Kapitel 25

2010-11-09 av Aengeln

Ett par ögon såg de sju furim lämna Imsjön och det dåd de hade begått. De hade varit helt uppslukade av sin makabra uppgift, och hela Gaineas befolkning fanns många dagsmarscher bort. Att någon skulle kunna ha följt efter dem när de lämnade Nedälv och att denne skulle ha bevittnat vad de gjorde mot Un hade inte slagit dem. Mannen stod kvar i skogsbrynet till dess att de sju furim var utom synhåll, vände sig sedan om och gick tillbaka samma väg som han hade kommit ifrån.

En grov hand stacks ner i en väska, och kom upp med en tjock bok. Mannen tittade på den och borstade försiktigt bort lite smuts från omslaget. Det var en dyrbar bok. Inte så mycket på grund av dess innehåll, utan snarare på grund av att det var en riktig bok. Det var få som hade kunnat konsten att framställa papper för tjugo år sedan när han skrev den och troligen ingen alls idag.  Han hade betalat dyrt för pappret, och hade hoppats kunna sälja boken ännu dyrare.

Att skriva boken hade varit förhållandevis enkelt, och hade gett honom något att göra under de långa kvällarna på resande fot. Boken innehöll hemligheten om livet, och om livet som kom efter detta. Den innehöll sanningen om himlen, och om det svarta tomrum som låg bortom den. För den som ville ta sig tiden att läsa, så fanns svaret på alla frågor som man kunde drömma om. Och inte ett enda ord var sant. Sida efter sida fylld med lögner. Han hade naturligtvis inte sett dem som lögner. Han hade sett varje ord som ett enskilt litet konstverk, omsorgsfullt nedtecknat för att stimulera läsarens fantasi och själ. Men aldrig lögner.

Men det han precis hade bevittnat ändrade på det. Han visste mycket väl vad Luziels svarta sten gjorde – han hade hört historierna – och han trodde sig till och med veta vad det var de hade försökt göra. Han hade ingen aning om huruvida de hade lyckats, men det spelade ingen roll. Det var en styggelse, oavsett vilka avsikter de hade haft. Men det var för sent för honom att försöka göra någonting. Han visste att han inte hade mycket imata kvar, och att hans tid bland de levande snart var slut. Sedan skulle han få återvända till Skaparen. Snart. Men innan dess, så skulle hans lögner få ge plats för sanningen. Någon annan kanske skulle finna hans skrifter – förutsatt att det fanns någon kvar som kunde finna dem – och de skulle i så fall få veta sanningen om vad som hade hänt. Han skulle ägna den sista tiden han hade kvar till att nedteckna händelserna som lett till Gaineas fall.

Han slog sig ner på en sten och öppnade boken. Den var fylld med hans egen tjocka handstil. Sida upp och sida ner av hans lögner. Han fnyste åt dem. Att han någonsin hade trott att de skulle vara värt någonting. Han drog in lite kraft, och höll ut en hand över boken.

”Senskriba!”

Texten började sakta blekna på sidorna, och efter några få sekunder, så var uppslaget blankt. Han nickade nöjt och bläddrade i boken. Varenda sida var tom.

”Lögnerna ger plats för sanningen”, muttrade han.

Han stack ner en hand i väskan igen och drog upp en penna och en liten flaska bläck. Han skruvade av locket på flaskan och ställde försiktigt ner den på marken bredvid sig. Med stadiga fingrar doppade han pennan i bläcket och funderade lite. Sedan satte Tiyan pennan till pappret och började skriva.

---

Kapitel 24

2010-11-08 av Aengeln

De fann Un där In hade sagt att hon skulle vara. Hon satt på en sten av glas och stirrande ut över Imsjön. Hennes blonda hår rörde sig i takt med vågorna som drog in över vattnet, och hennes hud glänste i solljuset. In hade alltid tyckt att platsen var vacker, och Uns närvaro förstärkte intrycket. Det var en plats som hon hade kunnat leva på, och oavsett tiden hon hade tillbringat i Nedälv så var det här hennes hem. Det var här som hon – precis som Un – hade tagit sitt första andetag. Hon var inte säker på varför de inte hade grundat en by här. En del av henne hade ibland önskat att hon kunnat gå hit varje morgon och se solen gå upp över sjön. Andra dagar var hon glad över att den här platsen hade fått vara orörd. En nostalgisk helgedom eller kanske bara en oas från verkligheten. Oavsett vilket så skulle hon aldrig någonsin kunna se på Imsjön på samma sätt igen när de var klara.

In gick fram till Un och satte sig ner bredvid henne. Un fortsatte stirra ut över vattnet med ett drömmande ansiktsuttryck. Det fick henne att se, om inte lycklig, så åtminstone fridfull ut. Den anklagande blicken som In hade fått utstå för inte så länge sedan var som bortblåst.

”Har ni kommit för att försöka få mig på andra tankar igen?”, frågade Un när de hade suttit där en stund.

”Hade det spelat någon roll?”, sa In.

”Nej”, svarade Un, ”det hade det inte.”

”Var är de andra?”

”De ville låta mig prata med dig själv först. De är i skogsbrynet.”

In nickade. ”Vet du vad jag såg innan vi lämnade Nedälv?”, frågade hon, men väntade inte på att få något svar. ”Troll. Troll och människor som jobbade sida vid sida.”

Un nickade igen, men ändrade inte en min. Hon såg varken positivt överraskad eller ens särskilt förvånad ut, vilket gjorde In lite besviken. Men i det här läget spelade det ingen roll.

”De ser slutet komma”, sa Un. ”Det drar dem samman för tillfället, men det kommer inte att hålla i sig.”

”Det är ett tecken på att det finns hopp för oss”, sa In.

”Nej, det är det inte. Det enda det visar är att de kanske kan få en glimt av drömmen innan Gainea dör. Det kanske är deras enda chans.”

”Drömmen”, sa In. ”Världen som den borde vara.

”Ja”, sa Un. ”Det smärtar mig att den inte har blivit som den borde ha varit.”

”Mig med.”

”Därför är det bättre att låta existensen falla i glömska. Det är bättre att låta Drömmen dö i frid, istället för att låta den här styggelsen få finnas i dess ställe.”

Uns ord fick Ins ögon att fyllas med tårar. Hon hade vetat vad Un skulle säga, men det smärtade henne att veta vad som skulle hända. Hon satt bredvid Un utan att röra en muskel under en lång stund. Hon grät i tystnad med blicken fäst långt ute på sjön. Hon grät tills hennes känslor hade lagt sig igen, och till dess att hennes hjärta hade lugnat ner sig. Sedan vände hon sig mot Un.

In lade en hand ömt på Uns kind och vände henne mot sig. Hon gjorde inget motstånd, och om Un såg tårarna på Ins kinder så visade hon det inte. In hade förväntat sig att få skuldkänslor igen när Un mötte hennes blick, men ingenting hände. De två kvinnorna – Skaparen och Ledsagaren – stirrade djupt in i varandras ögon och det var som om tiden tycktes stå still. In lutade sig fram och deras läppar möttes. Det var försiktigt men ändå uppriktigt och Un besvarade kyssen utan att tveka. Ins hand letade sig upp i Uns hår, och hon drog ut på det passionerade ögonblicket så länge hon kunde innan hon slutligen bröt kyssen.

”Förlåt mig, mor”, sa In och slöt ögonen.

Un tittade frågande på henne. Det var ett ord som hon aldrig någonsin hade hört förut, men trots det var det något bekant över det. In drog in ett djupt andetag och släppte sakta ut det igen. Hon tittade upp på Un igen och pressade försiktigt sin hand – som var kvar uppe i Uns hår – mot hennes huvud.

”Förlåt mig”, sa hon igen. ”Men jag kan inte låta det hända. Endormigxi!”

Hon hade gradvis dragit in energi under deras kyss, och hade sedan låtit besvärjelsen ta form i sitt huvud. Den var inte speciellt kraftfull, men den rann ut genom Ins arm, och när den träffade Un så gjorde den vad den skulle göra. Uns ögon vändes uppåt, och hennes kropp blev slapp. In lät Un sjunka ihop på stenen bredvid henne. In satt i tystnad och lyssnade på Uns djupa andetag. Hon kände ingen skuld. Gråten hade tömt henne på känslor, och hon kände sig kall och distanserad inombords. Hon knuffade Uns sovande kropp och lät den rulla ner på stranden.

De sex andra furim kom fram till henne. Luziel hade återhämtat sig på vägen till Nedälv, men hans steg var försiktiga och märkbart ansträngande. Peri gick bredvid honom, och lät honom luta sig mot henne. De samlades runt Un och en obekväm tystnad lade sig över gruppen.

”Om vi gör det här”, sa In slutligen, ”så gör vi det tillsammans. Är det någon som vill dra sig ur?”

Ingen vågade titta på någon av de andra, men tystnaden var det enda samförståndet som de behövde. Allt som behövdes sägas hade redan sagts på vägen till Imsjön, och ingen ville dra igång en diskussion igen. Alla var överens om vad som måste göras, men ingen ville egentligen ta del i det. Det var enklare att acceptera det som skedde i tystnad.

An böjde sig ner och lyfte upp Un i sina starka armar. Han bar henne ner på stranden där han försiktigt lade ner henne på den mjuka sanden. Jinni och Peri satte sig ner på knä intill henne och täckte hennes armar och ben med sand. De jobbade varsamt. Kanske för att skjuta upp det oundvikliga ytterligare några få sekunder, eller för att det på något sätt skulle kunna förlåta dem för vad som skulle komma. När de var klara reste de sig upp och In tog istället ett steg framåt. Det var som om hon tittade ner på sig själv från någon annanstans. Om hon ansträngde sig så kunde hon nästan inbilla sig att det var någon annan som stod där och drog in kraft. Att det var någon annan som formade den andra besvärjelsen som hon skulle rikta mot Skaparen. Men det fanns ingen tvekan i hennes röst när hon slutligen uttalade orden som släppte ut den, bara en kylig beslutsamhet.

”Fajro!”

Intensiv hetta vällde upp ur marken runt omkring Un. Den var så kraftig att den tvingade dem att backa ett par steg. Alla utom In. Hon stod där och lät den sveda hennes hud och bränna hennes hår medan hon tittade på hur sanden runt omkring Un smälte till glas. Hon tittade på hur Un sjönk ner i den glödande massan och hur den flöt ut över henne tills dess att endast hennes ansikte och bröstkorg var synlig. Först då släppte In energiflödet och lät besvärjelsen ebba ut.

De övriga sex furim gick fram till henne igen, och tillsammans tittade de på hur glaset långsamt svalnade runt omkring Un. Timme efter timme förflöt. Dagen gav plats för natt, men när solens strålar återigen föll på dem låg Un inkapslad i ett massivt, genomskinligt fängelse. Ins hud var rödflammig och på vissa ställen till och med svart, men hettan hade inte gjort ett enda märke på Uns nakna hud. Hennes ansikte var lika vackert som det alltid hade varit, och hon sov fortfarande fridfullt efter Ins första besvärjelse.

”Luziel”, sa In. ”Det är din tur.”

”Ja”, sa han hest. ”Jag antar det.”

Han stapplade fram till glasblocket som innehöll Un. Det fanns ingen uppenbar tvekan i hans rörelser, men de var långsamma på ett sätt som inte helt kunde förklaras av de skador som In hade gett honom och som ännu inte hade läkt helt. Han satte sig ner på ett knä bredvid Un och sträckte ner en hand i den lilla vävda väskan som han bar med sig. Den stannade där ett par sekunder innan den kom upp igen. Den var tom. Luziel vände sig mot In, och hans ögon blixtrade av ett hat som överskuggade allt som In hade känt under de gångna veckorna.

”Är det här mitt straff?”, frågade han. ”Är det här vad som krävs för att jag ska bli förlåten?”

”Ingen av oss kommer att bli förlåten”, svarade In. ”Aldrig någonsin.”

Luziel övervägde det och tycktes komma fram till ett beslut. Han stack ner handen i väskan igen och den här gången var den sluten om någonting när den kom upp. Han böjde sig fram mot Uns ansikte och kysste hennes panna mjukt. Sedan placerade han den svarta stenen mellan hennes bröst, och reste sig hastigt upp. Han återtog sin plats bland de andra men utan att titta på någon av dem.

Han grät inte. De många åren som han tillbringat med att stjäla människors imata hade lärt honom att aldrig spilla tårar. Det hade funnits tillfällen när hans besvikelse och frustration över alla misslyckanden hade velat tvinga fram gråten, men han hade pressat dem tillbaka. Gång på gång hade han gjort det, tills tårarna inte längre försökte komma. När han tittade ner på Un – deras skapare insvept i glas – så önskade han förgäves att han kunde gråta igen.

Den svarta stenen sjönk in genom Uns bröstkorg och gjorde vad det heta glaset inte hade kunnat göra. Den bröt Ins besvärjelse, och Uns ögon spärrades plötsligt upp. De stirrade uppåt men utan att se någonting. De var tomma på allt förutom på en obeskrivlig sorg. När tårarna slutligen kom, så öppnades hennes mun i ett tyst skrik. Tårarna fyllde hennes ögon tills de slutligen rann över, men det var bara början. Sorgen och smärtan från tusen och åter tusen själar som återvänt till Un under de gångna århundradena vaknade plötsligt till liv inom henne. Allt på en gång. De tårar som hon kunde gråta för deras räkning var långt ifrån tillräckliga, och de mörknade gradvis till dess att de hade ersatts av blod. Mörkröda strimmor trängde upp ur Uns ögonvrår, rann ner för hennes ansikte och färgade glaset som höll henne fängslad. Det fanns inga anklagande blickar kvar i Uns ögon. Det hon såg, och det hon för evigt skulle se, det fanns inom henne.

Ett omänskligt skrik letade sig upp ur Uns inre, och kraften i det var obeskrivlig. Det fick världen att skaka, och runt omkring dem så rämnade de enorma glasklipporna som hade stått på stranden sedan Gaineas födelse. In kunde höra hur träden föll i skogen, men hon kunde omöjligt slita blicken från det blodiga ansiktet framför henne. Det var en bild hon skulle bära inom sig för evigt.

”Iai”, lyckades In pressa fram. ”Gör det!”

Iai lyfte en hand mot Un och lät kraften hon dragit in lyfta glasblocket upp ur sanden. Hon skulle inte haft några problem att göra det under normala omständigheter, och kraften som vällde ut ur Un var enorm. Uns fängelse svävade ut över vattnet – en båt av kristall, buren av Iais besvärjelse – till tonerna av Uns klagan. Ljudet var lika öronbedövande när Un var flera hundra meter ifrån dem, som det hade varit när Un var alldeles intill dem. Det var först när Iai släppte glasblocket och lät det sjunka ner i det djupa vattnet som ljudet slutligen tystnade.

De sju furim stod på stranden till Imsjön och stirrade mot platsen där Un hade sjunkit. In inbillade sig att hon kunde se hur Un låg på botten, med blod som trängde upp ur hennes ögon och som löstes upp i det mörka vattnet. Fortfarande gråtande. Fortfarande skrikande. Men om hon fortfarande skrek så var det inte ett ljud som trängde upp genom vattnet. Vinden hade mojnat, och det enda som hördes var ljudet av deras egna häftiga andetag.

”Vad händer nu?”, frågade Dyaus efter en stund.

Han var den enda som inte hade deltagit aktivt i det som de hade gjort mot Un, och In fylldes av ett plötsligt raseri över att han hade mage att över huvud taget yttra sig. Det brann inom henne under ett kort ögonblick och försvann sedan helt. Hon vände sig mot Dyaus och tittade lugnt på honom.

”Nu väntar vi”, sa hon. ”Jag vet inte hur lång tid det kommer att dröja, men det kommer att vara länge. Med all säkerhet kommer de sista överlevande ghulim i Nedälv att ha dött innan vi märker någonting alls.”

”Det kommer att ta år”, utbrast Dyaus. ”Ska vi vänta i flera år?”

”Jag vill inte se dem dö”, viskade Peri.

In ignorerade henne, och vände sig till Luziel. Hans ansikte var omöjligt att läsa.

”Luziel”, sa In. ”Du har visat mig hur åren kan försvinna på några få ögonblick. Vi väntar där, och vi väntar tillsammans. På platsen dit ingen kan hitta. Platsen där vi faller i glömska.”

”Darfast”, sa Luziel.

”Darfast”, svarade In.

De lämnade Imsjön tillsammans. Luziel ledde dem till den lilla ficka av verkligheten som han hade avsatt för sig själv. Fästningen som var ett berg i Gaineas verklighet, men som nu skulle bli deras hem. En plats där de kunde vänta. Vänta och se om deras handlingar skulle göra någon skillnad. Eller om de bara hade trotsat sin skapare och sina egna samveten förgäves.

---

Kapitel 22

2010-10-25 av Aengeln

In var inte helt beredd på Luziels attack, men hon dök reflexmässigt åt sidan. Hon rullade smidigt över ena axeln och kom upp på fötter igen, men hon insåg omedelbart sitt misstag. Energivågen som var ämnad åt henne slog rakt in i folkmassan bakom henne. Den var inte så kraftfull som den kunde ha varit om Luziel hade tagit sig tid att artikulera besvärjelsen, men för ghulim var den dödlig. In hörde skrik bakom sig och ljudet av kroppar som blev till sand.

Ilskan vällde upp inom henne igen. Hade Luziel ens tänkt på vad som skulle hända om han missade, eller hade han helt enkelt inte brytt sig? In gissade på det senare – Luziel verkade inte helt stabil för tillfället – men det slog henne samtidigt att hon var i samma sits. En attack mot Luziel skulle lika gärna kunna träffa någon av de hundratals människorna runt omkring om hon missade. In rörde sig långsamt runt omkring Luziel. Han höll blicken fixerad vid henne och flinade. Hon försökte förutsäga hans nästa attack, samtidigt som hon letade efter en chans att slå tillbaka utan att riskera några oskyldiga liv. Hon hade räknat med att Luziel skulle ha ett övertag tack vare sin amulett, men det här var något som inte hade funnits med i hennes planer.

”Marteli!”, skrek Luziel och lyfte en hand mot henne.

Den här gången flyttade In sig inte, utan formade istället magi till en sköld som hon vinklade aningen uppåt. Attacken slog in i skölden, och blåa gnistor lyste plötsligt upp den mörknande himlen. En liten del av energin trängde igenom och hennes fötter grävde djupa fåror i sanden när hon pressades bakåt ett par steg, men hon höll balansen. In lät skölden falla och tog två snabba kliv åt sidan. Där var hennes öppning. Hon drog in ännu mer magi från omgivningen, och formade den till en smal lans som hon kastade iväg mot Luziel.

”Ramo!”

Luziel såg attacken komma, men det var för sent. Han hade tid att forma delar av en sköld, men Ins attack splittrade den och träffade honom mitt i bröstet. Han lyftes upp från marken, och kastades handlöst in i ett av trollen som fortfarande försökte hålla folkmassan borta. De föll ihop i en hög på marken med Luziel överst.

Människorna som fortfarande stod runt omkring torgplatsen verkade äntligen ha insett att det inte var någon säker plats. De började skingras, och endast ett fåtal eftersläntrare stannade kvar. In såg att Askar stod ibland dem.

Luziel blev liggande ett par sekunder på den stora kroppen innan han reste sig upp på vingliga ben. Hans bröstkorg var deformerad och insjunken, och In gissade att minst tre revben hade knäckts och pressats in i hans kropp. Han tog några stapplande steg framåt och drog handen över skadan. En liten strimma blod rann ut från ena mungipan, och han torkade bort den med baksidan av handen. Han tittade eftertänksamt på den.

”Det var ingen dålig träff”, lyckades han pressa fram.

Luziel slöt ögonen, och In kände hur han drog till sig magi igen. Hon gjorde sig beredd på ännu en attack, men det kom ingen. Istället hörde hon ett ljud inifrån hans bröst som påminde om ojämna stenar som gneds mot varandra, och hon såg hur hans skadade revben började räta ut sig. Hålet i Luziels bröst fylldes långsamt ut, till dess att ingenting återstod av skadan. Han öppnade ögonen igen och tittade på henne.

”Vad trodde du skulle hända?”, frågade han. ”Du kan knappast döda mig. Lika lite som jag kan döda dig. Det bästa du kan hoppas på är att orsaka så mycket smärta som möjligt.”

”Vi nöjer oss med smärta”, sa en röst i Ins huvud. ”Låt honom lida som vi fick lida!”

In hade haft rösterna i huvudet under flera veckor nu, men de hade aldrig varit mycket mer än minnesbilder med ljud. De hade berättat saker för henne men aldrig på ett sätt som tydde på att det var riktat direkt till henne, utan snarare som ett samtal mellan främlingar som hon råkat hamna inom hörhåll för.  Det här var något helt annat, och det var en olustig känsla, men hon tvingade undan den.

Luziel kom gående mot henne med armarna nonchalant utsträckta åt sidorna. Bakom honom hade An kommit på fötter igen. Blod hade torkat fast i hans ansikte, men hans blick var klar och vaken, och precis som Luziel så såg han ut att ha läkt alla faktiska skador. Han rörde sig med tysta steg mot Luziel.

”Anzur”, sa Luziel utan att vända sig om. ”Du har redan fått leka. Nu är det Ins tur.”

An stannade till och tittade frågande på In. Hon nickade mot honom, och An vände om och slöt sig istället till de fem andra furim. Han sparkade undan en av stenarna som höll Iai fången. Varken Jinni, Peri eller Dyaus försökte hindra honom.

”Ska vi fortsätta?”, frågade Luziel. ”Det börjar bli mörkt, och det är snart läggdags. Alla barnen borde sova för länge sedan.”

In hajade till. Barn? Det fanns inga barn på Gainea, och det hade aldrig funnits några. Det var bara något som hon sett i sin dröm, men det hade hänt för mycket sedan dess för att hon skulle ha haft tid att fundera över vad den skulle betyda. Nu kom bilderna till henne igen, klara och tydliga. Hon tittade på Luziel, men antingen visste han själv inte vad han hade sagt eller så reflekterade han inte över det. Hade han haft samma dröm?

”Glacio!”, skrek Luziel, och en frusen störtflod kom plötsligt rusande mot henne.

In rycktes tillbaka till verkligheten igen, när en lavin i miniatyr träffade henne och fällde henne till marken. Flera hundra kilo snö och is täckte henne från topp till tå och höll fast henne. Tyngden pressade all luft ur hennes lungor, och även om hon haft något att andas in så hade hon inte kunna göra det. Kylan var som eld mot hennes nakna kropp, och hennes armar och ben började nästan omedelbart domna bort. För ett ögonblick trodde hon att hon skulle förlora medvetandet. Det hade varit så skönt, och hon var frestad att låta det hända, men hon tvingade istället sig själv att hålla sig vaken. Hon drog in magi. Kylan gjorde det svårt att koncentrera sig på vad hon ville göra, och hon hade ingen röst för att artikulera besvärjelsen, men hon ansträngde sig för att visualisera målet för sitt inre. De tusen rösterna inom henne vaknade upp igen, men den här gången utan att distrahera henne. De jobbade med henne. Tillsammans var det ett enda sinne som jobbade mot ett gemensamt mål, och tillsammans formade de magin som In höll inne.

Ett eldklot tog form runt omkring In, men det var mer än bara eld. Det fanns inga flammor och ingen glöd. Inte en enda gnutta kraft slösades bort på något annat än att generera värme. Ren hetta. Snön som täckte In exploderade i ett moln av ånga. Den skållade henne, och stora blåsor slog upp på huden, men hon ignorerade smärtan och reste sig upp, rykande i den milda nattluften och förbannad.

Bara ett fåtal bybor var kvar nu. Ett par personer hade nätt och jämt överlevt Luziels första attack som missat In. Askar, tillsammans med någon som In inte kände igen, hjälpte dem att komma bort från torgplatsen. Resten hade flytt från de kämpande furim, och In klandrade dem inte. Vad hade furim, deras ledsagare, egentligen gett dem? Död och smärta, och hopplöshet inför framtiden. De hade misslyckats. In var väl medveten om det, men hon klängde sig envist fast vid det enda som fanns kvar för henne nu: Hämnd. Precis som Luziel redan hade påpekat, så fanns det ingenting som de egentligen kunde göra mot varandra mer än att slösa energi på att förorsaka varandra så mycket smärta som möjligt, men tanken tilltalade henne trots allt, och rösterna stod bakom henne.

Luziel var upptagen med att slåss mot An och Iai, men han hade inga problem att parera deras attacker. Jinni. Peri och Dyaus hade visserligen övergett Luziel, men tydligen ville de inte gå så långt som att faktiskt gå emot honom, och de höll i sig i bakgrunden. In tog ett steg mot dem.

”Luziel!”, vrålade hon. ”Vi är inte färdiga med varandra.”

De tre stridande furim stannade upp, och tystnaden lade sig över torgplatsen. Ett leende spred sig över Luziels läppar. Han gjorde en svepande gest med ena armen, och skickade iväg en energivåg mot Iai och An som kastade dem bakåt. Det var lika mycket en gest för att visa att han inte ville ödsla mer tid på dem som det var ett sätt att framhäva sin egen överlägsenhet, men In var inte imponerad. Hon visste var hans kraft kom ifrån. För länge sedan var det Luziel som hade upptäckt hur magi flödade i världen och hur den kunde användas. Det var han som hade lärt upp de andra, samtidigt som han hade utvecklat sin egen teknik. Under de kommande århundradena hade han hade blivit en konstnär när det gällde användandet av magi, och ingen hade kunnat matcha honom. Ingen hade behövt matcha honom, eftersom de alla hade jobbat mot ett gemensamt mål.

Men det var då. Under de gångna decennierna hade den stulna imatan kunnat förse honom med näst intill obegränsad energi, och det hade gjort honom slarvig. Luziels teknik hade blivit som trollets teknik hade varit. Kraftfull, men helt utan finess. Han förlitade sig numera på råstyrka, snarare än på de färdigheter han en gång hade haft. In hade inte obegränsat med energi, men hon hade något som var ännu mer värdefullt. Hon hade rösterna, och de hjälpte henne för varje minut att finslipa sin teknik ytterligare.

”In?”, sa An som hade tagit sig upp på fötter igen.

”Han är min”, svarade In på den outtalade frågan.

Solen hade helt gått ner nu, men Ins ögon hade anpassat sig till mörkret och hon såg tydligt Luziels flinade ansikte när han skickade ännu en energistöt mot henne. Hon avvärjde den utan problem, men hennes motattack var inte mer effektiv än vad hans hade varit. Och In började bli trött. Luziel skickade attack efter attack mot henne, och även om hennes sköld höll för dem, så tvingades hon långsamt bakåt. Det fanns inte ett spår kvar av finessen som han en gång i tiden hade haft. Det var inte mer än rå, magisk energi som obarmhärtigt hamrade mot hennes veknade sköld. I vanliga fall hade ingen kunnat fortsätta på det viset under någon längre tid, men så länge amuletten försåg honom med kraft, så var det en effektiv nedbrytning av hennes försvar. In visste att hon var tvungen att göra något snabbt, men de konstanta attackerna lät henne inte fokusera på något annat.

En energivåg från Luziel bröt delvis igenom hennes sköld, och hon snubblade bakåt. Luziel gick fram till henne och skickade iväg en sista attack som slog henne mot marken. Hennes huvud snurrade, och för ett ögonblick svartnade allting för henne igen. Hon försökte dra in magi, men hon kunde inte tänka klart, och hon klarade inte av att hålla fast vid tillräckligt mycket för att mobilisera någon form av attack.

”Nu!”, skrek rösterna inom henne. ”Gör det nu!”

Hon visste inte vad de ville att hon skulle göra, men till hennes förvåning så började en besvärjelse ta form. Hennes ögon spärrades upp i förvåning när hon insåg vad som höll på att hända. Det var en enkel besvärjelse – den första som hon någonsin hade lärt sig – och den minimala mängd energi som hon hade lyckats hålla kvar var mer än tillräcklig. Hon vände ansiktet ner mot marken och höjde en avvärjande hand mot Luziel. Hon hörde honom skratta, och sedan släppte hon loss energin.

”Lumo!”

Skimmer, ljust som solen, flammade upp från Ins utsträckta hand, och hon hörde Luziels chockade utrop. Hans sköld hade förmodligen kunnat stå emot varenda attack som In skulle kunnat uppbringa just då, men den hade inte kunnat skydda hans ögon mot ljuset. In lät skimret slockna nästan omedelbart, och rullade upp på fötter. Luziel stapplade bakåt med en arm över ögonen, tillfälligt bländad av det starka ljuset. In kastade sig fram mot honom, och hennes fingrar slöt sig om amuletten runt Luziels hals. Hon kände vibrationerna ifrån kraften den höll inne och ryckte till. Kedjan som höll fast amuletten brast, och sedan höll hon den i sin hand.

”Nej!”, skrek Luziel och grep efter amuletten, men han kunde fortfarande inte se ordentligt.

In tog ett steg tillbaka, och höll ut amuletten framför sig. Den var av någon metall, förmodligen silver, och hon kände igen mönstret som var ingraverat på den: Fyra cirklar, två intill varandra och ytterligare två som omslöt dem. Förutom det var den helt blank. Det var ett förvånansvärt alldagligt smycke, och In tänkte för sig själv att något som kunde hålla så mycket kraft borde vara mer utstuderat, men det enkla mönstret drog ändå hennes ögon till sig, precis som det hade gjort i drömmen.

”Ge mig den!”, sa Luziel och blinkade mot henne för att försöka fokusera blicken. ”Du har ingen rätt att ta den från mig.” Uttalandet var så komiskt att In inte kunde låta bli att börja skratta hysteriskt.

”Rätt?”, sa hon när det värsta skrattanfallet hade lagt sig. ”Om något så representerar väl den här stöld om något? Alla liv du tagit, och för vad? Du har inte lyckats åstadkomma någonting, om du ens hade för avsikt att göra det någonsin. Jag betvivlar det.”

”Marteli!”, vrålade han och skickade iväg ännu en energivåg mot In.

Det var en patetisk attack. Utan amuletten fick han återigen förlita sig på teknik, och han hade för länge sedan glömt bort de färdigheterna som han en gång hade haft. In behövde inte ens anstränga sig för att avvärja attacken, men med det lilla smycket i sin hand så blev ändå skölden till och med mer kraftfull än den som hon hade frammanat när hon slogs mot trollen på väg ut från Darfast. Hennes ögon drogs återigen till mönstret på amuletten, och hon insåg med ens att hon gravt underskattat kraften i den. Hon tänkte helt kort på allt hon skulle kunna göra med den i sin ägo, men hon sköt snabbt de tankarna åt sidan. Amuletten skulle inte kunna ge liv åt Gainea, och vad fanns det mer som betydde något? Un hade bestämt sig för länge sedan att ge upp, och Luziels tilltag hade garanterat befäst hennes övertygelse om att det var rätt beslut. Så vad fanns kvar att göra? Ingenting, förutom att hämnas.

In drog in magi, och den kom till henne i enorma böljor. Det var berusande, och för ett ögonblick frestades hon att släppa loss kraften i en enorm, förödande attack mot Luziel. Men det var inte rätt. Hon ville fortfarande hämnas på Luziel, men hon vägrade göra det med stulen kraft. Istället riktade hon kraften mot platsen som hon hade tagit den ifrån, och med en minimal viljeansträngning så gick den lilla amuletten upp i rök. Den exploderade inte i ett regn av ljus och blixtar, och det gjorde henne nästan besviken. Förångad metall svedde hennes hand, men det var allt som hände.

Hon lät kedjan falla till marken, och höll ut sin brända hand mot Luziel. Istället för att attackera honom direkt, så fokuserade hon sin vilja bakom honom. Hon knöt handen och drog den mot sig i en tyst manifestering av besvärjelsen som hon kastade. Hon använde inga ord, utan förlitade sig nu helt på sin förmåga att visualisera målet för sitt inre. Det var svårare, men det gjorde också att Luziel inte hade någon förvarning om vad hon ville göra. En energivåg tog form bakom Luziel och rusade mot honom. Den träffade honom i knävecken och slog undan benen på honom. Han föll hårt, och damm slog upp runt omkring honom. Hans nästa attack – som han redan hade börjat förbereda – föll samman och lämnade hans kropp som ofarliga, röda gnistor. In gav honom ingen chans att återhämta sig, utan följde upp med ännu en attack.

”Krossa honom!”, skrek rösterna inom henne. ”Låt honom lida! Smärta! Smärta! Smärta!”

In följde deras uppmaning utan att tveka. Attack efter attack slog in Luziels oskyddade kropp. Hon hörde ben som knäcktes, och såg blod flyta ut i sanden runt omkring honom. På flera ställen såg hon benflisor som trängde ut genom huden, men det fick bara rösterna att egga på henne desto mer. Hon lydde dem, och trots att Luziel för länge sedan förlorat medvetandet så fortsatte hon att obarmhärtigt attackera honom. Hon visste inte hur länge hon höll på, men ilskan som drev henne sjönk gradvis undan och tröttheten började ta överhanden. Hon höll igen den sista attacken som hon hade format, och väntade på att rösterna skulle protestera. De var tysta, och In lät energin sippra ut i omgivningen igen. Framför henne låg en blodig, oformlig massa som en gång varit Luziel. Hon tyckte inte synd om honom, men insikten att han inom kort skulle kunna läka alla skador som hon hade tillfogat honom, fick det hela att kännas ganska meningslöst. Hon drog ett djupt andetag, och tittade upp mot Peri.

”Ta hand om honom”, sa In. ”Ta honom till en av hyddorna, och ta hand om honom tills han kan stå på fötterna igen.”

In kände hur någon tittade på henne, och vände sig om. Ett par blåa ögon mötte hennes egna, och med ens kom skammen över henne. Un stod där i mörkret, och det var varken ilska eller hat som lyste i hennes tårfyllda ögon. Det var besvikelse. Det var besvikelse och sorg, och det var i det ögonblicket som insikten verkligen kom till In. Det här var slutet för Gainea, och det fanns ingenting som skulle kunna ändra på det nu. Om Luziels handlingar hade befäst Uns övertygelse om att Drömmen var död, så hade In precis bekräftat att ondskan och hämndlystnaden fanns hos dem alla. Någonstans innerst inne, så hade hon närt hoppet att Un skulle ändra sig. Att In skulle kunna få henne att ändra sig. Uns blick var allt som behövdes för att krossa det hoppet, precis som In alldeles nyligen hade krossat Luziel. Den enda skillnaden var att Luziel skulle återhämta sig igen.

En ensam tår föll från Uns kind och träffade marken. Den sögs snabbt upp av den torra sanden, och några få grässtrån letade sig upp därifrån. Sedan vände Un ryggen till In, och lämnade Nedälv för sista gången.

---

Kapitel 21

2010-10-24 av Aengeln

Askar hade inte lyckats övertyga många i Nedälv om att försöka hjälpa In. An och Iai hade haft händerna fulla med att hålla ihop Nedälv och att hantera den ständiga strömmen av flyktingar. Precis som Askar tidigare hade berättat, så hade In börjat falla i glömska så fort hon passerade in till Darfast, och han hade haft fullt upp med att ens övertyga sin omgivning om att hon någonsin hade existerat. In hade dock varit länken som Askar själv behövde för att hålla fast vid att Darfast faktiskt fanns. Precis som In föll i glömska utanför den verkligheten, så gick Darfast inte heller att minnas under någon längre tid, och nu när hon inte längre fanns kvar där inne, så blev hans minne av Ins fängelse allt mer grumligt för varje dag som gick.

Till slut hade han gett sig av själv, och mot alla odds hade han lyckats ta sig in i Darfast. Ingen hade försökt stoppa honom. Förmodligen hade ingen väntat sig att någon skulle försöka sig på att rädda In efter så lång tid, och än mindre en ensam, utmärglad före detta soldat. Han hade satt sig utanför den stora porten och helt enkelt smitit in när den öppnades igen. Luziel hade fortfarande människor som följde honom, och inget av trollen tittade två gånger på honom. Precis som resten av Gaineas befolkning, var trollen utsvultna, och de var allt annat än alerta.

In och Askars vandring till Nedälv tog längre tid än vad In hade velat. In hade inga problem med att gå oavbrutet, och hon kunde till och med sova medan hon gick. För Askar var det värre. Även om han hade varit i bättre form, så var han fortfarande ghulim, och han behövde stanna regelbundet för att vila. Åren av svält hade dessutom reducerat honom till en skugga av vad han en gång hade varit, och även om han gjorde sitt bästa för att inte visa det, så kunde In se att han inte hade lång tid kvar. Hans imata brann fortfarande starkt, men hans kropp höll på att ge upp. Trots det så kämpade han sig fram, sida vid sida med In, och när han orkade, så berättade han om livet i Nedälv sedan hon försvann.

Eftersom de hittills hade besparats konflikten med Luziel, så hade Nedälv varit en förhållandevis lugn plats. Byrådet hade inte hittat någon lämplig ersättare för Tedlik och det hade slutligen vänt sig till Iai och An. De hade gått med på att stanna tills vidare, men när flyktingar från resten av Gainea började strömma till, så blev det mer permanent.  Det dröjde inte länge innan befolkningen i byn hade vuxit sig så stor att tillgången på mat blev ett verkligt problem. Interna strider blossade ständigt upp, och det resulterade slutligen i ett dödsfall. Efter det hade Iai och An lyckats hålla situationen under kontroll, men det ändrade inte på det faktum att maten höll på att ta slut.

Man hade tittat på att äta träd och växter som man tidigare aldrig ens övervägt, och det hade hjälpt till att stilla den värsta hungern. Un, som fortfarande bodde i Nedälv, hade vid ett par tillfällen gett med sig och gett liv till ett antal fruktträd innanför byns gränser, men trots det hade svält blivit en verklighet. Gaineas invånare började sakta tappa hoppet. Det var inte längre någon hemlighet att Un hade för avsikt att låta sin skapelse dö, och många vägrade vänta på det oundvikliga. Man tog saken i egna händer, och gjorde slut på sina liv. De flesta gjorde det i ensamhet, och en del gjorde det i sällskap med någon de älskade. Någon de inte ville riskera att överleva.

Det fanns ingen glädje kvar i världen och ingen lycka. Drömmen var död. Hela Nedälv visste om när någon dog, för Uns gråt hördes genom hela byn. Själarna som kom till henne var svarta av sorg och smärta, och hon gjorde ingen hemlighet av att hon numera hatade dem allihop. Hon stod inte ut med vad de gjorde mot varandra, mot och sig själva och vad de i förlängningen gjorde mot henne. Ingen vågade sig i närheten av Un efter att någon hade dött, men de senaste åren hände det allt mer sällan. Det var inte så att situationen hade förbättrats, men det fanns helt enkelt så få människor kvar i världen. Gaineas befolkning var inte decimerad, den var näst intill obefintlig.

In visste inte vad Askar förväntade sig att hon skulle göra, men hon antog att det hade att göra med att hon bar Skaparens ansikte. Men sedan då? Trodde han att hon skulle ta över resten av Uns ansvar. Bara Un kunde skapa liv, och om det hade funnits någon tvekan om det tidigare så hade Luziels handlingar under de senaste åren röjt undan dem. Mer troligt var att han ville att hon skulle försöka övertala Un om att ge Gainea en andra chans. Men varför skulle hon det. Ingenting som In hade fått höra fick henne att tycka att det fanns något värt att rädda i världen, och hon blev mer och mer övertygad om att Un faktiskt hade rätt. Askar berättelse gjorde henne nedstämd, men trots det fanns det utrymme kvar för hennes hjärta att sjunka ytterligare när de slutligen nådde fram till Nedälv.

Barriären runt Nedälv var nere. Hon behövde inte känna på den för att veta om det. De höga stenpelarna som markerade gränsen till skogen låg välta över vägen som var täckt av enorma fotspår. Ins tankar gick till Isegre och känslan av tomhet som låg över platsen där, och för ett ögonblick fick hon för sig att samma sak hade hänt i Nedälv. Sedan hörde hon röster inifrån byn. Det var en lättnad att höra att det fortfarande fanns någon kvar, men In insåg att hon kände sig minst lika lättad av insikten att Luziel var där. Han hade fängslat henne i sitt hem och lämnat henne där. Nu hade han kommit till hennes hem efter att hon blivit fri. Cirkeln var sluten. Världen marscherade mot sitt oundvikliga slut, men innan dess så skulle In få chansen att förödmjuka Luziel, såsom han hade gjort mot henne tidigare.

”De är här”, sa In lugnt till Askar.

”Jag vet”, sa han. ”Vad gör vi?”

”Vi går in, naturligtvis. Vi är säkert välkomna.”

Askar gav henne ett snett leende och följde efter In in i byn. Hon gjorde inga försök att smyga eller att dölja sin närvaro, utan gick lugnt och behärskat mitt på vägen. De följde ljudet av röster, men rösterna i Ins eget huvud var minst lika högljudda. De ropade till henne, och eggade henne framåt. Hon lät dem hållas och insåg att hon faktiskt trivdes med deras närvaro.

Flera hundra människor stod runt omkring torgplatsen, men ingen av dem verkade stå där inne. När In närmade sig kunde hon se en ring av troll innanför som höll dem tillbaka. Protester och skrik hördes från folkmassan, men trollen stod fast och pressade dem tillbaka med vida svep med sina tunga järnklubbor. In kunde inte se vad som pågick innanför, men hon visste ändå vem hon skulle hitta där.

In drog in en liten mängd kraft. Hon formade den i sitt sinne, och lät den komma ut tillsammans med sin röst.

”Släpp fram mig!”

Det var inte ett högt ljud. Faktum är att det knappt var mer än en viskning. Trots det letade det sig fram genom sorlet av skrik från folkmassan och nådde vartenda öra. De blev omedelbart tyst, och varje ansikte där vände sig mot In. Hon gick långsamt framåt, och folkmassan delade sig för henne. Hon kunde höra viskningar, och någonstans hörde hon sitt namn. Åsynen av henne hade väckt deras bortglömda minnen till liv.

In fick syn på ett av trollen som stod längs insidan av ringen med människor. Han var enorm, stor till och med för att vara ett troll, och visade inte några tecken på att vilja flytta sig. Han tittade ner mot In och höjde sin klubba mot henne. Hon stirrade tillbaka in i de kolsvarta ögonen och började forma magi. Hon reflekterade över hur lätt det var. Det hon gjorde nu, och det hon hade gjort när de lämnade Darfast, det gjorde hon med en bråkdel av den energi som hon hade behövt använda tidigare. Det behövdes inte mycket magi så länge hon kunde forma en klar bild av vad hon ville göra med den, och de tusen rösterna inom henne hjälpte henne skala bort alla tvivel. In höjde en hand mot trollets ansikte och knöt den.

”Dispremi!”, väste hon.

Trollets huvud krossades som om det hade varit gjort av papper. Ett förvånat gurglande slapp ut ur dess hals innan kroppen slutligen kollapsade. Sand föll ner över marken och avslöjade två figurer mitt på torgplatsen.

Luziel höll ett hårt tag om Ans hals med en hand, och An hängde slappt i hans grepp. Ans ansikte var nästan helt täckt av blod, och hans ena öga var uppsvullet. Han blödde från flera sår på kroppen, och om han hade varit ghulim, så hade han varit död för länge sedan. För en furim var det mestadels smärtsamt. En bit bortanför Luziel och An, kunde In se Iai. Hon såg ut att vara oskadd, men var instängd innanför en barriär. Den var inte lika kraftfull som den som In själv hade varit instängd i, för hon rörde sig och var uppenbarligen medveten om vad som hände. Bredvid henne stod Jinni, Peri och Dyaus, men deras ansiktsuttryck var inte den mask av is som hon hade sett i Darfast. Alla fyra såg nästan illamående ut.

”In!”, flämtade Luziel med ett leende. ”Vacker som en solnedgång! Har du kommit för att sluta dig till oss? Kanske leva ut lite, innan allt är slut?”

”Luziel”, svarade hon. ”Det här är slutet. Du förstår väl att jag inte kommer att låta dig fortsätta med det här. Vad tror du att du håller på med?”

Luziel kastade Ans slappa kropp till marken och tog ett par steg mot In. Hans ögon gnistrade av ilska.

”Roar mig”, fräste han, och all humor var borta från hans röst. ”Du har visserligen varit borta i några år, men jag antar att du redan vet vad som händer. Det finns ingenting kvar. Det finns den här byn, sedan finns ingenting.”

Han tittade upp mot himlen och skrattade, men det var mer frustration än glädje.

”Så nu finns det inte så mycket mer att göra än att ha kul. Anzur var inte speciellt kul, han höll inte ut länge. Men han återhämtar sig snart. Sedan kan vi roa oss igen.”

”Du har rätt”, sa In. ”Det här måste få ett slut nu.”

”Jinni”, sa Luziel lugnt. ”Placera In bredvid Iai.”

Jinni såg sig om, men gjorde ingen ansats till att lämna de andra. Luziel kastade en hastig blick tillbaka mot dem.

”Dyaus! Peri!”

Ingen av dem rörde sig till att börja med, och det var Peri som slutligen gick fram till Luziel. Hon ställde sig bredvid honom, och lutade huvudet mot hans axel. Sedan gav hon honom en kyss på kinden, och tog ett steg bort från honom igen. Han tittade förvånat på henne.

”Peri?”

”Det är slut nu”, sa hon ömt. ”Det har varit slut länge. Din vision var värd lika lite som Uns, förstår du inte det?”

Luziel såg sig om. Hundratals ögon var riktade mot honom, men han vägrade möta några blickar. Hans grepp om Jinni, Peri och Dyaus hade släppt, och han gissade att trollen också skulle lämna honom. Han fingrade på den lilla amuletten han hade runt halsen. Solen hade nästan hunnit gå ner, och de sista strålarna föll över Luziels ansikte. Slutligen tittade han upp mot In igen.

”Vad säger du?”, frågade han. ”Vill du ha lite kul innan vi lämnar den här världen för gott?”

”Jag ska inte gå någonstans”, svarade In. ”Men, närhelst du är redo.”

”Bra!”, sa Luziel och skickade en massiv våg av kraft rakt mot In.

---

Kapitel 20

2010-10-17 av Aengeln

In såg hur Luziel helt plötsligt försvann framför hennes ögon, precis som Jinni, Peri och Dyaus. De övriga människorna som stod som frusna intill henne blev plötsligt rörliga igen. En del rörde sig långsamt, som om de gick genom vatten, medan andras rörelser var avsevärt mycket snabbare än hennes egna. En efter en försvann dock de också. Skuggor dansade över väggarna, och ibland tyckte hon sig se skymten av människor och troll som rörde sig i rummet omkring henne även om det gick för fort för att hon skulle kunna känna igen någon. Sekunderna släpade sig förbi för henne, men hon hade ingen aning om hur lång tid som passerade utanför hennes egen privata, lilla värld.

Hon försökte dra in magi för att krossa barriären, men det fanns ingen att hämta. All energi som hon hade haft med sig in hade hon slösat bort på den misslyckade attacken mot Luziel. Där utanför flödade magin fritt, närd av skogen, människorna och till och med av trollen. Innanför barriären fanns bara In, och den lilla mängd magi som kom från henne var knappt märkbar än så länge. Hon var visserligen långt ifrån övertygad om att hon skulle kunna bryta sig igenom barriären även om hon hade haft energi att tillgå. Luziel visste vad han gjorde.

Hon var instängd, och hon hade blivit förrådd av de som borde stått vid hennes sida, men det var inte det värsta. In hade lett tvåhundra män och kvinnor in i döden. Hon hade varit säker på att de skulle kunna slå tillbaka trollen, men Luziel hade vänt striden mot dem.  I det ögonblicket hade det inte spelat någon roll vem som hade gått emot dem. Det var In som hade misslyckats. Inte bara misslyckats med att vinna slaget, utan även misslyckats med att göra det som var henne uppgift på Gainea; Att skydda och bevara livet. Hon hade visserligen varit medveten om att hon aldrig skulle ha kunnat rädda alla, men ett offer är aldrig värt något vid en förlust.

Tankarna på vad som hade hänt, och vad som pågick på andra sidan barriären drog genom hennes huvud. Var det så här Un kände det? Andras sorg och lidanden för att hon själv inte hade lyckats bättre?  In kände hur ilska och frustration började välla upp inom henne, men hon hade inte tid att reagera på det. Sedan föll barriären samman med ett öronbedövande tjut, och en man stod framför henne. Magiska energier susade in och fyllde tomrummet inne hos In. Hon drog dem glupskt in i sig och formade attacken mot Luziel för sitt inre. Det hela tog inte mer än en bråkdel av en sekund. Hennes ögon fokuserade på mannen framför henne och hon samlade sig för att släppa loss energin mot sitt mål.

”Marteli!”

Det var inte Luziel. Ansiktet framför henne var bekant, men var inte ett ansikte som hon associerade med fara, och hon lyckades med nöd och näppe styra sin attack i en annan riktning. Mannen stapplade bakåt av ren förskräckelse, och energivågen missade honom helt och förvandlade altaret bakom honom till stendamm.

”Stopp!”, utbrast han. ”Det är jag. Askar.”

Hon stirrade på honom, men det tog ett par sekunder innan hon insåg vem det var som stod framför henne. Det var Askar, men det var inte Askar som In mindes från några veckor tillbaka. Veckor ur hennes perspektiv i alla fall. Han hade inte varit muskulös på det vis som exempelvis An var, men han hade ändå haft en kropp som vittnade om fysisk aktivitet. Han hade varit stilig. Mannen som stod framför henne var smal, eller kanske mer korrekt, på gränsen till utmärglad. Hans hår var borta, och hans ansikte var nästan vitt. De trasiga kläderna hängde löst på hans kropp, och benknotor var tydligt markerade vid varje synlig led. Han drog på munnen, men leendet fick honom att se ännu mer undernärd ut.

”Känner du inte igen mig?”, sa han aningen roat ”Jag vet att jag inte är så vacker som jag en gång var, men jag hoppades ändå att du skulle minnas vår natt tillsammans.”

In slappnade av något, men inte helt. Fyra av de furim som hon litat på under sex århundraden hade vänt sig emot henne och allt som hon trodde på, så varför skulle hon lita på en man som hon hade träffat en enda gång tidigare? Å andra sidan hade han faktiskt släppt ut henne, och en liten barriär var inte svår att ta ner. Som om han hade läst hennes tankar, så höll Askar upp en sten i ena handen och visade den för henne.

”Det är bara att plocka undan en av stenarna”, sa han. ”Då faller barriären. Vi måste gå, vi har inte mycket tid på oss.”

In nickade och insåg att hon faktisk ville lite på honom. Hon hade tyckt om Askar redan första gången hon träffade honom, inte minst på grund av den bittra humorn som trädde fram när han stod öga mot öga med sin egen dödlighet.  Humorn hade han hållit fast vid, men av allt att döma gjorde hans dödlighet sig allt mer påmind. Hur mycket tid hade hon egentligen förlorat?

”Hur länge?”, frågade hon. ”Hur länge har jag varit här.”

”Länge”, svarade Askar efter en kort tvekan. ”Nästan tjugo år.”

”Tjugo…”, sa In, men Askar lät henne inte fundera vidare på det.

”Jag berättar mer på vägen”, sa han, ”men vi måste härifrån nu. Det finns troll kvar, många troll, och en del är kvar här i Darfast.

”Hur kunde du ta dig hit i så fall”, frågade In, och artikulerade en del av sina misstankar. Och varför är du ensam?”

”De kommer inte gärna upp hit vad jag förstår”, svarade han. ”Om det är Luziel som beordrat dem att hålla sig borta eller om det gör det självmant, det vet jag inte. Och ensam var det enda sättet. Ingen annan vet att du existerar. Iai och Anzur vet och kanske en handfull personer till, men inte många.”

”De kan inte tro att jag är död”, sa In. ”En furim kan inte dö.”

”Nej, de tror inte att du är död. De vet inte att du existerar. Iai förklarade det för mig, eller försökte. Jag vet inte säkert om jag förstår det själv. Den här platsen är en egen verklighet, och så fort du gick in här så började folk glömma. Det gick inte över en natt, men sanningen är att du inte längre finns i verkligheten utanför längre. Du försvann ur folks medvetande.”

”Och du?”, frågade In. ”Du måste ha vetat om mig, annars hade du inte kommit hit.”

Askar nickade och lyfte sin skjorta. En liten bit av hans bröstkorg var borta, ersatt av en halvgenomskinlig massa. Blodkärl syntes tydligt genom ytan precis som de hade gjort den dagen då In räddade hans liv.

”Du helade mig. Varje gång det känns som om du ska försvinna ur mitt minne, så rör jag vid den här delen av mig själv, så kommer allt tillbaka till mig. Tydligt och klart, varje gång.”

Han lät skjortan falla ner igen, och drog ett djupt andetag. Det lät som en dödsrossling i hans utmärglade kropp.

”Kom nu”, sa han.

In följde efter Askar åt det håll som Jinni, Peri och Dyaus hade kommit ifrån. Det fanns en stor öppning på ena väggen, och Askar smög igenom den tätt följd av In. De kom ut i en bred korridor, som var lika sparsamt upplyst som den stora salen som de precis hade kommit från, och In kunde se vad hon trodde var en trappa i änden av den. Tunga, svarta dörrar var infästa i stenväggen i oregelbundna intervaller, men alla var stängda.

De passerade fyra dörrar i tystnad, men när de nådde den femte så stannade In till. Hon såg på den. Den var över två meter hög, svart eller väldigt mörkt brun, och var fastsatt med kraftiga beslag av järn. Den såg precis likadan ut som de andra dörrarna, men ändå var det någonting med den som fångade hennes uppmärksamhet. Antingen dörren, eller någonting innanför den. In gick fram till dörren och lade handen mot den. Det fanns någonting där inne, det var hon säker på. Hon kunde känna vibrationerna från någon sorts kraft. Även genom den tjocka dörren så tog de sig in genom hennes fingrar, och skickade trådar av behaglig värme upp genom armen.

”Det är någonting här”, mumlade In.

”Vi har inte tid”, väste Askar som hade hunnit en bit före henne.

In ignorerade honom. Hon tog tag i den stora järnringen på dörren och drog den mot sig. Den öppnades lätt, och svängde utåt på väloljade gångjärn utan ge ifrån sig ett enda ljud. Det var bländande ljust inne i rummet, och det tog ett par sekunder för Ins ögon att vänja sig, men det hon såg fick henne nästan att önska att hon aldrig hade öppnat dörren.

Det var ett litet rum, i alla fall jämfört med den stora salen de hade kommit från. Det fanns inga fönster, och enda vägen in var dörren som hon precis hade öppnat. Varje vägg var täckt av smala hyllor från golvet och ända upp till det höga taket. De hade huggits ut direkt ur klippväggen, och det var från de hyllorna som ljuset kom.

Det var själar, infångade själar. Samma små klot som Luziel hade visat för In efter att han hade stulit Tedliks liv, och här fanns ännu fler. Hundratals, kanske tusentals skarpt, lysande klot låg i prydliga rader på hyllorna. De lyste upp rummet med en styrka som inget skimmer, eller ens solen kunde överträffa. Det var ljus och värme. Och det var på en och samma gång det vackraste och det mest ondskefulla som In någonsin hade sett. Varje klot var ett liv, ett liv som Luziel hade stulit för att uppnå sina egna mål och drömmar. In kände hur det knöt sig i magen av ilska.

”Hur många?”, frågade hon. ”Hur många liv har Luziel förspillt?”

”Jag vet inte”, svarade Askar. ”Många. För många. Alla vet vad som pågår… ibland vet folk vad som pågår, men inte alltid. Det är lite svårt att förklara. Det har att göra med den här platsen. Samma anledning som att folk inte känner till dig längre.”

”Förklara sedan”, sa In sammanbitet.

Hon öppnade sitt inre öga och riktade det mot hyllorna. Det var gjort på ett ögonblick, och de bekanta energiflödena som alltid fanns i världen tog form framför hennes ögon. Ljuset från de fångade själarna försvann – det hade ingen magisk motsvarighet – men den magi som höll dem var desto mer tydlig. Den var tunn och skör, och slöt sig i form av barriärer i miniatyr runt omkring själarna. Det såg inte mycket ut, men det var tillräckligt mycket för hindra dem att fly till själen de en gång hade kommit från. Precis som tiden så hade själarna varken fysisk eller magisk substans, men trots det så kunde de både stoppas av en barriär.

In undrade hur länge de hade legat där. Var de medvetna om vad som hände omkring dem, eller levde de i sin egen tid, precis om In hade gjort. Kunde de tänka och minnas, och vilka tankar var det som ockuperade deras värld? Kunde de kanske rent av se henne där hon stod och badade i ljuset från dem? Oavsett vad svaren på frågorna var, så kunde hon inte lämna dem så här. Hon koncentrerade sig på magin som höll dem fångna. Det var barriärer, små sådana. De hade inga stenar runt omkring dem för att leda energierna, utan var tillräckligt kompakta för att kunna hålla ihop sig själva. Små barriärer var inte lika kraftfulla som de som var resta runt omkring byarna, men de var fortfarande oerhört tåliga. Saken var den att de bara kunde tåla mycket från ett enda håll, och precis som barriären som hade hållit In fången, så var de här tänkta att hålla något inne, inte ute.

Hon drog in energi, och släppte den sedan ut i tunna, tunna trådar. De letade sig fram genom luften mot kloten, och fäste sig vid dem, ett efter ett. Hon kände hur magin kopplade ihop henne med varje liten barriär, och hon kunde känna hur något vred sig inne i var och en av dem. En kamp för frihet, eller att bara få röra på sig. In väntade tills hon hade en liten tråd av magi till varje klot innan hon släppte loss resten av magin som hon höll inne.

”Malsxlosi!”

De små barriärerna attackerades plötsligt inte bara av själarna som försökte bryta sig igenom dem inifrån, utan även av energiflöden från utsidan för vilka de inte var konstruerade att hantera. De darrade i ett försök att hålla ihop, och föll sedan samman. Överbliven magisk energi från de fallande barriärerna manifesterade sig som vita blixtar som slog ut i rummet. En del av dem svedde Ins hud, men hon ignorerade dem. Hon hade väntat sig att det skulle hända.

Men det som hände härnäst var varken något som hon hade väntat sig, eller ens kunnat föreställa sig. Hon visste hur det dödliga livet fungerade. Un gav av sin imata, och av sin egen själ. Därifrån kom liv. När imatan brunnit ut och kropparna inte längre höll, så återvände själarna till Un. Så hade det fungerat, ändå från den första skalbaggen som Un gav liv till. Men de frisläppta själarna återvände inte till Un. Om det var ett medvetet val de gjorde, eller om det var något annat som påverkade vad som hände, det visste inte In. Det hon visste var att i det ögonblick som barriärerna föll, så kom själarna inte till Skaparen, utan till Skaparens avbild. Det kom till In.

Ins huvud fylldes utav röster. Män och kvinnor som skrek och försökte göra sig hörda över alla andra. Dånet var öronbedövande, även om det inte existerade utanför Ins eget huvud, och hon föll ner på knä med händerna begravda i sina röda lockar. Hon hade undrat hur det var för Un, och nu hade hon fått ett smakprov. Smärtan och sorgen var outhärdlig, men trots det så gick det gradvis upp för henne att det inte var hennes egna känslor. Det var känslor som tusen personer hade samlat på sig under en livstid – en alltför kort livstid – och som In nu fick ta del av på en enda gång. Vetskapen gjorde flödet av känslor lättare att hantera. Det lät henne att ta ett mentalt steg bakåt och att titta på nykomlingarna på lite avstånd. In visste med ens att hon inte behövde Askar till att berätta vad som hade hänt under de senaste tjugo åren. Hon hade tusen villiga röster inom sig, redo att berätta. Och de berättade.

Luziels visioner om en värld där han kunde vara skaparen hade snabbt krossats. Med den stulna imatan hade han kraft, och det hade initialt imponerat på många. De hade slutit sig till honom, och han hade bländat dem med spektakulära prövningar. Luziels styrkor hade erövrat by efter by, och de som inte hade valt att följa honom, hade istället offrats för att ge kraft åt honom. Som ett prov på sin makt hade han restaurerat de erövrade byarna, och gjort dem större och mer magnifika än de någonsin hade varit.

Men han hade fortfarande inte lärt sig att skapa liv. Jinnis styggelser var fortfarande det närmaste som någon hade kommit att faktiskt göra vad Un kunde göra. Mat var samma problem, och när förråden sjönk så erövrades ännu en by. By efter by, tills det blev allt svårare att hitta nya marker att stjäla, eller nya offer för att ge Luziel styrka. När det inte fanns några fiender kvar att offra, så började Luziel rensa i de egna leden. I början motiverade han sina handlingar med sagor om förräderi, men allt eftersom tiden gick så slutade han bekymra sig med sådana ursäkter. Han tog vad han ville ha, och han tog vem han vill ha. Frustrationen i leden växte, och allt fler valde att fly från honom till den enda plats dit hans erövringar ännu inte hade nått: Nedälv.

In reste sig upp från det kalla stengolvet, och slog nästan omkull Askar som hade böjt sig ner intill henne. Hatet som hon tidigare hade känt för trollen hade väckts på nytt men den här gången för Luziel. Det brann inom henne, och eldades på ytterligare av tusen arga röster. De var ingen plåga för henne som de var för Un. Istället gav de henne en styrka och en klarhet som hon aldrig hade känt förut. Luziel hade tagit deras liv, men hon hade deras själar.

In lämnade det nu mörklagda rummet och återvände till korridoren med Askar i hälarna. Hon mindes att hon hade sett en trappa, och hon hade haft rätt. Den var lång och brant, men In tog sig ner för den lika lätt som om hon hade haft vingar. Trappan ledde ner till en stor borggård, och In kände igen de enorma portarna som satt i muren på andra sidan. De var vägen ut, och trots att de fortfarande var stängda, så såg hon dem inte som ett hinder. Ingenting kunde stoppa henne.

Fyra troll kom rusande mot dem, och hon kände igen ett av dem. Det var trollet som hade attackerat An, Iai och henne själv. Han tvekade inte när han fick syn på In, utan höjde sin stav mot henne. Trollets vrål följdes av en blå lans av energi, men hon gjorde en svepande gest i riktning mot trollen och härdade en liten mängd magi till den mest kraftfulla sköld som hon någonsin hade frammanat. Trollets attack splittrades i regn av gnistor utan att komma i närheten av varken In eller Askar. Hon log bistert mot trollet och släppte loss all kraft hon hade kvar inom sig.

”Marteli!”

Attacken lyfte de fyra trollen från marken och slungade dem genom luften tills de slog i porten. Hon hörde ben som knäcktes, men hon behöll trycket mot dem tills deras kroppar krossades tillsammans med de massiva portarna. Stenflisor och sand flög ut över fältet utanför.

Om det fanns fler vakter i närheten, så höll de sig undan. Ingen hindrade In och Askar när de gick ut genom resterna av portarna, och bort genom skogen. Askar tog täten och ledde dem genom ett snårigt parti tills de nådde fram till fenomenet som markerade gränsen till den verklighet de kom ifrån. De klev igenom, och In fick återigen den obehagliga känslan av att passera genom spindelväv.

De hade en lång väg att gå till Nedälv, och under deras färd fyllde Askar i de luckor som själarna hade lämnat i berättelsen om vad som hade hänt under Ins frånvaro. Hon hade fortfarande svårt att acceptera att de sekunder som hon suttit inspärrad hade tagit så lång tid, men förändringarna som skett blev tydliga nästan omedelbart.

Gaineas stora skogar höll på att försvinna. Det fanns fortfarande träd kvar, men de stod glesare än de någonsin hade gjort tidigare. Luziel hade låtit hugga ner dem. Dels för mat och dels för bränsle. Hans magi var inte för ljus och värme, och han hade länge klamrat sig fast vid övertygelsen att han eller någon av hans tre följeslagare skulle kunna återskapa livet som de tog. Han hade gått så långt att han försökt stjäla imata från träden, men sorgstenen var oanvändbar på dem. Träd gråter inte.

De träd som stod kvar såg lika tunna och undernärda ut som Askar gjorde, även om det inte fanns någon rimlig anledning till att de skulle göra det. Det fanns heller ingen möjlighet att Luziels skövlingar, ens under tjugo år, hade kunnat göra någon märkbar skillnad i mängden träd. Det hade funnits miljoner träd på Gainea, men In tänkte tillbaka på vad Iai hade berättat om dem, att de talar med varandra. Om så var fallet så hade de förmodligen också berättat för varandra om vad som pågår på Gainea. Kanske väntade de på att någon skulle sätta en yxa i dem också, eller så hade de helt enkelt tappat lusten att leva vidare. Träden hade själva valt att dö.

”Du får som du vill, Un”, tänkte In. ”Din skapelse håller på att försvinna.”

Luziels katastrofala försök till att styra var mer än ett misslyckande. Precis som träden, så började lojala undersåtar bli allt färre. Människor började över huvud taget försvinna från världen. Askar visste inte hur många de var som fanns kvar, men de som flydde från Luziel och hans troll kom till Nedälv. Byn hade blivit en fristad. Den första fristaden som hade behövts på Gainea, och troligen den enda som skulle behövas.

Nästan åttahundra personer bodde numera i Nedälv, och det var fyra gånger så många som hade bott där när In marscherade ut därifrån med sin armé för alla dessa år sedan. Samtidigt så hade möjligheterna att hitta mat minskat drastiskt, och om så inte hade varit fallet tidigare, så var svälten ett faktum nu. Än så länge hade Luziel hållit sig därifrån, troligen på grund av att både An, Iai och framförallt Un fanns där. Förr eller senare, så skulle Luziel ändå behöva komma. Alla visste om det. Det fanns inga byar kvar att erövra, och få människor i de egna leden att lägga på altaret. Om han ville ha den enda makt som återstod att ta, så fanns den i Nedälv.

---