kyliga nattluften som barriären hållit ute, slog plötsligt emot dem.

In, An och Iai tog farväl av de andra och gav sig av tillsammans. Det var sent, men ingen av dem kände sig manad att sova. Uppgiften som de villigt hade tagit på sig i ljuset från skimret, kändes allt mer övermäktig när mörkret i skogen omslöt dem. De skulle medla, försöka skapa fred med en part som varit en fiende i flera hundra år, och ingen av dem hade någon aning om hur det skulle gå till. De gick i tystnad och tröstade sig med den enda glimten av hopp de för tillfället kunde se. De hade åtminstone varandra till hjälp.