Om Gud menade att människan skulle flyga….

2010-11-15 av Aengeln

Jag hade två arbetsdagar i Stockholm inplanerade. Idag skulle jag och Kristofer gå på Dataföreningens seminarium om Molntjänster och elektroniska affärer, så vi tog oss tidigt iväg till flyget i morse. Någonstans kring Norrköping så havererade tydligen transpondern på planet vilket innebar att vi fick vända och åka tillbaka till Växjö. Lite drygt två timmar senare så gav vi upp allt hopp om att de faktiskt skulle få ordning på det och började leta alternativ.

Efter att ha undersökt möjligheterna att flyga från diverse delar av södra Sverige, flyga med privat plan och att åka tåg, så insåg vi att det enda sättet att vara framme i någorlunda vettig tid var att åka bil. 55 minuters flygning har blivit 4 timmar i bilen. Och jag som till och med hade tagit mig igenom säkerhetskontrollen med nitbälte, nitboots och två laptops. De blev så överväldigade att de glömde kolla mitt boardingcard.

Finland tur och retur

2010-05-19 av Aengeln

Jag har inget emot att gå upp tidigt. Eller rättare, jag har absolut någonting emot det, men jag har tvingat mig själv att leva med det faktum att jag måste upp innan solen. Beroende på årstid, naturligtvis. Idag blev det dock lite extra tidigt eftersom jag skulle på möte i Helsingfors, och sedan tillbaka igen.

Eftersom min utgångspunkt ur ett lufttransportperspektiv är Växjö, så innebär det att jag idag suttit på fyra olika flygplan. Fyra flygplan innebär också fyra olika säkerhetskontroller. Faktum är att det innebar fem säkerhetskontroller, eftersom jag knatade iväg till fel terminal på Arlanda.

Jag har alltid relativt mycket metall på mig. Klädseln jag föredrar är en klassisk mc-jacka i Brando-stuk tillsammans med matchande boots. Lägg till bälte, nycklar, kortfodral och övriga prylar som de flesta bär med sig, så innebär det att metalldetektorn skriker åt mig i förebyggande syfte. Tidigare har jag nöjd mig med att dra av mig min jacka och låta personalen peta på mig till tonerna av maskinen ifråga, men det går tydligen inte för sig längre.

Nej, idag var jag tvungen att ta av mig tills dess att jag kunde går igenom metalldetektorn utan att den reagerade, och trots det vill de muddra mig. Kroppskontakt frigör dock endorfiner, så jag tog det med ett leende. Efteråt kan man gå i sin egen lilla lyckobubbla en stund och le mot sin omgivning. Och de flesta ler tillbaka.

Trots det kan man ju inte låta bli att hamna i diskussioner med sina medpassagerare om de numera ganska absurda säkerhetsrutinerna som omger flygplatserna. Ur en ren nätverkssynpunkt, så är det ett utmärkt ämne att starta en konversation med. Alla passagerare har råkat ut för säkerhetskontrollen, och nästan alla har något att säga om den.

En fascinerande faktor är hur kreativa folk blir efter en stund. Konversationen styr gärna mot ämnen såsom hur säkerhetskontrollerna inte täcker alla eventualiteter, och hur man skulle kunna dölja, alternativt tillverka, ett vapen. Själv kan jag inte minnas att jag någonsin haft en sådan konversation innan paranoia blev ett normaltillstånd på flyget.

Sedan förstår jag egentligen inte varför potentiella terrorister bekymrar sig med att försöka smuggla in skjutvapen och sprängämnen på flyget. Varenda människa tillåts ju sätta sig på planet med allt som behövs för att skapa kaos och förintelse på flyget, och det är bara en tidsfråga innan Al-qaeda också räknar ut det. Tydligen räcker det ju med att låta mobilen vara igång för att orsaka en katastrof…